Tebaks

Krokusarna står som spön i backen och idag hade jag tjuvpremiär för min nya vårjacka. Kallt var det, men väl värt de stelfrusna fingrarna. Vad jag omständigt försöker säga är att våren är här nu! Jag har blyga fräknar på näsan och en oväntad bekymmerslöshet har redan uppenbarat sig. Vår! Åh snälla Gud låt det vara vår.

För en gångs skull känns det helt rätt att vara tillbaka i Gbg. Oftast efter en resa till Stockholm ter sig denna västkustska stad (säg det snabbt om du kan) ovanligt sjabbig och slö men icke så denna gång. Göteborg har precis rätt storlek och rätt antal invånare som ringer en och undrar om det inte är dags för fika snart. Dessutom finns här Långgatorna, dit jag ska ikväll med E och hennes sjuksysterstuderande väninnor. Folk som vill arbeta inom vården utgör ett besynnerligt folkslag har jag för mig; grova skämt uppskattas i deras kultur. Ska jag vara orolig för ikväll? Jag är trots allt världssämst på att vara vulgär och grov i munnen. Jag gillar inte ens uttrycket 'grov i munnen'! Däremot har jag en massa att prata strunt om - såg nyligen Talladega Nights och Blades of Glory (bisarra filmer med Will Ferrell i huvudrollen) och har nu ett otal fåniga citat i bakfickan. De e sånt som gör att man passar in i Gôtet vettu.

Kedjebrev

Min bloggabstinens manifesterade sig efter ca tre dagar och det betyder väl att jag inte kan vara utan denna narcissistiska + exhibitionistiska livsstil särskilt länge utan att lida men. Finns detox för skrivande?
Helgen firades i familjens tecken uppe i Falun, med julklappsutdelning, firande av mors födelsedag, en massa mat, smältande snö och uppfriskande sol. Och som det lätt blir när smarta människor med upptagna liv strålar samman pratades det mest om toalettvanor. Dessutom blev det inomhus-bollkastning mot gossedjur. Fråga inte.

Nu är jag i ett regnigt Stockholm och försöker tappert att inte bränna min lön (första myndighetslönen!) och CSN på de roligheter jag ser i alla butiksfönster.

Helt tappat intresset för rubriker

Dekonstruera rubriker! Tro inte på dem, de är hegemoniska diskursiva mekanismer som syftar till att omedvetet styra läsaren i en för skribenten godtagbar riktning. Din tolkning av denna (all) text är styrd, du får inte läsa in vad du vill!
Och jag, bloggaren, är styrd av mediet och de kvävande ramar som genreförväntningar, språk och kontext utgör! Mitt budskap förvanskas ofrånkomligt av ideologiskt konserverande grammatik som kedjar alla tänkande subjekt till platsen som huvudord i alla nominalfraser!

Jag är nog mest frustrerad över att jag inte har något vettigt att skriva. Ett februarilov från denna blogg är vad jag behöver, det är jag bombis på. Vi ses.

Plågsamma kuvert

08.03 imorse ringde jag upp CSN för att fråga varför i jösse namn de vill ha tillbaka pengar redan nu - när jag fortfarande lånar pengar av dem. Skälet visade sig vara (efter endast nio minuter telefonkö) att de ville ha ca 4000 kr av mig i expeditionsavgift för de pengar som jag aldrig plockade ut i höstas. Does this make sense? Huuuur hade de tänkt att den inbetalningen skulle ske? Inkomst från CSN: ca 7900 kr. Utgift till CSN, räkningar: ca 178073410, 50 kr. Buuh!
Men magdansen igår gick strålande, hurra!

The boo-hurrah theory

Som sagt, lynnig. Ute skiner solen, jag har hittat väldigt bra böcker för min uppsats, huvudet sjuder av tankar, hurra! Kan ej öppna dokument på min diskett (teknologiskt amish fortfarande) eftersom den uppenbarligen har formaterats för Macintosh (?!), träffade en barndomsvän och det hela kändes egendomligt, buuu!
Pank - buu!
Har en ny favoritlåt (The Ark) - hurra!
Jobbigt att lära sig om nominalfraser - buu!
Är på gott humör - hurra!
Osv osv osv

Skrivit sedan 07.00

Att skriva akademiska texter är stundtals läskigare än vad gemene man kanske tror. Man tror att man vill göra A, man försöker skriva hur man ska göra A, vad som är bra/intressant/relevant med A - och helt plötsligt slår det en att man hela tiden har skrivit om F, hur man ska göra U, vad som är intressant med C; och responsen blir "aha K". Huh?
Känner mig lynnig. Ena dagen går jag runt och skriver lappar till mig själv, à la självhjälpsbok: "I'm good!", "Våga satsa - vad kan gå fel?". Full av tillförsikt. Nästa dag: "Jag kan inte ens förklara (per styltat mail) för mina Handledare vad jag vill göra - jag har nog inte ens förstått det själv, det här kommer aldrig att gå".

Ikväll är det magdanslektion och jag måste trappa upp mina ansträngningar for real om jag ska kunna betala av CSN-skulder med cash från uppträdanden. Inte den bästa av motivationer.

Kaloririka mellanmål

Snart är den minst produktiva helgen i mannaminne över. Det blir till att sitta några timmar ikväll och ca fyra timmar imorgon förmiddag (kaffe till frukost förmodar jag) för att slänga ihop en uppsatsskiss till Handledarna. Det kanske var ett omoget val, att se en timme Miami Ink och en timme Rob and Black (Mtv: s bästa program - vilket egentligen inte säger så mycket) istället för att läsa på om kärnkraftsfrågan. Mmm, kortsiktigt omoget tänkande. Min specialitet.

Uppsatsskissen - Vad jag ska skriva om, vad jag ska skriva om, mer exakt vad jag ska skriva. Och varför. Åååh varför något överhuvudtaget?

Student, lättja be thy name

Jag stekte min frukost och nu ångrar jag mig. Jag ångrar även att jag igår (a) bara lyssnade på Chet Baker om och om igen (b) åt kokostoppar istället för middag och kvällsmat (c) och inte klädde på mig förrän tio på kvällen. Det enda jag gjorde rätt igår var att jag undvek att ligga i fosterställning i åtta timmar i sträck. Och att jag faktiskt joggade. Men jogging ger bara poäng för självbelåtenhet, och är ingen insats för fred direkt.

Apropå ingenting så vill jag rekommendera P3: s program 'Mammas nya kille' och den testosteronstinne karaktären Thunder, som lär lyssnare hur man slåss mot ninjor och dropkickar vilda djur i djungeln. Precis min nivå idag, då allt är stekt, segt och odisciplinerat. Enjoy!

http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=1010792&BroadcastDate=&IsBlock=0

Om vi skulle ta detta tillfälle i akt för ett kort resonemang?

Ibland slås jag av tankar av kontrafaktisk natur; det vill säga de handlar om vad som skulle kunna vara fallet, hur världen kunde ha sett ut givet andra förutsättningar. Inga förutsättningar som har gjort denna värld till vad den är ju som ni vet av naturen givna; av Gud eller outgrundliga fysiska lagar bestämda. Så mina kontrafaktiska tankar yttrar sig sålunda: Tänk om jag hade fötts för fyra generationer sedan? Hur hade mitt liv sett ut? Vilka rättigheter och friheter hade jag åtnjutit? Hur långt hade jag och andra i min situation behövt springa för att rädda våra liv? Tänk om revolutionen –ah denna av alla efterlängtade revolution! – blev en verklighet imorgon. Vem skulle ställas mot väggen? Tänk om vi lade ner det här med kapitalismen? Likaså nationsgränser? Vad skulle hända om vi faktiskt lärde oss av historien?
Vad skulle hända om alla vanliga ordinära människor, som inte känner sig som fyrbåk av mod och patos, ändå en dag tog ställning? Om alla en dag slutade jobba för the Man? Och har någon sett the Man på sistone? Eller existerar the Man i skepnaden av alla – likt mig på Mitt Nya Jobb – som utför sysslor som inte känns rätt, sysslor som berättigas utifrån ett pragmatiskt politiskt perspektiv om att ’tja så är verkligheten’? Men tänk om verkligheten inte behöver se ut på det sättet?
Crosby, Stills and Nash har ett fint soundtrack till dessa röriga tankegångar:
http://www.youtube.com/watch?v=HVi-DXOfnAM

Hjärtformad choklad på jobbet är ju dock ett plus

Då har den del av mänskligheten som lever i singularis överlevt gårdagens Alla hjärtans dag. Nu behöver vi inte bekymra oss för denna märkliga dag än på ett tag.

När jag är klar med min uppsats ska jag skriva böcker, under pseudonymen Jacqueline D'Heart. Definitivt inga torra akademiska ämnen så långt läsarens öga kan nå!

Messieurs

Uppsatshandledare (i plural) har tilldelats undertecknad. Nu spottar jag mig i nävarna sträcker på ryggen kammar bak luggen knäcker knogarna och matar in den sista sockerkaksbiten. Let's play ball! Min devis kommer att vara: kom igen det kan inte vara så farligt vad kan de göra mot dig som ditt osäkra velande redan inte gör? Smaka på den; det den förlorar i otymplighet vinner den på uppriktighet tror jag.

Girl issues

Jag, och ingen annan för den delen, har sett den på flera år. Men den finns ju. Rent logiskt måste den existera. Jag menar, om den inte fanns skulle det trotsa fysikens, och kanske kemins, lagar. Det är bara det att i avsaknad av empiriska bevis för dess existens tenderar man att tänka att den upphör att finnas till. Det som syns inte finns inte, ungefär.
Men nu gör den comeback och denna gång ska jag inte hindra dess framfart. Jag välkomnar den; är faktiskt lite nyfiken på den – hur kommer den att se ut? Kommer jag att gilla den? Kommer den att passa mig? Kommer omgivningen att märka något? Tiden besvarar alla dessa frågor. Tids nog kommer den att framträda. Min riktiga hårfärg.

Shooting the breeze

Det finns ett amerikanskt uttryck – att skjuta brisen – som beskriver något som jag i hög grad saknar att göra. Uttrycket i fråga betyder snacka ungefär, att prata om ingenting särskilt viktigt. Men samtalet fullgör också en funktion – när man skjuter brisen med någon bondar man samtidigt med denne (i brist på träffande svenskt ord). Oftast används uttrycket om män; män shoot the breeze; det hela implicerar slang och jargong. (Jag ska inte upprepa den trötta föreläsningen om hur begrepp för ’prata’ är så tydligt kopplade till kön. Ni vet, prata, samtala, samspråka, resonera, snacka, pladdra, sladdra, skvallra – vilka är neutrala, vilka har negativa konnotationer, vilka används mer om kvinnor än män urdi burdi hurdi murdi bfghsazz.)

I ALLA FALL, tillbaka till brisbeskjutningen. Att analysera filmer som 300 och Spiderman; att diskutera thaiboxning/deffande/kreatinpulver och vem som möjligtvis skulle vinna en fight mellan en grizzlybjörn och en tiger. That’s shooting the breeze. Det hela har som sagt enbart en social funktion. Man kommer inte fram till något, man är inte klokare vid samtalets slut, det hela syftar absolut inte till ömsesidig upplysning och lyhörd argumentation. Jag tänker mig detta slags samtalande som motsvarigheten till apor som plockar löss från varandras ryggar. Ett sätt att bonda och samtidigt undersöka de hierarkier som råder. Varför tjatar jag om det här som en galen korsning mellan en svensk - och biologilärare? Var ska jag komma med det här undrar ni nu?

Den sak som jag trodde att jag minst skulle sakna från mitt tidigare Majornabetonade umgänge var just detta shooting the breeze. Det lite grabbiga, harmlösa-när-man-är-på-humör-för-det-men-annars-lite-påfrestande samtalet som tillhörde vardagen fram tills för drygt ett år sedan. Men hören och häpna. Jag saknar det, sådär med en nostalgisk suck. Trots att det var ganska fjärran från mina intressen. Kanske är det just därför jag behöver det?

I alla fall (igen). Nuförtiden har jag shanghaiat en klasskamrat, R, för detta syfte. Vi diskuterar film, TV, Fox News, våld i form av MMA och mobbar godmodigt varandra. På det stora hela säger vi nog inte ett vettigt ord. Behövligt värre i denna tillvaro där allt till varje pris ska ha en tillkämpad mening. Tack R. Jag slutar pladdra nu OK.

Gamla människor och text-TV

Dom är som galna i det. Jag vet det nu efter några timmars erfarenhet på jobbet. I personalrummet står TV: n på på just det, text-TV. Varför?

Ikväll blir det after work med L och det ser jag fram emot. Dock känns det inte riktigt som att jag förtjänar en avkopplande öl efter en hård dags slit, eftersom denna dag har varken varit hård eller slitsam. Jag glider runt, spelar lite biljard, ställer fram mat, diskar, svarar i telefon, donar mer i köket, är ineffektiv när folk frågar efter specifika saker, städar lite mer, läser tidningen (DN har en artikel om Gbg; känner inte igen mig i idén att Göteborg skulle motstå alla försök till kategorisering, bla bla under ground stad som är så annorlunda bla bla bla. Det är mest regn regn regn här i sköna regniga Gbg.) och dricker kaffe. Inte direkt arbete i gruvan, inte direkt ett behov av att skölja ner asbestdammet med några kalla! Men myndighetsjobb är det. Betungande ca halv två när jag inte kan sova.

Lite Justin, lite Immortal Technique

http://www.youtube.com/watch?v=gX9shr_Pq2I

Man skulle kunna tro att jag är för lat för att blogga och i stället bara klipper in en massa länkar men det är inte sant.

http://www.youtube.com/watch?v=tD5WlQ54Sg0

Inte sant!

http://www.youtube.com/watch?v=o3vxDcBLGaU

stickittothemanyeah

http://en.wikipedia.org/wiki/Fox_News_Channel

All the way

An Englishman (in India) who, having been told that the world rested on a platform which rested on the back of an elephant which rested in turn on the back of a turtle, asked...what did the turtle rest on? Another turtle. And that turtle? 'Ah Sahib, after that it is turtles all the way down'.

Mondays, the final frontier

Blogger's log: blog date supplemental. Yesterday the USS Official Cheer made a quick foray into what is known as the Bitterness Nebula, consisting of black holes and dwarf-sized dim stars. We were there on a reconnaissance mission but the crew suffered too much from anxiety disorders, inferiority complexes and a general sense of futility that I aborted the mission, and ordered a course change. The ship turned about and headed for the Get Over It system, where there are several habitable, M-class planets. Not before long the crew recovered and could therefore be sent on a belly dance mission on the Ferengi homeworld. The mission was a success and I plan on promoting many of my officers as a recognition of this feat.
Official Cheer, out.

Den akademiska panelhönan

alltid försenad
aldrig disciplinerad
har inget jävla vett
lär mig aldrig av misstag
bitter som få

att det ska vara så svårt att hitta en handledare?

Listen up

http://www.youtube.com/watch?v=j3RieNmqAws

Sifferexercis

Min far deklarerade idag att jag närmar mig/är i medelåldern. Detta eftersom att jag har problem att vända dygnet (eller, snarare, att jag är för lat för att vända dygnet) och att jag är närmare 35 än 13. Jag beskyller min far för att ha valt siffran '13' speciellt för att styrka sin hypotes. Jag befinner mig faktiskt i mitten mellan 15 och 35; med en slagsida mot 35 på cirka 3 månader. Varför tog han överhuvudtaget upp detta?? Jävla pappa.

Två semlor på två dagar

Den första var god. Den andra fick mig att avsluta semlesäsongen för i år.

Det enda principiella motargumentet mot att jag skulle fortsätta att arbeta natt på regelbunden basis handlar om hur jag blir när jag normaliserar min dygnsrytm igen. Jag blir groggy och seg, och ger mig totalt hän till min kropps lata kolhydratlustar. Vilket, kort sagt, innebär att jag inte rör mig från soffan medan jag sträckäter (nytt ord?) allt vars beståndsdelar är fett och socker. Därav två semlor på två dagar. Idag borde min dygnsrytm vara helt i linje med alla Svenssons där ute, men då klev öl, ypperligt sällskapligt gemyt, sovmorgon och en mikroskopisk bakfylla in i bilden och ogjorde alla mina framsteg. ”Men strunt i det” hör jag er säga, ”stanna inomhus och huka dig för inhumana vindar”. ”Och oroa dig inte för kalorier och soffsittande. Här, ta en till kaka och fortsätt läsa om språkfilosofi.”

Dagens GP har en lång artikel om bloggar och bloggande, och jag läste den med abnormal nyfikenhet. Informationen som gavs var dock inget revolutionerande och på vissa ställen blev jag nästan äcklad. Godbitar i artikeln var exempelvis vilka bloggar som är populärast, vilka som tjänar mest på sitt infantila skrivande, hur många gånger Katrin Schulman skriver ordet ”fittor” i sina inlägg (OK det sista var en illvillig tolkning från min sida) etc etc. Dessutom delades det ut tips för hur man skulle göra sin blogg framgångsrik (läs profitabel); som jag förstår det ska man (1) ofta skriva åsikter om kändisar och (2) blogga om nischade ämnen som exempelvis nöje (sedan när är nöje ett nischat ämne? Alla är intresserade av nöje!) samt (3) vara bra på sökmotoroptimering, så att bloggen hamnar högt upp på Googles söklistor. Om jag ska gissa hur man sökmotoroptimerar så tror jag att det innebär att man skriver Paris Hilton Paris Hilton Paris Hilton Paris Hilton Paris Hilton Paris Hilton Paris Hilton Paris Hilton Paris Hilton Paris Hilton. Fast det är bara en gissning. Undermeningen i alla råd kan dock sammanfattas så här: det hjälper om man är 17 år, bor i huvudstaden och extraknäcker som modell. För då skriver man om "vardagsbetraktelser". Det beror väl på vems vardag man menar?

Själv tillhör jag den stora bloggmassan enligt artikeln. Detta eftersom inte särskilt många läser min blogg (hur många är ni? Kör handuppräckning), jag tjänar 0 kronor på den och registrerar vare sig unika besökare eller klickningar på mina länkar. Visst, jag kan inte motsäga fakta. Men att jag skulle tillhöra den stora bloggmassan, hah! Jag har aldrig tillhört någon massa ever! Jag är lika unik som min ganska poänglösa snöflingetatuering, and don’t you forget it!

”Tack för i natt” sa jag till hundrakilostysken

Efter två nattpass på raken på det nya jobbet har min överaktiva grubblande hjärna fått ypperligt med tid att reflektera över saker och ting. Mitt nya arbete till exempel. De som jobbar där, deras arbetsuppgifter. Det känns som att allting styrs av en slags prosaisk logik som säger att när det finns arbeten, med allt det de kan tänkas innebära, så kommer det att finnas människor som utför de arbetsuppgifterna. Någon måste servera smörgåsar till dem som staten utvisar. Skulle det vara jag då?

Halv fem imorse hade jag ett samtal med en arbetskamrat om det absurda i livet; ni vet den där maggropskänslan som informerar en om att ens förutsättningar i livet är blott resultatet av ett tärningskast. Vissa hade turen att födas i ett stabilt rättssäkert land i rätt folkgrupp, med tillgång till sociala skyddsnät, medborgliga rättigheter och friheter. De kan äta semlor och oroa sig om kalorier. För andra rullar tärningen mer olyckligt och resultatet blir en existens i misär i Irak eller Burundi. Mekanismen bakom måste ju vara slump eller hur? For I sure as shit don’t believe in karma. Och slump är ju rätt meningslöst eller hur?

Personen som jag hade den filosofiska dialogen med, T, var en ny bekantskap och en färgstark sådan för den delen. T är en tysk man på ca hundra kilo, med ett mustigt skägg och en likaledes mustig brytning. Vi var som ler och långhalm och det blev min räddning från ytterligare en seg och asocial natt. Det är glädjande att kunna sitta fyra på morgonen med en arbetskamrat och lyssna på låtar med Grateful Dead och diskutera livet i allmänhet; allt från Bill Bailey till läget i Iran. Det väntade jag mig inte på vägen till jobbet, lite för grubblande och försjunken i bloggfunderingar om hur jag bäst kunde smyga in ordet ’prosaisk’.