Någon sorts bokslut

Utan att framstå som överdivet pessimistisk kan jag konstatera (obs! sanningspresupponerande verb, skall tas med en nypa salt) att den gångna året inte har satt livets fundament i gungning. Saker och ting har förhållit sig relativt sanna till sin natur och inga stora omvälvningar har skett, i alla fall i min omgivning. I tillvaron har fortfarande prestationsångest lurat, tillsammans med illusioner om den romantiska kärleken som universalkur. Jag har varit riktigt dålig på att hantera konflikter, och dålig på att visa de närmast mig hur mycket de faktiskt betyder. Vänner, syskon, föräldrar; alla förtjänar de mer av min tid, energi och inte minst kärlek. Man kan fråga sig vad jag har gjort under det gångna året -jag har i alla fall inte tillbringat tillräckligt tid med familj och min bästa vän, L.

2007 har samtidigt inneburit många nya vänskaper - och med nya vänner följer alltid nya insikter. Arbetskamrater har visat sig vara veritabla skatter, gamla kurskamrater har visat sig vara oslipade diamanter som jag märker att jag inte kan klara mig utan. Jag hoppas att det kommande året visar sig vara lika rikt på vänner och gemenskap, med både gamla och nya vänner. Jag hoppas också att det nya året ska vittna om ett allt större överseende; överseende med våra brister och tillkortakommanden. Vem vet, kanske får 2008 se avvecklandet av strävandet mot det perfekta livet? Förhoppningsvis får vi kanske nog med alla orimliga krav på oss själva, som män och kvinnor, studenter och produktiva medarbetare; kanske börjar vi ägna oss mer åt det som faktiskt spelar någon roll.
Med dessa ord lämnar jag er för detta år, jag måste gå och raka benen (det här med meningsfyllda aktiviteter och vägrandet av orimliga krav på oss börjar först om nio timmar och en kvart).

Gott nytt!

Världens bästa kärleksballad, skriven av Bill Bailey, brought to you by Official Cheer.

I was alone my heart was cold it was a stone,
my soul was lonely like a stone - there was no moss.
And when I danced I danced alone but then I did not dance
because I was alone. So I did not dance.
I shuffled through life invisible to all the happy couples who would mock
me with their merry laughter – “ha-ha-ha”.
The only sound I heard in my lonely silent world was the rusty hammer of my
heart nailing at the hatred in my soul

But then you came,
and my life was turned upside down.
You showed me the beauty of the things that I had never seen.
Like a snowflake that melts on the eyelash of a startled deer.
Or the painting of a dog that wears a deerstalker and
smokes a pipe that made you laugh so heartily,
but I had previously thought was rubbish.
Or the duck that lands so clumsily on a frozen pond in winter
but the intoxicating power of our love transforms this simple act into an
anthropomorphic drama where Mr. Duck’s embarrassed and the other ducks are
laughing (quack quack quack quack quack).

AND THEN YOU LEFT!
And I have died a thousand deaths and I will die a thousand more!
I thought you were an angel - you turned out to be a whore!
And everything has turned to dust! Everything is infected with the plague!
Why did you have to sleep with Craig?
"Oh he's so sensitive, he's got a tattoo."
Yeah, carving your name with a compass in my forehead was not enough for you!
The snow flake on the eye of the deer has turned to
puss that oozes from an open wound.
The deer now blind it stumbles into a ravine.
The duck lies shredded in a pancake,
soaking in the hoisin of your lies.
The dog has moved from the pipe to 60 cigarettes a day,
and coughs away his life in the cold neon research lab of your betrayal.
Of your betrayal...

En "deerstalker" är en sorts hatt, en sådan som Sherlock Holmes har. Men det visste ni redan.

Gott slut

Precis när jag tror att jag är tillbaka i ingenting-är-särskilt-nytt-och-spännande-landet (en känsla jag får när jag har varit utomlands och återvänder till den bekväma svenska tryggheten) så visar det sig att visst kan jag bli överraskad även här. Vänner har fått känslomässiga och fysiska skador (brustet knä och hjärta), jag blev armbågad i huvudet av en hippie igår på Pusterviks dansgolv, och en väldigt, väldigt märklig kille på science fiction-bokhandeln har börjat att maila mig igen (han har förmodligen luskat fram min adress från registret över landets nördar, vilket borde vara konfidentiellt tycker man).
Nej vänta, borde inte ordet överraskad i grund och botten betyda förvåning över positiva händelser? Jag vet inte om händelserna listade här ovan räknas som positiva, men det positiva är i alla fall att jag fortsätter att bli förvånad, överraskad och konfunderad över saker som händer. Ingen risk för tristess med andra ord. Låter detta osammanhängande så skyller jag på gårdagens trevliga utekväll som, som alltid, har lett till allmän tröghet i de kognitiva domänerna.
Nu stundar promenad med en pluggstressad M, förhoppningsvis kan jag distrahera henne från de akademiska bördorna och hon mig från min huvudvärk.

Bio

Har just sett The Golden Compass och den var finfin. Men snalla, las boken ocksa! Schyssta, kom igen nu!
Imorgon bar det av hemat, forst en farjeresa, sedan bilresa till London, ett besok hos en moster, darefter Ryan Airs pyttelilla flyplan, buss sparvagn och hem till Gamlestan!

Merry Christmas one and all

So far so good, foodwise. Vi har atit japanskt (mmmm cheesecake med ingefara och vit choklad mm), pizza, fish n' chips, en massa god toast med en massa god marmelad och ikvall blir det klassiskt svenskt julbord med en massa korv jag inte kan ata. Imorgon blir det kalkon och hiskeliga mangder forratter efterratter sidoratter salladsratter och jag siktar pa att ga upp ca femton miljarder kg denna resa. The Isle of Wight ar en riktigt vacker o (med prickar), med sandstensklippor, serpentinvagar, vackra mansions och sist men inte minst (det har maste skrivas pa engelska) pebble strewn beaches med masor av flintastenar. Vi tog en rundtur runt on och sag allt. Lite onodigt gjort dock eftersom det ar sjukt dimmigt har sa vi sag basically nothing. Min svager satt i forarsatet och sa saker och ting som 'ja ni far forestalla er att ni ser Newport genom dimman darborta, och dar ligger en borg som ar jattevacker you'll have to take my word for it'.
Imorgon ska det firas traditionell engelsk jul, och som ni alla vet sa borjar katolsk engelsk jul kvallen innan med midnight mass. Klockan elva ikvall sitter jag alltsa i en kyrka, vid ett kloster. For real. Jag ar irrationellt radd for att de ska skrika RAUS at mig men det gor de val inte. Eller? I'll keep you all appraised, I know you're all dying to know.

Utan svenska vokaler

Som en kommentar till bloggen just har sagt: Cheer up, it's Christmas! Jag ar definitivt uppcheerad efter en riklig dos av BBC:s serie Jane Eyre hemma hos min syster. Ahh Jane Eyre, aahh Mr. Rochester, aahh upptight brittisk karlek med laddade ogonkast och handslag som ar om ett helt avsnitt av Grey's Anatomy.
Nu stundar fonstershopping pa King's road och darefter stort familjekalas - 22 platser ar bokade pa Pizza Express. Det kommer att vara hogljutt och ack sa trevligt!

Från oss alla till er alla

(melodin till Deck the halls)

Generösa julklappstider
Fa la la la la fa la la PANK

Obalans i kärlekslivet
Fa la la la la fa la la KAOS

(ni får i uppgift att skriva om resten av texten)

Imorgon bär det av till England där Official Cheer ska muntras upp, UK style. Självklart kommer vid hemkomst en detaljerad redogörelse av resan - jag tror att ni är många där ute som vill veta om engelsmännen äter lika.. underligt till jul som de gör till vardags!
Happy Holidays!

Cliché

Stereotypen säger att när hjältinnan har hjärtesorg så ska hon antingen ligga hemma och dricka vin och tröstäta (det är väl vad filmerna om Bridget Jones handlar om?) eller så ska hon rakryggad gå ut i världen, klippa av sig håret och bli en ny (underförstått bättre, coolare, mer girl-power) människa.
Jag har i alla fall klippt mig.

VAR saker och ting lättare förr?

...

Jag roar mig själv

För att muntra upp mig själv imorse så ringde jag in till radion och önskade en låt, My baby just cares for me med Nina Simone (egentligen borde den ju heta My baby just cares for being single men föga visste Ms. Simone) och när den spelades blev jag som vanligt medryckt av de vackra tonerna. När jag spelade luftpiano i solot så välte jag ut min kaffekopp--över datorn. Bra början på veckan?

Upp som en sol

Mitt kärleksintresse klargjorde för mig i lördags att ett förhållande inte låg i hans intresse. Gentleman som han är gav han mig dock en förkylning i avskedspresent. Som att jag inte annars skulle komma ihåg honom.
Jag tog det hela som en motgång och motgångar ska enligt mitt tycke firas med vodka hemma hos E. Hon drack, jag söp. Däckade på kökssoffan. E förbarmade sig över mig, diagnosticerade mitt tillstånd som akut elektrolytimbalans, gav mig resorb och lät mig sova. Gårdagen präglades av mild hjärtesorg, ökande förkylning och bultande baksmälla men jag överlevde; och det som inte har ihjäl en… har inte ihjäl en.

Vad är motsatsen till upprymd? Ner..klämd? Nedstämd?

Om livet är som en chokladask så är den för det första köpt på Netto för 29,90, producerad i ”Beilgum”, klädd i skrikiga färger med ett bäst före datum från förra seklet; och för det andra så visade det sig att chokladbiten jag satte min tilltro till var av likör-apelsinchoklad-romrussin-bittermandel-sorten. Av detta kan vi kort och gott lära oss att livet innehåller fantastik och motgångar – och den senare smakar illa.

So happy I could pick a fight

Upprymd! Osammanhängande ofokuserad förvirrad längtansfull törstande strålande och för stor för denna värld. Dessutom sugen på lunch.

Imorgon blir det orientaliskt luciafirande på Stadsteatern (lucior med ljuskronor som dansar magdans!) och därefter vin och skvaller med E. S'all good.

Trevlig helg på er

Spårvagnarna från Gamlestan vettu

Idag undrade mamma om jag hade blivit nedslagen för min mössa ännu. Bara en sådan sak liksom. Budskapet på mössan är dock kryptiskt och utöver det så har jag, till skillnad från min mor, tilltro till mina medmänniskor.

Min favoritsång av Cole Porter

At words poetic, I'm so pathetic

That I always have found it best,

Instead of getting 'em off my chest,

To let 'em rest unexpressed,

I hate parading my serenading

As I'll probably miss a bar,

But if this ditty is not so pretty

At least it'll tell you

How great you are.

You're the top!

You're the Coliseum.

You're the top!

You're the Louvre Museum.

You're a melody from a symphony by Strauss

You're a Bendel bonnet,

A Shakespeare's sonnet,

You're Mickey Mouse.

You're the Nile,

You're the Tower of Pisa,

You're the smile on the Mona Lisa

I'm a worthless check, a total wreck, a flop,

But if, baby, I'm the bottom you're the top!

För trött för analys

Jag hade besök av mina kusiner i helgen, intensiva Joel och David. Intensivt är ordet, tillsammans betedde vi oss som sockerhöga barn. I duggregn vallade jag dem runt på Göteborgs gator och torg, översatte skyltar och förklarade seder. Tvingade upp dem till skansen Kronan i Haga och drev dem till att deklarera min stad till ett veritabelt under, second to none. De blev trugade på lussekatter, pepparkakor, glögg, knäckebröd, svensk choklad, svenskt godis, svensk ost, svenskt kaffe. Joel vägrade äta något av detta; istället förälskade han sig i tysk korv från ett grillkök på Avenyn. Jag försökte att inte ta det personligt, lyckades nästan helt fatalt. Bättre blev lördagens utekväll, med öl, dans och ”stunning Swedish girls”. David fick anfall av lycka av att vara omringad av oräkneliga blondiner medan vi dansade på Nef; på något märkligt vis så tog jag åt mig äran av detta. Som om det var min idé, det här med skönhet. Som att deras Fröken Sverige- utseende smittade av mig på mig, deras landsmaninna. Mina kusiner var också väldigt nyfikna på svenska killar. Efter mötet med två, enligt svenska mått mätt helt normala killar, blev generaliseringen att svenska killar måste vara av en speciell, blyg ras människor. Troligtvis kunde också de låga födslotalen i Sverige tillskrivas dessa. Vanligtvis den som inte gillar generaliseringar, denna gång höll jag dock med.

Tillbaka i vardagen kan jag konstatera att släkten är en underbar, tröttande företeelse och kusiner är som synonymer till en själv.

Kaffedags snart

Jag läser och läser och läser och läser. Ikväll ska jag introducera mina kusiner till vit glögg och förmodligen, eftersom detta är Göteborg, horisontellt regn. Det ska bli kul, och jag ska faktiskt ta mig i kragen och sluta vara en gnykråka (buhuu jag är så paaank bla bla bla).

Fick Rick Gervais stand up shower av en kompis igår, min dator ville bara spela upp ljudet på den ena. Jag är för feg för att fråga kompisen om Gervais-showen inkluderar bild utöver ljud; han garvar redan över att jag är teknologiskt Amish. I alla fall, Gervais show Animals rekommenderas - hans skämt om vad han har lärt sig av Discovery-kanalen apropå hajar och Anne Frank är oväntat roligt.

Trevlig helg på er!

Help me figure this out

Veckans-se-fram-emot: på fredag får jag besök av två kusiner som vill upptäcka lilla Göteborg. Det ska bli kul, men också lite utmattande. Jag funderar på att introducera dem till en helg i fattigdomens tecken - kaffetermos och promenader istället för kaféer och spårvagnskostnader. Jag ska bjuda dem på hembakat och sjunga de ödmjuka nöjernas lov.
De kommer förmodligen att tro att jag är en Luthersk galning. Detta är dock inte hela sanningen; jag är en pank Luthersk galning.

Jag har sökt ett nytt jobb

Från Shakespeares pjäs The Tempest:
"Alas, the storm is come again! my best way is to creep under his gaberdine; there is no other shelter hereabouts: misery acquaints a man with strange bed-fellows. I will here shroud till the dregs of the storm be past".

A quoi bon se plaindre?

Jag är trött på att allt är till låns eller till skänks. Allt är mer eller mindre flyktigt och jag upplever det som att det gäller att inte bli för fäst vid en situation eller ett hörn i världen, för snart måste du flytta på dig och betala tillbaka. Reservera boka; ansök och be om lov att få ockupera en plats i tillvaron.
Il n'y a pas de raison de se plaindre; c'est les choses qui arrivent. Bientôt ta vie va changer et quelqu'un d'autre va souffrir à ta place!

Women and children first

Alors le bilan est tombé et maintenant il faut que je sauve ce peut être sauvé. Personne va savoir comment je veux tuer le prof qui m'a nié l'opportunité de faire des études cet automne.

Another world is possible

Jag stod vid stupet, beredd att skriva det mest pessimistiska, förbannade och självömkande inlägg bloggvärlden någonsin har skådat. Jag skulle klaga, jag skulle gråta, jag skulle skrika, om än i formen av stumma bokstäver.


Men innan jag hann påbörja mitt elektroniska klagolåt läste jag Carolines kommentar till ett tidigare inlägg; och i kommentaren citerade Caroline hennes arbetskamrat som utbrister då och då i ett "Another world is possible!". Detta..hoppfulla? idealistiska? i all sin enkelhet triviala? utrop var kraften som drog mig tillbaka från avgrunden.


Jag tänker inte förstöra denna kalla, ljusa dag med att vältra mig i mina problem. Jag tänker sätta mig så långt bort från datorn som möjligt och läsa om metaforer i den säkerhetspolitiska diskursen under Kalla kriget. Jag tänker inte undergräva min sinnesro med tankar på CSN, räkningar och ovissa framtidsutsikter. Jag tänker tänka positivt. Tack Caroline!

Outad

F:s examensfest var en strålande tillställning, gästad av damer i klänningar och Chalmerister i skjorta. Jag minglade och anpassade mig, ingen anade att en samhällsvetare befann sig mitt ibland dem. Dock kände jag snabbt en behov av att "outa" mig och talade ganska länge och ogenerat om mitt Star Trek-nörderi. För att få slut på de medlidsamma blickarna (det var min tolkning i alla fall, det kunde ha varit häftig beundran också) så deklarerade jag att nörd är minsann det coolaste man kan vara, och gick sedan runt och krävde folk på nörderierkännanden. Jag måste säga att för att vara en examensfest för en civilingenjör så var det relativt tunnsått med "pinsamma" hobbies.

Kvällens mest provocerande kommentar kom från två tjejer som hade lagt pannan i djupa veck för att sedan fråga oss andra vid bordet: "Om två tjejer har sex, och den ena har en pojkvän, är hon otrogen då?" Jag vände på frågeställningen: "Om din kille har sex med en annan kille, är det otrohet?" Svaret blev "ja men det är en annan sak, det är gross (äckligt)". Åååååååååhhh vad speglar dessa utsagor för syn på homosexuella, på tjejers sexualitet, på vad sex är i allmänhet? Killarna runt bordet var inte så bekymrade över att girl-on-girl kunde vara otrohet, "det är junte samma sak". I bästa fall var det ju till och med sexigt. För den bedragne killen. Så länge inte en annan kille hade "inkräktat på ens territorium" så var det OK. Jag flydde till köket. Det var inte tillfälle att förolämpa F:s kompisar; dessutom säger egenintresset att man inte ska håna den som ska köra en hem från Kållered..

attention shoppers!

Försov mig imorse, åt frukost på café med F, tappade en tomatskiva i kaffet, skolkade sedan från logikseminariet och fick huvudvärk. Allt hopp var övergivet. Men då jag öppnade min mail möttes jag av en fröjd för ögat - la tortuga en guerra hade mailat uppsatsen om genusframställningen i Star Trek som jag förgäves har försökt att få tag på. Plus att hennes blogg länkar till den, OCH hon kommer med skvaller om den senaste Star Trek-filmen. Hon vet hur hon ska fånga ens uppmärksamhet, det är ett som är säkert.

Nä jag måste skriva nu, och bli av med huvudvärken genom att tänka lyckliga tankar.
(Har just fått reda på från L att säkringarna hemma har gått. Är det någon därute som vet vad som händer om man sätter in 10-amp säkringar när dom borde vara på 25-amp?)

Veckans-se-fram-emot:

Mitt livs andra examensfest är under uppsegling: på lördag ska F:s frigörelse från Chalmers firas! En teknisk fysiker är född, och detta skall kommemoreras med smörgåstårta enligt säkra källor. Förhoppningsvis kommer det att finnas något ätbart på festen för en halvvegetarian-som-äter-fisk(men-inte-skaldjur! Haram!)-och-ibland-kyckling(men-kom-igen-hur-gott-är-det?): om inte så går jag direkt på spritbuffén samtidigt som jag håller mig utanför räckvidden av F:s match making skills.

På fredag ska jag gå på logikseminarium; ämnet för dagen är matematiska objekt och språkliga uttryck. Kan vi uttala oss objektivt om matematiken utan att postulera existensen av en platonsk värld av abstrakta matematiska objekt? Nå, kan vi det?

Nycklar tillbaka, dansen blott en bagatell

Ja ni läste rätt, L:s husnycklar är tillbaka och jag slipper den tunga ångestochskuldbördan. Jag tappade dem aldrig, de hade snott in sig i en danssjal (ni vet, de med mynt på sig) på något mystiskt vänster och sedan hamnat längst ner i min garderob. Så fort nycklarna kom fram satte sig dock min kära musikspelande mobil på tvären så nu kan jag lyssna på musik - med ett öra, men bara om jag håller mobilen exakt perpendikulärt från kroppen och inte utsätter den för vibrationer. Every silver lining has a dark cloud!

Dansen i Stenungssund? OK det här svider att erkänna men.. vi dansade för en publik som bestod av: sju betalande personer. Mitt magdanssolo till hiphopmusik bevittnades av lika många människor som en genomsnittlig kö på Pressbyrån ungefär. Ingenting jag skriver hem till mamma och pappa för direkt. För det så hade jag spenderat ca sju timmar av min lediga dag, åkt buss och repat, och i allmänhet inte söndagsslappat. Lite stolt är jag dock över det feta blåmärket på vänster knä som kom av en fet avslutning på en fet koreografi till en Nelly Furtado-remix. Vardagsedge.

Nä, inget mer FCB för Official cheer. De kör sin grej, med break dance, underdog-attityd och en monopoliserad jämställdhetsfråga. Jag kör min grej. It's all good.

Formulär för förlust

I förlustanmälansprocessen kommer till slut till en ruta där man fylla i huruvida en eventuell gärningsman lämnade spår efter sig vid en eventuell stöld. I formuläret fick man några exempel på spår, som en handske eller en cigarettfimp. Som hederlig medborgare överfölls jag av en plötslig impuls att inte vara helt sanningsenlig - det hade varit underhållande att knåpa ihop en historia om den enarmade skurken vars fotspår (utifrån vilka man kan deducera att han haltar på högerbenet och är vänsterhänt) ledde fram till min tomma tygväska (tom! utan nycklar!), hänsynslöst kastad på marken och nedsmutsad av överfallet. Men för att bespara vår hårt prövade Göteborgspolis det extra arbetet (de har fullt upp med gängkrigen som 'sköljer' över staden - implikationen är att alla oskyldiga medborgare därmed dränks; pressens alarmism nuförtiden håhåjaja) så skrev jag inget.

Det sista stycket blir lättare att läsa om man tar den evighetslånga parentesen sist.

Idag

..har jag med mig kaffegrädde till min termos med kaffe till skolan. Eller ska det vara "i skolan"? Svängde förbi hittegodscentralen på väg till mitt dagliga värv och möttes av en sorglig liten kyrkogård med borttappade nycklar. Inga gick till vår ytterdörr dock. Dags att göra en förlustanmälan medan jag dricker mitt förmiddagskaffe alltså.

Till helgen blir det ett dansuppträdande med fcb, vi har ett "gig" i Stenungssund av alla ställen. Jag ska göra ett kort magdanssolo (men det är till en Missy Elliot-låt så det räknas inte riktigt) och det känns oroväckande att jag inte är särskilt nervös. Nervositet är ju ett tecken på att man bryr sig eller hur? Jag kanske inte tar Stenungssundpubliken på allvar och bryr mig därför inte? Jaja vi får se hur det går. Heja heja heja!

I'm modulating multiple meanings here!

Bureaucratic celestial commonsense computational constructive critical deconstructive deductive democratic dialectical diplomatic discursive divine executive formal hermeneutic hierarchical higher inductive instrumental intrinsic judicial legal logical mathematical moral natural political practical procedural pure scientific sufficient.

tisdagen den trettonde

Igår lyckades jag tappa bort mina vantar på spårvagnen. L:s husnycklar gick samma öde till mötes när jag tappade dem någonstans i Gamlestan igår kväll. Imorse var det strömavbrott, blötsnö och enligt en nära källa så ramlar det ner döda fåglar från skyn. Och på polisens hittegodsavdelning lyser de borttappade nycklarna med sin frånvaro. Det är tanken på alla bullar och kärleksmums vi har hemma som får mig att fortsätta kämpa och inte lägga mig på golvet och spela död.

Omtänk

OK att jag kan skriva inlägg om det manipulativa språket eller hur jag utan dejt försmäktar i den förlängda postpubertala öknen MEN varför inte skriva om Pixars nya kortfilm Lifted istället? Den fick mig att för en gångs skull inte överdriva när jag säger att jag grät av skratt. Lifted har allt! Utomjordingar, kidnappningsförsök, ångest, kontorsstolar och inte minst, spakar.

I helgen var det fête de kakor hemma, och människor från hela landet vallfärdade för att smaka på kärleksmums, odenbullar (en sorts osöt bulle som har mandelmassa och kardemumma i mitten), veganska drömmar och kolakakor, och inte minst la pièce de resistance: L:s veganska budapeststubbe. Låt mig berätta för er som svävar i ovisshet där ute - vispbar vegangrädde är inte så gott som baksidan av paketet lovar. Det var riktigt trevligt att få vara lite extremtant och baka, feja, städa och bjuda på kaffegrädde till påtåren. Dock var det så uttröttande att L och jag bangade Ladyfest på kvällen, som enligt goda källor var en oerhört bra tillställning. Jaja, vad är en feministbal på slottet..

Presuppositioner

Anföringsverb är en undergrupp av presuppositioner som presupponerar sanningshalt i en utsaga. Vi hör dem dagligen i form av "forskning visar att Oral B elektriska tandborste inte bara rengör på djupet.." eller "det har nu konstaterats att livet handlar om lättfotade kvinnor och ekonomiska resurser". Byt gärna ut verben mot exempelvis försäkrar eller påståtts och alla er med känsla för retoriknörderi kommer att nicka eftertänksamt. Ett annat lite mer uttjatat exempel är tidspresuppositioner, i form av "har du slutat Facebooka?" där informationen som förutsätts är att personen i fråga faktiskt har Facebookat innan. (Egentligen lyder exemplet "har du slutat slå din fru?" men det är ju deprimerande och förutom signifikanspresuppositionen att fruar är något man slår så vilar också en trist verklighetsbild bakom påståendet.)


Med och i vårt vardagliga tal lurar vi varandra varsamt hela tiden, undanhåller information som skadar vår sak när vi argumenterar eller staplar ord på fina ord för att slippa förklara varför vår syn på världen egentligen är så mycket mer rimlig än en annan. Somliga kallar detta politik med förakt i rösten, men skällsordet är illa valt. Det skulle ju betyda att det bara var politiker som ägnade sig åt denna syssla, mest vart fjärde år. Men den svajiga konstruktionen av verkligheten med söndervittrande ord finns överallt jämt och ständigt och vi skapar alla våra egna byggnadsverk. En uppsats i statsvetenskap till exempel.

Gustav II Adolf

Idag är det stora bakelsedagen till minne av en kung som antagligen gillade bakelser. Min kunskap om svensk historia är en skamfläck och jag har slutat att fråga min pappa om svenska regenter och årtal eftersom han började titta på mig med en sorgsen, besviken blick. Märkligt hur ens allmänbildning funkar, jag kan mer om supernovor och Michael Jackson-sångtexter än ..resten.

Igårkväll kände jag mig bäst i hela världen och det var en välkommen variation från vardagskänslan av smygmisslyckande. Det rörde sig "endast" om en miniminidansuppvisning inför dansklassen, men ändå, första soloframträdandet! Jag måste börja öva mycket mer om jag ska kunna satsa på dansen och betala hyra samtidigt (det är min plan B ifall den här akademiska livsstilen faller igenom), men det ska inte vara några problem. Åh, när jag är en stor artist i Holly/Bolly/Trollywood så lovar jag att komma ihåg mina enkla rötter. Jag ska komma ihåg er alla!

Klorindoftande helg

L:s födelsedagshelg insveptes i simhallsdoftande klorin men eftersom det var det som födelsedagsbarnet efterfrågade så var det bara att gilla läget. Vet inte vad hon gillade bäst, att vi gick ut och drack öl i goda vänners lag och firade hennes födelsedag eller desinfekterandet av hela badrummet så att varje kakelruta sken av onaturlig renhet. Igår blev det en utflykt till skärgården: skönheten där ute är som en enda lång reklam för natursköna Sverige, och den samhällsklass som har råd att bebo den. Vackert.

Torsdagen bara fortsätter

..så istället för att göra något vettigt med kvällen så har jag skaffat ett konto på ebay! Jag har fått upp ögonen för alla plånböcker som väntar på mitt bud.

Torsdagar

Att torsdagar skulle kunna vara produktiva och effektiva är ungefär lika sannolikt som diskande talibaner eller en pappaledig Führer. Syntax Error. Därför är det legitimt för mig att komma till skolan vid halv tolv, fika med en kompis (vi pratade ändå om djupa saker som hjälper min uppsats) för att därefter läsa bloggar och skriva i min egen. Jag hade ju inte fått något gjort ändå, det är ju den dagen i veckan...

Toil, sweat, snot and tears

Det var uppmuntrande att mitt "No More"-utbrott fick en sådan resonans i läsekretsen. Det är tydligt att jag är långt ifrån den enda som vill uppleva den dramatiska VÄNDNINGEN då i alla fall publiken (om hjälten är okunnig) vet att nu kan allt bara bli bättre. Inte så konstigt egentligen att vi mer eller mindre tolkar det vi känner och upplever i samma termer, vare sig det är i actionfilmsform eller den Disneyfierade sagoformen- det är vårt kollektiva kulturella medvetande som gör sig påmint. Vi vet att en konflikt alltid står mellan en David och en Goliat, att ett slagsmål alltid går bra (först) för hjälten, sedan går det katastrofalt dåligt; inte förrän hjältens flickvän/faster/fosterland hotas kommer hjältens kamplust tillbaka och Då Jävlar, och inte minst vet vi att bra hjältinnor lyser med sin frånvaro. Är de med i storyn kan ni ge er fan på att de är kära i hjälten, och blir därmed något mellanting mellan hjältens jämlike och hjältens sidekick. Eller så förblir den kvinnliga huvudkaraktären ett ouppnåeligt föremål för ren och vit kärlek och då kan vem som helst räkna ut att hon får inte många intressanta scener i filmen/livet.

I min film "Asses Are To Be kicked, Harsh Words Are To Be Said" så är huvudpersonen sugen på att vara en klassisk hjältemodig figur; hela filmen stegrar omärkligt mot ett crescendo som ska utmynna i ett No More. I skrivande stund är jag dock osäker om det kommer en känslostormande upplösning där huvudpersonens Sanna Natur avslöjas - huvudpersonen har ju trots allt inga riktiga, yttre fiender. Filmens Goliat är ju ingen konkret skolgårdsmobbare utan tyvärr hjältefigurens egna laster såsom osäkerhet, tvivel, lättja, rädsla för konflikt etc. Och hur slåss man mot dem? På ett sådant där filmiskt bombastiskt explosivt vis som inspirerar till kommentarer av sorten yippekiay motherfucker?
Jag har i alla fall valt musik till eftertexterna!

No More

Säga vad man vill om filmer: de ger ju oss verktyg att att tolka vår omvärld. Vi känner igen koncept, hjältar, skurkar, dramatiska vändningar, och helt enkelt ett oigenomtänkt manus när vi ser det. Ett närmast universellt uppskattat ögonblick är när 'underdog'en inte kan knuffas längre ner i dyn; när allt han (oftast är det en han) tror på är nerpissat, hans flickvän har kidnappats/lämnat honom/dött och motsåndet ter sig oövervinnerligt. Vi känner alla igen denna stund när huvudpersonen långsamt knyter näven och ställer sig upp. Uträknad, bespottad, lämnad att dö i en skog i Germanien (för er som kan er Gladiator) eller bara allmänt slutkörd STÄLLER SIG HJÄLTEN UPP och säger sammanbitet "no more".

Jag vill göra detta! Jag vill skrika "NO MORE" och kanske slänga in ett "yippekiay motherfucker" medan jag ändå håller på. The Pity Party Is Over, No One Is Gonna Rain On My Parade! Guess Who's Back??! Den migrändrabbade stressade uppsatskrivande tinnitushörande panka studenten, That's Who! And She ain't taking no prisoners

Frusna leråkrar

Frusna leråkrar. Lugna Favoriter. Vägkrogar. Regnpölar. Söndagar med migrän. Om det inte vore för bullar med vaniljgrädde i mitten skulle livet vara 'ett slöseri med min tid' som ett ex till mig uttryckte det.

Jag har hittat en uppsats jag så himla gärna vill läsa - det är en diskursanalys av genusframställningen i åtta Star Trek avsnitt. !! Jag älskar universitetsvärlden.

Seasons days years

En migrän mitt i veckan kurerades med extra mycket sömn och därför sattes hela veckodagsuppfattningen ur spel. Igår kändes som söndag, alltså är det måndag idag. Not quite. Jag frågar mig vad som egentligen är poängen med att hålla reda på/ särskilja mellan de förbipasserande dagarna - sysslorna förändras inte drastiskt från dag till dag..

Pratade med min pappa på telefon på väg till skolan och jag hörde i bakgrunden min lillebror sjunga 'Lilla snigel'. Det gjorde mig glad och varm inombords, men också ledsen; jag vill ju vara där han är! Jag ser honom alldeles för sällan. En del av mig blir irrationellt rädd för att han inte ska känna igen mig nästa gång vi ses. Jag tar den rädslan som ett tecken på att jag låter mig vägledas till initiativlöshet av dåliga tankar. Det blir till att åka upp till Falun och hälsa på familjen och visa att jag har fel.

Det kanske är en melankolisk vecka det här? Jag lyssnar på Dusty Springfields 'Twenty four hours from Tulsa' överallt jag går och varje gång jag hör den börjar underläppen att darra. Jag får välja ett gladare tema för måndag och framåt.

Uppenbart faktum serverat som nyhet

Höst! Vackert, inspirerande, flyktigt tillstånd av överjordiska färger, kastanjer och frost. Njut medan det varar.

Imorse när jag skulle boka tid i tvättstugan så skrattade jag åt idioten som redan hade bläddrat fram oktober i almanackan. Sedan kom jag på att det är oktober nu.

Kritisk massa

Äh, jag gör en pudel och tar tillbaka föregående inlägg. Det är också väldigt kul att plugga: det är frigörande och stimulerande att ha självständig reflektion som arbetsuppgift. Detta i sin tur förnekar inte sanningshalten i det jag skrev om ämnet tidigare (frustrerande, ensamt inter alia), men vid läsning av det så kan du min kära läsare hålla i åtanke att mitt blodsocker var i skrivande stund väldigt lågt. Borde ha ätit fler jordnötssmörsmackor i morse - dessa rackare utgör faktiskt ett botemedel för vardagens motgångar.

Frost ute, kaffe inne

Skolarbete innebär konstant stampande på ett och samma trista ställe; cirkulära tankebanor som förvandlar det mest uppenbara till olösliga mysterier. Då och då, som av en slump, sker ett "fram"steg - en idé eller insikt uppenbarar sig. Man visualiserar sig själv som längre fram än där man befann sig innan, den djupa okunskapen har förbytts i lite grundare sådan. Frustrerande, ensamt ibland konsekvenslöst arbete, begravt under böcker vars pärmar förblir ogläntade. Det förvånar mig dagligen att något akademiskt arbete trots allt blir gjort. Det faktum att uppsatser skrivs, teorier analyseras, doktorander disputerar och professorer professerar är förmodligen en konsekvens av att folk i allmänhet inte tänker som jag oftast gör - med tvekan bakom varje tanke. Vissa hindras inte av en smygande rädsla för att misslyckas, eller hålls tillbaka av en idiotisk jantelagsidé om ens lilla person inte kan åstadkomma något av värde. All heder till dessa människor.

Om ni är intresserade (om ni fortfarande sitter kvar framför denna text efter all dysterhet) så kan jag berätta att detta inlägg innehåller minst 20 metaforer, och endast en ironisk mening. Intressant eller hur?

Tro't eller ej

Yiddish salsa var bara så där. Jag förstår inte hur ett folk som har kommit på klämmig, dansant energisprittande klezmer kan ackompanjera denna nämnda musik med sådana stela ringdanser. Appropå motsatsen till klezmer - imorse var jag burdust klarvaken tack vare min minaretväckarklocka som för ett jädrans liv (Waaaahhhaaaiiiiaaajjaaawaaahh). Efter denna skakiga start på dagen har jag dammsugit, diskat, städat, tränat-dansat, och skrivit vykort till en vän. Nu sitter jag och äter sallad. Man kan nästan tro att jag ingenting har att göra. Nä nu tror jag det vankas lite studerande; jag menar varför inte?


L: sannerligen är din metafor om åkandet på en EPA längs den akademiska motorvägen en av de bästa jag någonsin hört; innovativ, spetsfundig och så sjukt mycket du! Metaforen blir ju inte direkt sämre av att jag i verkligheten inte har körkort..

I: extremt trevlig helg i Stockholm. Det gör mig glad att tänka att någonstans runt Karlaplan trampar min syster runt i ett par för stora second hand-stövlar och är förbaskat snygg!

Darlings

Mina älsklingar! Jag är ledsen för att jag inte har skrivit på ett tag; den extremt prosaiska orsaken är att mitt antivirusprogram har slutat att gälla så jag vågar inte använda internet på min dator hemma. Så då blir det att blogga från skolan och på sistone har jag pluggat hemma av tidseffektivitets- och lättjeskäl: ergo inte så mycket bloggande. (Värt Att Notera: jag bloggar fortfarande wayy more än mina Face Bookande så kallade kompisar)



Mitt uppsatsarbete utspelar sig ungefär så här: "ååååååhhh vilken intressant och underbar idé att skriva om X som är en aspekt av Y som kan ses som en spegling av Q - jag måste läsa aaallaa böcker inom ämnet"...(tre skummade böcker senare) "åååneejjj hur ska jag kunna skriva om detta, vad är mitt problem, vad kan utgöra mitt material, tänk om jag inte är smart nog???" (ett tillfällig dipp senare) "äh va fan jag kan göra så här istället, eller?..jag borde nog läsa på hur andra har studerat det här" (en ordentligt läst avhandling senare) "ååååååhhh vilken intressant och underbar idé att istället skriva om P som är en aspekt av Z som kan ses som en kritik av aaarrgh aaarrrgghhh"...



Min fem-i-topp-intresse-lista just nu:
Metaforer inom miljödiskurs
Språk i allmänhet, retorik i synnerhet
Växthuseffektens konceptuella utformning
Myten om moderniteten
Mina nya stövlar, inköpta på Stockholms stadsmission för 350 spänn.

Bubblare:
"Yiddish salsa", något som L och jag ska se på Pustervik ikväll

Jog on!

Har sett en grymt fånig men rolig film -Hot Fuzz. Den fick mig att skratta på det sätt som Shrek 3 snöpligt nog inte gjorde. Så se den, efter höstvädret slutar vara fantastiskt klart och strålande.

Folk talar så fånigt här uppe

Imorse fick jag en snilleblixt och läste fel på biljetten; trodde att tåget gick kl nio. Så där satt jag på centralstationen, med en asdyr espressohouse sojalatte i ena handen och en hånfull tågbiljett i den andra, och insåg att jag var ca tre och en halv timme för tidig till mitt tåg. Det var bara att gilla läget. Men till sist kom jag till Stockholm (för alla er som undrade) och det är så himla uppenbart att jag är kusinen från landet. Stressigt stressigt stressigt det här är huvudstaden så alla stressar det där lilla extra. Well screw them! Jag tänker ställa mig på fel sida av rulltrappan med flit, bara för att vara sådär jovialiskt göteborgskt motvalls.

Trevlig helg!

Ordentligt mör

Det verkar som att jag har blivit påkörd av skotrar hela natten. Eller så har jag träningsvärk. Troligtvis rör det sig om det senare - annars hade jag väl vaknat av ljudet eller?

Om det verkar som att jag yrar så behåll lugnet; jag har inte tappat förståndet. Jag är bara så otäckt trött i huvudet och nacken är i ett tillstånd av rigor mortis vilket skapar en ny spännande form av huvudvärk. Igår testade jag att breakdansa och jag var verkligen usel på det! Men det var underhållande att vara usel, jag tror jag fortsätter med denna märkliga dans.

Jag har fastnat obeskrivligt hårt för serien Heroes.

Post Scriptum

P.S En väldigt nära vän till mig hade inte förstått att serien om Sponge Bob square pants utspelade sig på havets botten. Man tycker ju att hon borde ha undrat varför hans bästa kompis är en sjöstjärna men icke. Somliga försöker inte ens hålla sig à jour med viktiga skeenden här i livet.

Busy doing the wrong thing

Idag känns det som en klassisk måndag men alla vet att det rör sig om en förklädd tisdag. Jag har haft en varierande start på dagen: trött och seg på morgonen (började dansa magdans igår; så himla kul men jag kan ju glömma att somna på kvällen sedan), uppiggad och glad på väg till skolan (i ösregn), orolig när jag läser mina mail och kollar bloggar (I jobbar alldeles för mycket, M har saboterat en framtand) men ändock positiv efter en väldigt trevlig helg. Låter detta överhuvudtaget sammanhängande?



På festen jag var på i lördags lyste de av mig annonserade barndomsvännerna med sin frånvaro. Lättad och besviken samtidigt. Jag tog mod till mig under kvällens lopp och höll en halvimproviserad dansuppvisning/-lektion för en till hälften chockad och till hälften imponerad publik. Eller ja, jag tror i alla fall att de var chockat imponerade. Annars gjorde jag nog ingen succé!

Veckans-se-fram-emot: på fredag åker jag till Stockholm!

Klass 2B

En festlig kväll randas då dans, musik och spännande nya människor skall upplevas och avnjutas! Olyckligtvis har jag haft riktigt ont i huvudet hela dagen så vi får väl se om jag ens orkar se fulla människor på spårvagnen. Om inte får jag väl tacka nej till välkomstdrinken och hålla mig borta från de verkliga festprissarna på festen.
Jag kommer att träffa barndomskamrater på kalaset och det är alltid med blandade känslor jag gör det. Hur kommer de att vara, vilka sorts människor har de blivit? Har de blivit mycket äldre? (Har jag blivit mycket äldre?) Det är ju alltid skumt om barndomsvännerna har vuxit upp i till oigenkännlighet men samtidigt är det nästan ännu egendomligare om de är precis likadana som för tio år sedan. Hur ter jag mig för dem nu? Det värsta skulle vara om jag i deras sällskap blev exakt samma person som jag var på lågstadiet; en liten feg självupptagen flicka. Snacka om regression – Utan alkohol.

Gosh

Efter ett givande samtal präglat av totalt icke-konsensus med L och mycket grubblande har jag några förslag på moderna dygder: de egenskaper som anses goda i dagens samhälle (de uttrycks på engelska eftersom detta språk är bäst för tänkandet på det halvobskyra).

- Postponing judgement (don't hate your brethren from the start)
- Absence of evil
- Absence of shame for almost always putting your interests first
- Scepticism (blessed be the postmodern undecided)
- Recognition of your own needs
-Reflection

Naturligtvis är detta baserat på tolkningen av det moralfilosofiskt "goda" som "det som är gott för mig". Jag vet inte om detta är en pessimistisk utgångspunkt, eller en realistisk sådan.
Förslag på ytterligare dygder mottas tacksamt.

Finalement

Äntligen känner jag att det akademiska livet har ett syfte igen. Att det finns en poäng att sitta still hela dagarna och smått ångestladdat analysera obskyra begrepp eller krysta fram bärande frågeställningar, möjliga att lösa med (förstås) banbrytande metoder. Idag var första dagen det var riktigt givande att fördjupa sig i något, och jag kände mig för en gång skull inte som den intellektuella motsvarigheten till Sponge Bob Square Pants under tiden. Det som fångade mitt intresse till den milda grad idag har tyvärr väldigt lite med det jag pluggar/skriver om men strunt i det, det akademiska livet utgör än en gång ett av livets goda! För detta vill jag tacka den gode Martin Luther King, min mamma, L och Centralbiblioteket för allt stöd på vägen.



Veckan kan dessutom bara bli bättre: öl ikväll med F, tjejkväll med ansiktsmasker, drinkar och Legally Blonde på TV på fredag, kalas på lördag och konsert på söndag. Det låter sjukt osannolikt att detta skulle vara mitt liv men bevisen talar sitt tydliga språk...

Förberedande svammel

Det var helt sonika en trevlig helg. Nu åskar det ute och jag har sjukt mycket skolarbete att göra. Tänkte hålla en inspirerande monolog om det korkade i att vänta på sms från en beräftelsesökande omogen ung man; hade till och med ett strof ur en Cat Stevens-låt för att styrka min poäng. Men sedan hade jag tvätt att vika lunch att laga och sedan tog kaffet slut. Därefter kändes det motigt att blogga.

Modern Yiddish Verse on Virtues

Do I Show
Temperance?
Fortitude?

Am I
Prudent?
Just?
Faithful?
Hopeful?
Charitable?
Unconditionally loving?

Would people describe me as
Meek?
Humble?
Generous?
Tolerant?
Chaste?
Moderate?
Zealous?

Not really, right? Aah, who cares anyway?

Konsumtion av överflöd ja,

Mitt i skrivandet hade jag tid att gå ut och äta lunch på en parkbänk med en arbetskamrat. Väldigt trevligt. Det blev inte sämre av att jag sedan förlängde min lunch genom att joina L på hennes lunch, det blev en massa rast och en glass i solen. Vädret är äntligen perfekt för hösten - kallt på morgonen men på eftermiddagen vill man ta av sig skorna och ligga barfota i gräset. Lunchen var inte bara lyx vad gällde solsken och sällskap, jag hittade nämligen den där kalendern jag har jagat över hela stan. Jag köpte den, trots att jag redan har en annan (det låter nästan som jag är otrogen). Återigen är jag fast i en fix idés grepp: med rätt kalender kommer jag att bli sextusen gånger mer organiserad och disciplinerad. Hela min tillvaro kommer att förändras till det bättre och insikten om vad jag faktiskt vill göra med mitt liv kommer som ett brev på posten. Dessa tankar ligger faktiskt och surrar i bakgrunden då jag halar fram mitt bankkort. Och vad brukar det bli av dessa idéer då? Tja, jag brukar vara mer kalenderorganiserad i ca tre dagar, sedan är jag tillbaka i att varje dag egentligen är som en fet överaskning. Och kalendern ligger mest i min väska, bortglömd.

Om jag hade varit riktigt smart hade jag inte gjort av med en enda krona - vem vet när CSN åter kommer att lysa sitt flyktiga ljus över min värld? Ekonomisk besinning i all ära, men behöver inte jag å andra sidan en cool ny frisyr? Med en ny frisyr kommer mitt självförtroende vara absolut outstanding. Inte ett moln på hösthimlen om man har en ny look, är det inte så ordspråket går?

Solus Ipse

Det är onekligen intressant att det har tagit ca 25 år för ytterligare ett handikapp komma fram ljusan dager. Inte nog med att jag är en pollenallergiker med brytningsfel; det visar sig nu att jag även är färgblind! Efter att ha konsulterat med alla dem som råkar befinna sig i närheten vid ett flertal tillfällen har det uppdagats att jag är oförmögen att se vad alla andra ser. För mig är tröjan brun, alla andra ser ett mörkblått plagg. Jag ser en mörkgrön väska, alla andra ser en brun. Och jag som hela tiden trodde att min kompis L hade en fascistoid uppfattning om färger! Det känns nästan som en lättnad på ett sätt – som en frisedel. Officiellt behöver jag inte längre kunna vad som exakt utgör khaki eller mossgrön. Det är som en tyngd har fallit bort från bröstet. Dock är de filosofiska aspekterna av det hela oroande. Vad är det mer som andra ser som jag har missat? Ser andra döda människor som jag gör? Hur vet jag egentligen om det inte är så att alla jag umgås med är galna, och min syn är perfekt? Hur vet jag att andra faktiskt existerar?
En uppgift för er alla en blåsig tisdagskväll: försök att bevisa att andra människor verkligen existerar när du inte är i rummet. Och ta en extra titt på den där snygga bruna Pumatröjan medan du ändå håller på. Vad är det du ser?

Who's that girl?

Det har varit en trivsamt social helg med underhållande mängder alkohol varje dag. Utekväll med dans, middag och krogbesök med vänner, bio med efterföljande öl och filmsnack.. Samtidigt som det är skönt att vardagen med de (ändå) nyttiga rutinerna är tillbaka så kan det inte förnekas att jag gärna skulle njuta av 160 sovmornar och lika många utekvällar till. Eller ja, kanske inte 160 utekvällar till; jag tror att jag gradvis skulle förlora all min verklighetsuppfattning och någorlunda sunda självbild. Folks beteende på krogen är onekligen speciellt, och det är svårt att i längden stå emot det och våga vara annorlunda. Efter fjärde ölen och bekräftelsesuget har kickat in blir man till slut som alla andra. Kanske ska man se ut på det sättet, bete sig på det sättet, resonera och manipulera människor på det sättet?

Tacka gud för dagsljus och återställandet av normalitet dagen efter.



Tack för den här sommaren M och V!

Grammatik för grymtningar

Religiösa grubblerier och tankar om befriande ofrihet får ge vika för förväntan inför kvällens utgång. V, B kanske F och jag ska tamejfan dricka öl och ha trevligt om det är så det sista vi gör och därmed basta! B har en teori om att ju argare man är när man går ut desto roligare har man. Ska prova det. Trevlig helg på er.

She dealt liberty a killing blow

Stränga överstepräster och transcendental mystik, obevekliga ritualer och vördnad inför andliga auktoriteter - botemedel för det farsotsliknande kravet på personlig utveckling och alltjämt ökande prestation? Vem är jag, vad ska jag göra med mitt liv, duger jag? Du vet sannerligen din plats i universum om dagen börjar med ett offer till den allsmäktige Eldsguden från vilken Alltet framträder. Frågan om vem jag är blir ytterst irrelevant om jag går upp i mitt värv som syster i en världsfrånvänd orden, eller om jag ger upp mina materiella strävanden; ty är inte tillvaron endast ett lidande som man skall befrias ifrån? Ge mig visshet och sinnesro, strunt samma om min autonomi får sig en törn på vägen.

Allt detta religiösa och existentiella grubblande kan också komma av att det regnar ute och jag har ännu inte ens sett skymten av en kaffekopp. Äääh, varför så negativ? Shrek III har ju premiär idag! ...

Att skriva

Det här är inget Gilgameshepos, ingen tidlös reflektion över mänsklighetens öde att för ett ögonblick lida, älska och sedan dö. Det här är inte en beskrivning av en anmärkningsvärd odyssé genom en övärld; inte ens metaforisk sådan. Detta är en blogg, och jag börjar fundera över omständigheterna omkring och förutsättningarna för den. Vem vill vara privat och själsutlämnande i ett dylikt medium, där uttråkade internetflanörer förstrött och utan ansträngning kan ta del av ett främmande hjärtas rodnande hemligheter? Vem å andra sidan står ut med att vara så irriterande trivial och narcissistisk genom att mala på om sig själv utan att faktiskt säga något av värde? Vem vill läsa sådan skit? Står man på den mytomspunna tvållådan för att orera för massorna så får man faktiskt se till att leverera: fylla tystnaden med något sorts betraktelse eller budskap. Men vad å vad bör/förtjänar/skall då framföras? När jag läser andra bloggar drunknar jag i spetsfundigheter (”I’m fluent in sarcasm”), gäspar över gymnasieungdomars modeiakttagelser (svart är det nya svart uppenbarligen) eller förblir oberörd inför de semesterbilder som där ligger till beskådan. Mitt navelskåderi passar väl i hög grad in i detta myller av oupphörliga röster som utan respons viskar rakt ut i himmelssfären. Alla dessa banaliteter, alla dessa tillfälliga känslostormar, alla dessa kommunikationer, hör ni dem? Ett ändlöst brus av jag jag jag jag jag jag……Man borde kanske försöka att särskilja sig i denna internetflock, men jag tror ändå ansträngningen förblir ganska fruktlös. Så många pronomen finns det trots allt inte.

You ain't 'cause you not

Inget mer snack om Facebook eller utsvävningar om skolstart; inga fler nostalgitripper eller reflektioner kring kärlekens väsen. Inga fler tankar om snygga smarta sexiga unga män med intressanta personligheter och lockande utstrålning. Hädanefter blir det sovjetisk disciplin och stram målmedvetenhet. Ska någonting göras så ska det göras och inga ursäkter godtas. Kärlekskranka tankar är irrelevanta - inga distraktioner är acceptabla när projekt: fostran påbörjas. Min karaktär skall danas, mina mål och ambitioner utkristalliseras och realiseras och därmed skall frestelser från det motsatta könet ignoreras. Satsningar rörande yttre rymden skall härmed prioriteras.

Skolstart

Enligt mig räknas idag som den officiella dagen för skolstart, även då min termin faktiskt inte börjar förrän den fjärde. Jag stod vid spårvagnshållplatsen imorse och tjuvlyssnade ohämmat på nyblivna gymnasietreor som berättade om sina sommarlov, jämförde solbrännor och skärskådade sina scheman för hösten. Hallå ja som trodde de skulle va slappt i trean åh kom igen de typ massa här, lät det ungefär. Jag började le med hela ansiktet när jag hörde dem, och det var inte helt uteslutande nedlåtenhet från min sida. De lät så.. ja, ni förstår. Små fast ändå stora.
Trean var det året i gymnasiet som präglades av det skräckinjagande specialarbetet -det där som var så himla viktigt och som skulle ta så mycket av ens tid så det var bäst om man började på en gång och bla bla bla (för att låna en fras av gymnasietjejerna på spårvagnen). Är det någon som minns vad det blev av dessa monumentala opus? Jag skrev mitt arbete på tre dagar, och sedan var det hela ute ur världen. Undrar om det är samma sak med min kommande C/D-uppsats i statsvetenskap. En gigantiskt massa prat om hur viktigt den är och sen pppfft. Appropå ingenting, är det inte buddhister som tror att historien/tiden är cyklisk? De måste ha rätt. Förmodligen är jag tillbaka till den plats jag var i slutet av gymnasiet, fast sex år senare: jag står där med schemat i handen och saknar all distans till mina världsliga problem. Jag ska sluta skolan och är på väg in i en ny osäker fas, systemets trygga famn har belånat mig på allt jag har och nu är det tack och adjö. Det är bara specialarbetet kvar.

Jag haltar som en krigshjälte

Det är uppfriskande att ha svar på frågan huruvida jag legitimt kan utge mig för att vara vuxen dessa dagar. Jag har på något sätt gått efter (antal räkningar betalda) – (antalet besökta festivaler) + (ålder) som formel för att räkna ut min riktiga ålder och därmed om jag kvalar in i vuxenvärlden; snacka om feltänk. Igår när jag var ute och cyklade i ett brant skogsparti var jag millimeter från en präktig olycka. Jag bromsade, cykeln skenade, grus sprutade och backen.. brantade antar jag. Som resultat har jag idag ett köttigt blåmärke under knäet som gör sin närvaro påmind med varje steg jag tar. Och jag känner mig som ett litet barn, som en exalterad klant, som en ambulerande olycksrisk, som den mänskliga faktorn personifierad. En smula blåslagen men flinande som en idiot cyklade jag hemåt igen där jag prompt ignorerade mina akademiska sysslor. Barn sitter inte och skriver om oförenlighet mellan liberal demokrati och hållbar utveckling; barn slår sig o äter glass i stora lass o stannar uppe så sent som möjligt…


Det är också uppfriskande att inse att vuxenhet (detta omtvistade hatade älskade koncept) har så lite med sinnet att göra, i alla fall direkt. Vuxenhet måste väl ändå börja i kroppen för att sedan sprida sig till sinnet? Att koordinera rörelser att disciplinera det naturligt kaotiska hör det vuxna till. Att hålla sig inom givna ramar, att strama upp det som annars varit obundet. Som barn i en skönhetstävling med det kontrollerade, onaturliga kroppsspråket som vi så tydligt ser inte hör barndomen till. En flicka som kan gå i höga klackar blir en kvinna, det aningslösa har blivit blir det medvetna. Och vad är en kvinna om inte den sorts vuxen som känner sig nödgad att sitta med benen i kors?
Vi blir vuxna genom att vi blir stilla. Vi blir vuxna och vi gisslar kärlen för vår vuxenhet. Vi rakar smörjer plockar solar ansar trimmar svälter göder framhäver döljer målar dem, utan ände. Tanken på alla dessa sisyfossysslor ägnade att håller entropin stången gör att jag får lust att springa till skogs. Och ramla lite mer.

Säkerligen hänger Hans Blix på Helgon

Läste just en anonym kommentar till mitt fradgatuggande utspel om Facebook. Personen hävdar, bland annat, att det är ett slöseri med tid. Imorse hörde jag på det påfrestande ungdomliga programmet P3 Populär att Carl Bildt har en profil på Facebook. I ett förvridet parallelluniversum där jag faktiskt har Facebook så skulle jag ha addat Calle B som en kompis, bara för att det skulle vara så bisarrt. Varför har Bildt ett konto på Facebook? Är det för att göra honom mer hipp och tillgänglig, mer à jour med kidsens vardag? Vem går på det? Eller är det Calles sätt att slentrianmässigt hålla kontakten med styrelsekompisar i diverse aktiebolag? Måste nog vara det sistnämnda. OK, nu ska jag aldrig mer nämna Facebook.
Måste! Börja! Plugga!

Hon insåg det plötsligt

Det är ju inte mitt beteende på fyllan som kan skapa bakfylleångest den olycksdrabbade dagen efter - det är ju när- eller frånvaron av rom som gör det! Rom är dåligt för dig. Drick inte det. Med stor fara för mitt liv (jag riskerade ju faktiskt att upprepa söndagens humörhärdsmälta) provade jag igår kväll att igen socialisera med lite alkohol i bakgrunden, denna gång figurerade däremot ingen rom. Och idag, inga plågade miner! Tvärtom så är jag relativt funktionsduglig, vilket bara bevisar att min hypotes höll måttet: rom - ångest, ingen rom - ingen ångest. Official Cheer's teorem.

Så sjukt bra!

"The golden compass" av Phillip Pullman ska filmatiseras, och har premiär i höst! Skurken i dramat, Mrs Coulter (som är den mest komplexa och skräckinjagande ondingen du någonsin kommer att läsa om) spelas av Nicole Kidman, och hennes counterpart spelas av Daniel Craig. Det här kan, peppar peppar, bara bli bra! Och jag som var orolig att jag inte hade något att se fram emot i livet..

Läs böckerna, serien "His dark materials" och tappa hakan.

kära återseenden

Hittills har jag varit immun mot bakfylleångest. Med misstro har jag lyssnat på vänner som beskrivit sina bakfylledagar som fyllda med manisk städning (en form av absolution antar jag) eller präglade av obestämbar oro. Min respons på dessa historier har varit en axelryckning, mina symptom le jour après är alltid de klassiska – dålig motorik, huvudvärk, abnormt sug efter fett och kolhydrater. Gårdagens bakfylledag kännetecknades emellertid av för mig okaraktäristiska funderingar; de skulle kunna vagt liknas vid ångest faktiskt. Darrande på manschetten äter jag frukost medan frågor maler i huvudet. Hur betedde jag mig? Vad pratade jag om, och med vem? Ägnade jag mina vänner ordentlig uppmärksamhet? (Det kommer ju inte som en chock att jag satt i knät på folk, allt gjordes i enlighet med blogginlägget nedan) Drack jag och H verkligen ur bålskålen? Det sistnämnda tror jag fångades på film så det kan jag väl höra upp att undra över. Det var, trots skuldtyngda funderingar dagen efter (som troligtvis endast infinner sig för att jag är ett kontrollfreak) en trevlig fest, och det var riktigt angenämt att träffa kompisar från förr, som Latin Kings sjunger.

Nu tror jag att jag ska ha en vit period. Och tro mig, jag har haft sådana innan. Efter att ha spektakulärt gjort bort mig på Respekt (mina vänner talar fortfarande om Incidenten men eftersom de är snälla gör de det sotto voce) rörde jag inte alkohol på över en månad. Betänk att jag är student – trettio dagar utan alkohol är som fucking rehab.

Vive la fête

Fest ikväll! Jag tror jag vill dricka all alkohol i hela världen och sedan slänga mig på den första unge mannen jag ser och gny "ge mig uppmärksamhet!". Som en repris av gymnasiet alltså, fast med sprit den här gången. V (den vackra värdinnan för kvällens kalas) och jag var med i en förening vid namn Unga Forskare på den tiden; ett alldeles ypperligt forum för att tillfredställa begäret efter kunskap. Och bekräftelse. På varje tjej gick det ca fem (nörd)killar; inget mer behöver tilläggas. Som att det inte var nog var även V och jag med i West Coast Trekkers, där ration mellan könen var ännu mer till vår fördel (?!). Det är nästan så att jag tycker synd om de stackars nördarna, they never knew what hit them..



Vive le nörd säger jag bara. All heder åt den passionerade marginaliserade bespottade besatta människan med det drömmande uttrycket i ansiktet. Vi ses nere på science fiction-bokhandeln.

Tar det piano

Det börjar dra ihop sig till fest - på lördag bjuder V in envar till 25-årskalas. Fest känns det som ändå, V och M gör båda två ett sällsynt inhopp i Göteborg och det hör onekligen inte till vardagen. Jag borde göra en himla massa, tvätta/städa/plugga/gå ärenden på stan och i allmänhet utnyttja min tid bättre. Det jag dock gör är att sitta på soffan och lyssna på Jan Johansson-skivan som jag "lånade" från D. Och tittar på regnet. Känner mig inte ens triumfatorisk över att jag har slutat jobba (för sommaren) - är mest tankspridd och vilse. Nu när jobbet är över för denna gång har jag härmed inga fler undanflykter: det är bara att sätta igång och plugga. Time is of essence! Underachievers, try harder!

5

V för Vendetta! V för Vendetta! V för Vendetta! Oj vad jag gillar V för Vendetta!

Det eeenda lilla med filmen jag kan kritisera är att V spelas av Hugo Weaving - samma kille som spelar Mr. Smith och Elron, Arwens pappa. Måste han vara med i allt?

Mission Civilisatrice

... diskursanalys och byggnadsställningar: det är problematiskt att plugga på jobbet. Det är som att försöka ha på sig sina vanliga glasögon och blåröda 3D-diton samtidigt; de olika synsätten förvirrar. I:s uppsats är tankeväckande och bra, det har varit ett nöje att fördriva halva dagen med att läsa den. Dagens ord: "paketlösningsdiskurs". Take that Huntington!

Veni, Vidi, Visa

Tack vare min kollega M har jag Marie Lindbergs sabla schlagerlåt "Trying to recall" på hjärnan, och effekten är smått handikappande. Taaack så mycket M.

Läste en bra och intressant debattartikel i dagens DN om 'grandiositet'. Sammanfattningsvis handlar debattinlägget om den meningslösa och ökande akademiseringen, betygsinflationen och statusjakten som breder ut sig i samhället. Orsaken till detta är enligt artikelförfattaren Mats Alvesson samhällets och ekonomins förändring: "Ytterst hänger det samman med den kapitalistiska ekonomins förskjutning från produktion till att mer handla om om övertalning av folk att köpa överflödet".
Det känns som att jag är kungen över att överflödigt köpa överflöd. Jag konsumerar reflexmässigt nästan, och har svårt att skilja mellan det jag behöver och det jag vill ha för stunden. Vilket leder mig osökt till det faktum att den 15:e får jag min surt förvärvade och efterlängtade lön; detta datum blir jag som förbytt. Från att vara (relativt) asketiskt sinnad till att bli som en av måsarna i Finding nemo: Mine! Mine! Mine! Allt jag ser kan jag köpa och det blir en självuppfyllande profetia. Nya kläder nytt armband senaste Harry Potter-boken? Givetvis ska jag unna mig själv. Det dyraste kaffet på ett pretentiöst café? "Because I'm worth it". Öka på överflödet! Köp! Köp!


http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=679531

Folk på övervåningen måste ha undrat vem Mickey var

M är bra, M är bäst. Hon tog hur bra hand om mig som helst när jag var i Köpenhamn; bjöd mig på bussresor, översatte mitt mummel för alla oförstående butiksexpediter, såg till att mitt blodsocker var på max, och sist men inte minst utgjorde hon 50 % av gästerna på vårt spontana köksdisco med tema Sverige. Robyn, best of Carola (ååÅhMickeyattduittefattavadufåh), Bob Hund spelades på högsta volym, diskokulan spred psykadeliska solkatter, vinet flödade medan vi mimade med köksredskap som mikrofoner.
Jag tänker på M och min vänskap som speciell eftersom vi kan med att vara lite..tysta, tankspridda, trötta, lågt-blodsocker-griniga i varandras sällskap. Det är lätt hänt att jag känner lite prestationsstress när jag återser kära vänner som bor långt bort. Man måste ju trycka in så mycket kul på kort tid..i alla fall känns det så. Andra kanske inte uppfattar detta som ett problem -men när jag tror att jag måste ha kul (t ex på en efterlängtad fest, på en klubb som tar 120 spänn i inträde, vafan på julafton) så kan jag inte slappna av. Detta är dock långt ifrån fallet med M. Dessutom så hade hon Mr. Timberlake på sin dator som jag kunde kopiera. Så nu har jag Justin på mobilen och dansar därför nu i ett hörn nära dig.

Inga könssjukdomar dock

I söndags bar det av till Köpenhamn och vägen dit var ett ganska underhållande logistiskt fiasko. En kronologisk beskrivning av resan i telegramstil skulle se ungefär såhär:

Fel buss från Göteborg STOP Tog Malmötåg utan luftkonditionering STOP Tåg från Malmö till Köpenhamn inställt p g a blockerat spår STOP Köpenhamnståg försenat vände innan Norreport STOP SÄND HJÄLP

Jag är fortfarande lite förundrad över att jag överhuvudtaget kom fram till Köpenhamn men M har foton som bevisar att jag faktiskt var där. Jag får tro henne. Efter resan är jag som en born again Christian, fast min frälsning gäller inte Frälsaren utan den danska huvudstaden.
Det känns som att jag har haft en sommarflirt; en liten och trivial sådan som ändock envisas med att stanna i bakhuvudet trots att jag har en långvarig och stabil kärleksrelation med Göteborg. Sveriges andra stad, där jag bor verkar arbetar studerar, är partnern som har sett mina fula sidor och som ändå stannar kvar, som äntligen har lärt sig att ta ut soporna och ta av sig skorna i hallen. Inte snygg men pålitlig och snäll. Köpenhamn är killen med det förkrossande leendet som sveper upp en i sina armar och som erbjuder ett riktigt roligt sällskap under en begränsad tid. Med honom skiner solen medan pengarna rinner som sand genom fingrarna, man blir dekadent och onyttig och vägrar att tänka en enda sammanhängande tanke. Det håller aldrig. Men kul är det.

Facebook ranting

Minst fyra vänner har den senaste månaden artigt inviterat undertecknad till att gå med i Facebook på nätet. Facebook, för er där ute som fortfarande är välsignat okunniga om detta fenomen, är ytterligare ett sätt för människor att lägga upp bilder på sig själva och sina vänner och hålla kontakten med dem. Jag misstänker att hela det här ”hålla kontakten med gamla vänner” är en fet bluff. Kontakt, my ass. För det första: är det inte alldeles uppenbart att det rör sig om en popularitetstävling, en upprepning av högstadiet på en mer abstrakt nivå? Kommer du ihåg den där förskräckliga dagen då du gick in i bamba helt själv, och visste inte vid vilket bord du skulle sitta? Du höll krampaktigt i matbrickan och spanade förtvivlat. Herregud, alla såg dig stå där, ensam och bortgjord, och alla visste att du var en loser! Tolv år senare går du in på Facebook och letar upp alla dina gamla bekanta, och ser att de har häpnadsväckande många vänner. Jösses vad de måste vara populära! I jämförelse med dem befinner du dig i en vänskapsöken. Å nej, du är fortfarande en loser!
För det andra: Facebook håller på intet sätt kontakten med bekanta. Att du har en bild på dem på din profil, eller ser vilken stad de bor i och vad de pluggar, är inte att hålla kontakten. Det är att göra absolut ingenting alls. Att hålla kontakten med någon är att anstränga sig, att spendera tid och energi på att upprätthålla en relation som annars skulle ha dukat under för entropi. Enligt mig är det mer personligt att bli rånad än att hålla kontakten på detta sätt. Skicka ett mail (t o m ett massmail skulle vara att föredra) eller ett sms, ta en fika eller ring!
Eller vänta till nästa klass/orkester/scoutåterträff.

Sådärja, the ranting is over with.

Hunkydory

I denna tillvaro samlar jag allt fler vuxenpoäng, och mest verkar detta ske på min lediga tid. Det ter sig lite bakvänt men faktum kvarstår alltjämt att det är på jobbet som jag diskuterar Harry Potter (gjorde t o m ett test på nätet som visade att jag tillhör huset Ravenclaw och INTE Gryffindor som rykten gjort gällande), kollar på youtube, äter godis och retas - hemma diskar jag till ljudet av en sommarpratare på P1 för att sedan gå och storhandla med kuponger. Möjligtvis är detta ett icke uppseendeväckande alldagligt fenomen som blott har gått mig förbi. Alla har det förmodligen så här. Vad vet jag, kanske är det så att mina arbetskamrater (som inte är främmande för trams fniss och chokladfrossande) går hem till en middag à la balanserad tallriksmodell efter arbetspassets slut. Kanske lyssnar de till repriser av melodikrysset.

Dock måste det sägas att min tendens att titta på Babes of the Playboy Mansion på kanal 6 reducerar mina förvärvade vuxenpoäng med några decimaler. En kompis och jag brukar sms:a varandra när programmet går: "tuttar på TV, tuttar på TV!"

"Verkliga problem"

Dagens titel är "lånad" från the babelogue, som enligt hennes blogg har många komplexa problem.
Idag skulle jag vilja hylla min vän E som tatuerat sig. När hon fortfarande var på planeringsstadiet så framhärdade hon att hon skulle börja med en tatering på vristen för att sedan fortsätta med ett motiv som täckte, tja, i alla fall skuldrorna, om inte hela ryggen. Nu när vristtatueringen är gjord så ..låter det som planen drastiskt förändrats. "Aldrig mer!" skrek hon när vi talades vid på telefon. "Jag vågade inte gå på toaletten när tatueringen gjordes för då skulle jag nog inte ha kommit tillbaka". Men nu är den gjord i alla fall, och kan snart beskådas!

Jag vill tatuera mig i massor, men det är nog inte så smart. En vacker dag står jag där, en hård men överraskande attraktiv miljöminister i sina bästa år, och skakar hand med inflytelserika makthavare. Då funkar det nog mindre bra med synliga permanenta bläckdekorationer här och var. Nä, det blir till att satsa på gnuggisar istället. Sicket probleeeem.

Simpsonsyra

Långsam dag på jobbet och vad kan då vara mer tillfredsställande än att skapa sin egen Simpsonsavatar (look-a-like)? Dock hade sajten som erbjöd denna hysteriskt roliga tjänst hängt sig och därför började jag läsa allmän kuriosa om skaparna av den hyllade serien. Det visade sig att innan han började med Simpsons ritade Matt Groening en serie om hur helvetiskt livet var i L.A ; passande nog titulerad Life in hell. Enjoy!

Spontanbokningar

"Bekräftelse resebeställning. Tack för din beställning FTP156464235435468G som skickas till dig per post. SJ önskar en trevlig resa och välkommen åter." Detta kryptiska meddelande upptäcktes på min mobil igår kväll. Min första tanke var att någon snott mitt kontokort och köpt en resa. Min andra tanke var att Statens Järnvägar hade begått ett misstag. Min tredje tanke var av uppenbarelse -karaktär: M har ju gått och betalat för en resa till Köpenhamn (och därmed förverkligat min 25-årspresent från henne)! Om jag känner M (och mig själv) rätt så är biljetten troligen också ett sätt att se till så att jag inte bangar av tråkiga skäl i sista minuten.

In i det sista har jag bojkottat det förhatliga hygge-landet i söder och så går M och köper en biljett, jag menar, bara sådär! Ibland är det nästan en plåga att ha sådana underbara vänner.


Appropå vänner så har det bland dem blivit lite av en trend att rekommendera böcker för mig; här är ett urval:

Alkemisten av Coelho (förslag från F)

Naiv.Super av Loe (extremt lättläst och tankeväckande bok som jag gillade skarpt)

Jennifer Government av Barry (förslag från G, en bok på min att läsa-lista)

Pretentiös rubrik

Det var länge sedan jag läste en god bok. Det var länge sedan jag slappnade av. Det var länge sedan jag inte försökte vara rolig. Det var länge sedan jag såg min spegelbild utan känna missnöje. Det var länge sedan jag tänkte på min familj med snövitt samvete. Det var länge sedan jag skiljde mellan det som gör mig lycklig och det som jag gör automatiskt, utan att reflektera. Det var länge sedan jag kände mig här-och-nu, uppfylld av det jag har för handen.

Istället läser jag skräp. Istället låter jag mina krav löpa amok. Istället så flamsar tramsar pratar och pratar jag. Istället avskyr jag allt det som uppfattas som oformligt, fult, hängigt på mig själv. Istället tänker jag på alla presenter som aldrig givits; telefonsamtal som aldrig ringts, all frånvaro. Istället trampar jag oförtrutet på och handlar utan att tänka och strävar efter den allmänt vedertagna lyckan (prestationer/bekräftelse/tvåsamhet). Istället bereder jag mig för-det-som-skall-komma och oroar mig.

Det finns ingen annan som ansvarar för min sinnesro, än mindre min lycka – än jag själv. Så då vet jag vem jag ska vända mig till, inte sant?

Drömmar

Det visade sig att jag inte var ensam med att ha pianodrömmar. Vem hade trott att denna koloss till instrument skulle utöva en sådan dragningskraft på fantasin? Det visade sig dessutom att jag inte var ensam om att drömma mig bort till fjärran städer, det var inte bara jag som kände släktskap med det som är bortanför.
New Orleanssyndromet - jag vill vara Var Som Helst Men Inte Här? Klaviaturdiagnosen - jag vill ha en spännande känslig lagom skör Personlighet?

Employee of the Month

Månadens medarbetare

går varsamt fram (konflikter skall undvikas)

möter alla på deras egna speciella sätt (jamen det är ju ingen idé, han är sån)

talar alla språk (tjejsnacket, grabbjargongen, prata med kund-trevligheten)

lyssnar efter det som egentligen sägs

det neurotiska

det deprimerade

det skojfriska

det krampaktiga

det vanartade

kompromissar och konsensusar med de kompromiss- och konsensusbefriade

Månadens medarbetare har mindre än en månad kvar på arbetet

Trigger happy

Öppnade min telefonräkning häromdagen och konstaterade snabbt att den var ca tre gånger dyrare än vanligt. Att den nya telefonen skulle kosta det visste jag - men sådär mycket? Vid närmare inspektion visade det sig att det var sms-kostnader som chockhöjde (för att använda ett löpsedelord) räkningen. Två hundra spänn i sms; det måste betyda att jag har skickat en miljard ineffektiva meddelanden (första sms:et: Är du i stan? andra: Sugen på en öl? tredje: Var ska vi träffas? Fjärde: Jag blir fem minuter sen) eller något liknande. Om jag finge spekulera fritt om vad som är orsaken bakom denna veritabla sms-explosion skulle jag peka ut mitt inte alltför stimulerande arbete. Dessutom har jag på sistone fått nya per telefon väldigt kommunikativa bekanta, som t ex B som alltid svarar på sms. B har inget emot utdragna detaljerade dialoger som avhandlar kärlekens innersta väsen på sisådär tjugosju meddelanden. I ljuset av våra upplysta insikter är, när allt kommer omkring, 200 spänn inte så mycket att klaga på.


(.. ljuset, upplysta, insikter - get it? Äh, allmänheten hajar aldrig interna skämt)

Nödutgångar

Jagvisstedetjagvisstedetjagvisstedetjagvisstedet! Imorse när jag som vanligt satt och åt min gråa gröt framför min gråa radio som skvalade grå-P4 (kunde inte lyssna på P1, dom kör repriser av "ring P1", freaks som ringer in och klagar på mördarsniglar
trafikkameror
latapolitiker
vädret
och
denjudiskakonspirationen)
upplevde jag klar och tydlig ennui; en mörkgrå känsla mot den gråa bakgrunden. Ennui - livet är så banalt meninsglöst och meningslöst banalt. Jag hade inte särskilt höga tankar om livet generellt, och dagen specifikt.



Fyrtio minuter senare är det stillsamma gråa förbytt mot eldröd stress och frenesi: någon hade visst glömt sitt passerkort hemma! Tvåhundra spänn, några telefonsamtal och en taxiresa senare löste det sig något så när, och det enda bevisen för mitt slarv är några, ironiskt nog, gråa hår. När jag till slut skakig slänger mig ner på en kontorsstol framför min blogg för att skriva några arga rader möts jag av flera kommentarer från vänner som har läst mina osorterade yranden (blogginlägg)- ! Quel bonheur!

Städer och musik

Min syster A har under en längre tid menat att hon innerst inne är en New York-bo. Att det var i denna världsmetropol som hon egentligen skulle ha fötts. Jag förstår det hon säger, rent intellektuellt, men har ändå haft svårt att inse hur denna känsla skulle yttra sig. Hur kan man känna släktskap till en aldrig beskådad plats? Hur vet man att det är just där som man lite mer hör hemma? Jag har i sanningens namn försökt att frammana en liknande attityd till Paris - jag har ju trots allt spenderat mycket tid där, och kan språket tillräckligt för att inte bli utfryst av xenofoba fransmän. Kulturen, byggnaderna, boulevarderna bla bla bla; det finns inget att ogilla hos denna vackra stad. Men ändå uppstår ingen kärlek - Paris är själsfrändemässigt nog inte min stad.
Igår kom jag dock till insikt då jag tittade på en dokumentär om New Orleans. Det handlade om jazz, det handlade om Mardi Gras, det handlade om människorna och mest av allt handlade det om orkanen Katrinas påverkan på de ovannämnda. Ett omedelbart släktskap med staden uppstod i bröstet på mig; och det slog mig att jag måste åka dit! Det är ett krav, ett tvång, ett obönhörligt måste, ett kriterium för fortsatt existens. Tänk om det är min stad!

Dessutom har jag insett att jag måste lära mig att spela piano. Min vän L har skapat ett beroende inom mig som endast kan stillas av tangenters stilla plinkande. Tvärflöjter i all ära, men att kunna hamra på ett piano och ackompanjera sitt eget ylande - vad kan möjligtvis vara bättre?

Tips från coachen

Någon som känner mig väldigt väl tipsade mig om magdansklipp på Youtube. Just nu får jag betalt för att titta på korniga videofilmer av kvinnor som skakar på höfterna av hjärtans lust, och jag är smärtsamt medveten om att jag sitter ner hela dagarna istället för att utveckla mina bellydancekunskaper. Men vad sjutton; det är en stilla söndag, minuterna kryper förbi i glaciärhastighet och nämnde jag att jag får betalt för det här?

Go Gryffindor!

Idag släpps den sista Harry Potter-boken, och imorse sände P1 ett kort reportage om skoluniformsklädda trollstavsviftande ungdomar som köade i Gamla stan för att få ett rykande färskt exemplar. En intervjuad flicka uttryckte det som 'visst är det kul med en ny Potter-bok, men samtidigt är det som att en del av livet har tagit slut'. Jag behöver inte tillägga att hon grät öppet medan hon talade. Hennes uttalande har kommit till att prägla denna något gråa dag.

Justin Timberlake

Igår var jag trött och kände mig mestadels ...trött. Missnöjd med mig själv satt jag och gick igenom mina fel och brister; jag tränar för lite, satsar inte på dansen, latar mig alldeles för mycket, prioriterar helt fel, lär mig aldrig av mina misstag, och sist men inte minst så pluggar jag för lite och för odisciplinerat. En studie i menlöshet.

Idag slås jag av det faktum att jag kan en massa saker; min franska är grym, jag är social och när ingen ser så dansar jag till Justin Timberlake. Så hopplös kan jag väl ändå inte vara?

Nu slutar jag snart jobbet och då ska jag träffa L och sedan E. Lite shopping, mat och därefter ett glas vin; helgen är härmed officiellt invigd.

Sverige har semesterstängt

Vad ser turisterna som kommer till detta land? Skötsamma vänner av ordning som tar hand om prydliga rabatter. Söta flickor och hemlösa som sniffar lim på spårvagnen. Rödbrända par i matchande pikétröjor över axlarna. Barnmenyer med köttbullar och potatismos. Lagom vild natur med strategiskt placerade papperskorgar.

Ett land som har semesterstängt.

8 m/s

Idag åt jag min lunch utomhus; tolv bitar sushi i strålande solsken. Men jag får skylla mig själv när jag äter sojaindränkt mat i en vit uniformsskjorta när det blåser 8 meter per sekund ute...Batik!

Måndag. Gotta work for the Man.

Jag sitter och tjurar

Jag kunde inte byta mitt arbetspass denna kommande onsdag så därför kan jag inte åka och hälsa på M i Köpenhamn ikväll. Jag sitter och tjurar för detta. Sur. Men vad finns det att göra, det är bara att se det som ett nederlag.

Amerikaner till månen

Lillebror var och hälsade på i helgen (tillsammans med hans mor och far, reds anm). Han såg apor och exotiska fiskar, gröna kaniner och majestätiska fartyg. Det som imponerade på honom var dock spårvagnarna; uppenbarligen kan fortfarande ingenting i sightseeing-väg slå en ranglig 1:a mot Östra sjukhuset.

Lillebror är fantastisk. Han återställer allt; han sätter världen i fokus. Att åka spårvagn med honom (eller något annat tristessartat och vardagsbetonat) är att låta invanda syner smaker ljud explodera på nytt. Min lillebror har fört med sig småtingens renässans.

Dock förstår jag att man inte perpetuellt kan leva i en storögd barnavärld där all intryck trollbinder. Då blir hade man aldrig kunnat ta sig från A till B för att göra C; man hade bara njutit av spårvägens skarpa kurvor eller höga gnissel. Och på det sättet får man inte mycket gjort - inte många amerikaner skulle kunna åka till månen. Men ändå - jag slår ett slag för barnets hänförda perspektiv; det gör gott.

Verkligheten har spridit sig till Göteborg

Och den är gjord av smör, rör sig i slow-motion, är präglad av tristess och odör, segdragna monologer och ögonblick av stirrande ut i luften.

Men sedan finns ju vardagar också.

Strange Fruit

Killar. "Utmaningen för oss är att förbli singlar och ända inte gå i celibat", som B uttrycker det. Istället för uppriktiga själar ter de sig som säljare av begagnade bilar, skrupelfria. Som att ändamålet skulle vara så helgat.

Varför har jag sådana problem med en dylik krass syn och instrumentell attityd? Vad är det för illusioner jag släpar runt på egentligen? Jag skulle inte säga att jag vore en hopplös romantiker - snarare världsåskådningshandikappad med avseende på idén om den monogama heteronormativa Kärleken. Undra om jag har rätt till någon sorts rabatt?

Sic Transit Gloria Mundi

(Så förgår all jordisk ära)
Goddamn jävla nostalgi. Det var inte bättre förr, det var mer förvirrat förr, det var mer kaotiskt förr.
Ärligt talat, om jag ens lade ner hälften så mycket tid på min utbildning som jag gör på att grubbla så hade jag varit kungen av kunskap och framtidsutsikter nu. Kungen!

Det är en oöverträffad dygd att kunna lära sig från andras misstag/erfarenheter. Nu i veckan har min gode vän hmariee.blogspot.com varit på festival i Roskilde. Och det var ju bra. Då slapp jag vara där och bittert ångra mig. Hon berättade att det var inte så trevligt med konstant regnande när man inte har någonstans att gå, att det inte var så kul att tälta i en leråker som såg ut som Bangladesh. Jag förstår henne; rysningar av eeeuuuäääbläää fortplantar sig genom mig när jag tänker på hur det måste ha varit. Och nu behöver inte jag tveka och tänka att det kunde ha varit trevligt att gå, tänk om jag missade något alldeles förträffligt coolt etc bla bla bla. Jag behöver inte känna att jag har missat något, några extra coolhetspoäng gick mig inte förbi. Jag hade inte haft det kul där borta i ungdomliga, coola, avslappnade Roskilde. Jag har inte missat något, vare sig förträffligt eller coolt. Tack för dina surt förvärvade erfarenheter Marie! Hoppas att jag kan bistå med ett misstag tillbaka.

Släktkalas i Falun i helgen! Farmor fyller 80 år, pappa har fyllt 60 år och systern har blivit trettio fyllda. Grattis till alla!

Mo' technology mo' problems

Jag har en ny telefon, begåvad med en subtila finesser. Jag har en ny dator, begåvad med sinnrika färdigheter. Jag känner mig ömsom förvirrad ömsom motarbetad. Förbannade jäkla prylar! Allt de gör är att försinkar mitt liv; allt i effektivitetens namn. Saker och ting tar dubbelt så lång tid att göra med ny spännande teknik och som bonus får jag förhöjt blodtryck på köpet (det är sant, ingenting gör mig så arg som när imbecilla maskiner vägrar att göra som jag vill). Vill du lyssna på musik på din nya telefon? Du måste först installera ett program för att kunna installera musik-från-datorn-till-telefon-programmet . Sedan måste du ha rätt kabel, rätt anslutning aktiverad och överhuvudtaget energin att fortsätta att leva. Sedan är det bara att ..komprimera konvertera synkronisera och vänta vänta vänta. Under tiden hinner min dator att gå in i vänteläge och därefter dö en plötslig batteridöd. Uppenbarligen är det något strul med datorns kontakt med batterisladden. Jag vet inte, jag är bortom all räddning vid det här laget. Allt jag vill är att lyssna på musik! Det jag kan säga om min nya telefon är att den är en hånfull liten plastbit som komplicerar till det mesta. Dock kan jag konstatera att den onekligen ger mig något att göra; satt uppe igår till midnatt och försökte att spela in Help! (Beatles-låten) som ringsignal till en kompis. Det gick sådär. Jag får skylla mig själv när jag är trött nästa dag på jobbet, 07.00 då passet börjar.

Teknologin är ju ett hinder mer än vad den är ett hjälpmedel, i alla fall för mig. Teknik, det moderna, det nya, det vetenskapligt framtagna undret – jag är skeptisk. Jag hittar meningsfränder hos svenska sekelskifteshantverkare som såg den annalkande industrialismen med fasa:

Maskinen är ett odjur, som slukar guld och gifver ifrån sig småsten.
Vårt verktyg skulle vi ära, ty det tjänar handen och ögat,.
Maskinen skulle vi afsky, ty den hugger handen af och rifver ögat ut.

Jag låter mig inte nedslås av det faktum att dessa hantverkare som jag delar teknikfobin med i övrigt hade ganska pseudonationalsocialistiska idéer för sig. Hey, you say nationalstaten, fäderneslandet, germanska stammen – I say potato..

Dagens prognos, bara så att ni vet

Tue 7/3/07 Freedom, Individuality, and Logic
It will be an important day for personal freedom and individuality. We will find it easy to detach from our worries, and our thoughts may be a bit unconventional, but still very logical. Our emotions will become more confused and fearful as we approach late afternoon. There will be a tendency for emotional abuse or feelings of low self-esteem through this evening. We may want to get projects done early, and keep expectations low through early evening. But, later tonight our senses will return, and we may participate in some enlightening discussions.

Det här är taget från Daily Astrology from Sparrow Moon, www.sparrowmoon.com. Låter väl trovärdigt eller hur? Jag måste ha haft fel förut när jag tyckte att den här dagen började katastrofalt undermåligt. Personal freedom and individuality, here I come!

Etcetera

Har jag tråkigt på jobbet så har jag tråkigt på jobbet. Därför har jag letat upp citat som jag gillar och som andra absolut inte har något intresse av att läsa. Den sista är min favorit.

It seemed the world was divided into good and bad people. The good ones slept better... while the bad ones seemed to enjoy the waking hours much more. W Allen

What if nothing exists and we're all in somebody's dream? Or what's worse, what if only that fat guy in the third row exists? W Allen

Sometimes glass glitters more than diamonds because it has more to prove. T Pratchett

The truth may be out there, but the lies are inside your head. T Pratchett

It could not be happening because this sort of thing did not happen. Any contradictory evidence could be safely ignored. T Pratchett

There are, it has been said, two types of people in the world. There are those who, when presented with a glass that is exactly half full, say: this glass is half full. And then there are those who say: this glass is half empty. The world belongs, however, to those who can look at the glass and say: What's up with this glass? Excuse me? Excuse me? This is my glass? I don't think so. My glass was full! And it was a bigger glass! T Pratchett

Prinsessor med kontrollbehov

Ivar Arosenius (svensk akvarellmålare 1878-1909) har målat en charmig svit med akvarellmålningar som heter Sagan om de sex prinsessorna. Sex små tavlor berättar sagan om de kungliga systrarna som blir bortrövade av ett fult troll. En modig riddare har ihjäl trollet och räddar prinsessorna från deras nöd. Tillsammans åker de glada hem till slottet och träffar där prinsessornas överlyckliga föräldrar. Bums blir det storbröllop och riddaren äktar alla sex systrar, och den sista målningen visar hur de levde lyckliga i alla sina dagar: riddaren ligger i sängen med prinsessorna bredvid sig och alla sover sött. Frihetsberövande, mord och polygami men sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.

Sagans värld, den som vi ogenerat blir matade med som barn, släpper aldrig riktigt taget. Trots att tillvaron snabbt visar sig vara radikalt annorlunda från allt vad troll och magiska kungariken heter fortsätter dikten tränga undan verkligheten. Kärleken i fantasin är riddare som räddar jungfrur undan fjälliga drakar; verkligheten består mest av rädda riddare och förvirring om vem som egentligen är draken. I fiktionen möter den kuvade systern sin eftertraktade prins men i realiteten kommer dock samma hjältinna inte ens fram till baren i all trängsel, och på dansgolvet blir hennes glasskor krossade av partysugna men ack så likgiltiga individer. Krograggande, könsroller och debila skönhetsideal gör sagans narrativ omöjlig, och lika bra är väl det. Sagan ska vara omöjlig, ty flickor är inte jungfrur i nöd eller späda prinsessor och pojkar är inte ädla riddare. Idealen som skymtar fram mellan raderna i sagoböckerna är lika förrädiskt lockande som de är korkade. Vem gifter sig med sex systrar? Varför skulle systrarna acceptera ett sådant arrangemang?

I helgen var jag ute på ett snobbigt backslick- ställe där kvinnor var till beskådan och män bjöd på drinkar och dåliga raggningsrepliker. Det var som att befinna sig i the Twilight Zone. För er som undrar så kan jag berätta att blondiner står fortfarande högst i kurs, killarna fullkomligen tappade fattningen när en blondin var i närheten. Är det sagans kraft månne? I alla sagoböcker har prinsessor gult hår, och möjligtvis vädrar hajarna på dansgolvet en möjlighet att ärva halva kungariket (eller verklighetens motsvarighet: företaget).

Strax efter att barerna hade stängt och folk som vanligt flockades inne på McDonald’s beklagade jag mig skämtsamt för en kompis till min kompis kompis över hur osynlig jag hade varit under kvällen bredvid min prinsessliknande bekant. Han tittade på mig tillbaka och frågade på allvar om jag ens kunde slappna av tillräckligt för att märka om någon tittade på mig. Mystifierad kunde jag inte svara på detta. I sagans värld hade jag varit en omöjlig prinsessa; en med alldeles för mycket kontrollbehov. Jag hade till varje pris försökt undvika kidnappning av allehanda övernaturliga varelser och misstänkt varje riddare för att vara en chauvinistisk lycksökare. Möjligtvis kan detta förklara min alienation ute på köttmarknaden, min attityd passar dåligt kärlekens Disneyfierade spel.
Det var en gång en helt vanlig flicka av icke-kunglig börd som ville träffa någon av sin sort och leva hyggligt så länge som möjligt. Låter det bra?

Ledsamt

ledsamt när vänner är nere och tagna av livets ogenerösa händelser. Som the babelogue sa: bonjour tristesse

”Trevlighetskoden” av Dan Brown

Sedan när är jag en kramig person? En person som människor utan närmare eftertanke går fram till och kramar, sådär utan anledning en tisdag förmiddag? Nu pratar jag inte om vänner, släkt eller familj; det handlar om arbetskamrater, kollegor, medarbetare, you name it. Människor jag träffar under endast yrkesmässiga former. Sedan när skickar jag ut signaler att dessa personer kan krama mig? En ännu viktigare fråga är varför kramar jag överhuvudtaget dem tillbaka? Hur tafatt eller stelt det än blir så kramar jag tillbaka, och uppnår därmed två saker: jag har gjort något jag inte velat (oavsett hur harmlöst det än verkar med en kram) och jag visar att det är OK att krama mig, utan att vi känner varandra särskilt väl och utan att någon dött. Varför är det så svårt att säga nej? Vilket kroppsspråk bör jag anamma så att folk (i detta sammanhang läs: manliga kollegor) inte får för sig att det står GO AHEAD i pannan på mig?

Jag är dålig på krametikett, men tragiskt nog värre när det kommer till sms/fika-/kroginviter. Här är jag om möjligt ännu sämre på att a) veta (eller rättare sagt artikulera) vad jag vill och b) agera på det. Oftast vet ju jag vad jag vill – magkänslan slår sällan fel. Men sedan, mystiskt nog, agerar jag inte på magkänslan. Varför? Det är ett stort mysterium. Ett tydligt nej inombords blir ett tamt ”tyvärr…” när jag säger det högt. Jag pratade om detta tidigt i våras med min gode vän la tortuga en guerra, och hennes historia var skrämmande lik min. Hon beskrev samma sak, samma mysterium: att vara dålig på att agera på vad man känner utan att bry sig om hur det uppfattas, vad folk (i detta sammanhang läs: killar) ska tycka. Utan att riktigt veta hur jag har kommit dit har jag suttit i killars knä och artigt (?!) och trevligt (?!) försökt att slingra mig undan inviter. Sedan när skickade jag ut sådana signaler? Eller rättare sagt, since when did I put up with this annoying shit? Since the trevlighetskod, that’s when!

Inte undra på att i nio fall utav tio så går jag ut och festar med flator på gayställen. Då dansar jag och har kul utan att tänka på signaler och blickar. (Uppenbarligen dansar jag straightare än straightast eftersom inga flator stöter på mig – eller så är jag oattraktiv.. Naaaah!). Då finns det ingen trevlighetskod.

Snickaren har hört av sig igen. Han vill träffas, ta en fika eller något. Den trevliga, trevliga trevliga sidan av mig säger ”jamen en fika är ju harmlöst, skulle det vara för mycket begärt? Om det är tråkigt kan du alltid gå efter en timme”. Trevlighetskoden har talat. Den andra delen av mig säger ”en fika? När har du tid/ork med en fika? Du har inte ens tid/ork för dina egna vänner! Och förresten, tror du att han kommer att sluta höra av sig efter en fika? Tror du att du kan undvika obekväma, otrevliga beslut i all evighet?” Magkänslan säger ”det är alltid kul att träffa nya människor. Så länge det inte betyder något kan ni ju alltid ta en fika eller?” Thanks for NOTHING magkänslan! Jag anar att trevlighetskoden påbjuder att jag ska krama snickaren om vi tar en fika.. suck. Vafan gör man?

I feel a blog coming on

Midsommar har kommit och gått och med den de sedvanliga vanliga sederna. Oftast när jag närvarar vid midsommar/jul/kräftskiva/etc – firande har jag det väldigt trevligt. Först. Sedan börjar jag känna mig lite..bredvid. Inte utanför, men heller inte med. Det är som att jag känner på mig att jag inte kan de rätta handslagen eller delar de rätta prioriteringarna. Att jag inte känner till eller uppskattar traditionerna till fullo. Jag vet att det inte märks eller syns på mig, och jag vet att de underbara människor som öppnar sina hem för mig inte uppfattar något avvikande hos mig, men likväl vet jag vilken medveten ansträngning jag gör. Det är inte särskilt betungande men efter ett tag vill jag liksom slappna av och vara där jag inte behöver anpassa mig så mycket. En rastlös tanke som spökat länge i mitt huvud dyker upp: I need to stick to my own kind. Denna tanke är fel, fel, fel, fel och fel, och det av två skäl. Den förhindrar mig från att till fullo uppskatta nuet (det är som att jag när som helst ska resa mig upp och tacka för sällskapet med orden ”det har varit trevligt men nu måste jag åka tillbaka till min egen planet”), och den vilar på den tvivelaktiga premissen att det existerar något som my own kind. Var finns de?

En väldigt märklig amerikansk sångerska vid namn Joanna Newsom sjunger:

Do you wanna run with my pack?
Do you wanna ride on my back?

Jag blir så längtansfull när jag hör de textraderna. Where is my pack?

Sommarens dikt

Far med grillvantar
söker tomrum
för ångande potatiskarott

(Jag läste denna i GP, tyvärr inget eget alster)

Glad midsommar på er alla, ha en uppfriskande helg

Guess Who's Back

Idag var första dagen tillbaka på jobbet. På med apuniformen, på med serviceminen och .. spela med. Walk the walk, talk the talk. Mitt jobb är inte så märkvärdigt, men när cirka halva dagen har gått sitter jag med en Veckorevyn uppslagen i knät samtidigt som jag tittar på när kulturintresserade minglar till ljudkonst (detta räknas som business as usual där jag arbetar; ljudkonsten alltså, inte tjejtidningsläsandet). Ett releaseparty av något slag utspelade sig fem meter framför mig och mitt jobb var att, i princip, observera. Till obegriplig cutting-edge musik/konst umgicks förståsigpåare med vin i plastglas i händerna. Jag tittade på. Låter jag bitter? Det är jag förmodligen (trots att minglet inte verkade sådär vansinnigt intressant).



Mitt jobb är ett enda långt skäl att avsluta min utbildning så att jag kan skaffa ett arbete som jag trivs med.

Appropå Snickaren

I motsats till vad mina systrar tror så är det inget "på gång" mellan snickaren och mig. Han är ju bara 21 för 17! Vi sitter (fortfarande) och diskuterar samhällets eventuella förfall samt tatueringar. Man aldrig prata nog om tatueringar.

Snickaren

Fick besök av snickaren imorse. Jag rullade ur sängen, tog ett fluortuggummi, öppnade dörren och släppte in honom. Den sedvanliga dialogen som oftast uppstår när två främmande svenskar är i samma rum, uppstod. Snickaren med en halvtrött stämma:
- Ska du ha semester snart eller?
- Öh, nej eftersom jag pluggar ska jag sommarjobba nu.
- Du pluggar?
- Ja, jag pluggar statsvetenskap.
(Repliken från snickaren kommer med myndig stämma)
- Och vad blir man på det då?
(Jag vet aldrig vad jag ska svara på den frågan, vad fan svarar man på den frågan?)
- Tja, allt möjligt, inget speciellt sådär…
(Snickaren börjar bli otålig) - Har du pluggat länge då? På Chalmers eller?
- Snart fem år, på GU.
(Snickaren tittar lite mer uppmärksamt på mig) – Hur gammal é du?
- 25 år. Och du?
- 21.

Tjugoett! Har en liten slyngel, fyra år yngre än jag, förhört sig om min akademiska bana, med en lätt rynka i pannan?! Tjugoett? (Jag börjar bli riktigt dålig på att bedöma folks ålder, that’s for sure). Efter vår replikväxling börjar vi diskutera vart vårt samhälle är på väg (för lite resurser/dåligt spenderade resurser, allt är allmänt fel och det är USA: s fel), tatueringskulturen, misshandel, musik, flygfiske och raggare.
­Jag märker att när jag pratar om mina studier med icke-studenter så låter jag så jäkla ursäktande. Som om att jag slösar deras skattepengar på något så flummigt som statsvetenskap. ”Vad blir man på det?!” Varför inte bli läkare, jurist eller något annat med ett (specifikt, allmänt erkänt) syfte? Jag, en CSN-slösare. En parasit på samhället. Som till och med har pluggat filosofi.

Jag måste byta attityd vad gäller det här, måste sluta be om ursäkt. Eller börja ljuga om det jag studerar och vad det ger för karriärmöjligheter. ”Vad blir man på det?” Processingenjör. Sommelier.

Snickarens uppgift i mitt vardagsrum var att sätta upp en dörr. Han var här i tvåochenhalv timme, och dörren står nu obrukbar, lutad mot väggen. Det var fel på gångjärnen. Han ska komma tillbaka imorgon. Undrar vad vi ska prata om då?