Midsommar har kommit och gått och med den de sedvanliga vanliga sederna. Oftast när jag närvarar vid midsommar/jul/kräftskiva/etc – firande har jag det väldigt trevligt. Först. Sedan börjar jag känna mig lite..bredvid. Inte utanför, men heller inte med. Det är som att jag känner på mig att jag inte kan de rätta handslagen eller delar de rätta prioriteringarna. Att jag inte känner till eller uppskattar traditionerna till fullo. Jag vet att det inte märks eller syns på mig, och jag vet att de underbara människor som öppnar sina hem för mig inte uppfattar något avvikande hos mig, men likväl vet jag vilken medveten ansträngning jag gör. Det är inte särskilt betungande men efter ett tag vill jag liksom slappna av och vara där jag inte behöver anpassa mig så mycket. En rastlös tanke som spökat länge i mitt huvud dyker upp: I need to stick to my own kind. Denna tanke är fel, fel, fel, fel och fel, och det av två skäl. Den förhindrar mig från att till fullo uppskatta nuet (det är som att jag när som helst ska resa mig upp och tacka för sällskapet med orden ”det har varit trevligt men nu måste jag åka tillbaka till min egen planet”), och den vilar på den tvivelaktiga premissen att det existerar något som my own kind. Var finns de?
En väldigt märklig amerikansk sångerska vid namn Joanna Newsom sjunger:
Do you wanna run with my pack?
Do you wanna ride on my back?
Jag blir så längtansfull när jag hör de textraderna. Where is my pack?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment