Toil, sweat, snot and tears

Det var uppmuntrande att mitt "No More"-utbrott fick en sådan resonans i läsekretsen. Det är tydligt att jag är långt ifrån den enda som vill uppleva den dramatiska VÄNDNINGEN då i alla fall publiken (om hjälten är okunnig) vet att nu kan allt bara bli bättre. Inte så konstigt egentligen att vi mer eller mindre tolkar det vi känner och upplever i samma termer, vare sig det är i actionfilmsform eller den Disneyfierade sagoformen- det är vårt kollektiva kulturella medvetande som gör sig påmint. Vi vet att en konflikt alltid står mellan en David och en Goliat, att ett slagsmål alltid går bra (först) för hjälten, sedan går det katastrofalt dåligt; inte förrän hjältens flickvän/faster/fosterland hotas kommer hjältens kamplust tillbaka och Då Jävlar, och inte minst vet vi att bra hjältinnor lyser med sin frånvaro. Är de med i storyn kan ni ge er fan på att de är kära i hjälten, och blir därmed något mellanting mellan hjältens jämlike och hjältens sidekick. Eller så förblir den kvinnliga huvudkaraktären ett ouppnåeligt föremål för ren och vit kärlek och då kan vem som helst räkna ut att hon får inte många intressanta scener i filmen/livet.

I min film "Asses Are To Be kicked, Harsh Words Are To Be Said" så är huvudpersonen sugen på att vara en klassisk hjältemodig figur; hela filmen stegrar omärkligt mot ett crescendo som ska utmynna i ett No More. I skrivande stund är jag dock osäker om det kommer en känslostormande upplösning där huvudpersonens Sanna Natur avslöjas - huvudpersonen har ju trots allt inga riktiga, yttre fiender. Filmens Goliat är ju ingen konkret skolgårdsmobbare utan tyvärr hjältefigurens egna laster såsom osäkerhet, tvivel, lättja, rädsla för konflikt etc. Och hur slåss man mot dem? På ett sådant där filmiskt bombastiskt explosivt vis som inspirerar till kommentarer av sorten yippekiay motherfucker?
Jag har i alla fall valt musik till eftertexterna!

No More

Säga vad man vill om filmer: de ger ju oss verktyg att att tolka vår omvärld. Vi känner igen koncept, hjältar, skurkar, dramatiska vändningar, och helt enkelt ett oigenomtänkt manus när vi ser det. Ett närmast universellt uppskattat ögonblick är när 'underdog'en inte kan knuffas längre ner i dyn; när allt han (oftast är det en han) tror på är nerpissat, hans flickvän har kidnappats/lämnat honom/dött och motsåndet ter sig oövervinnerligt. Vi känner alla igen denna stund när huvudpersonen långsamt knyter näven och ställer sig upp. Uträknad, bespottad, lämnad att dö i en skog i Germanien (för er som kan er Gladiator) eller bara allmänt slutkörd STÄLLER SIG HJÄLTEN UPP och säger sammanbitet "no more".

Jag vill göra detta! Jag vill skrika "NO MORE" och kanske slänga in ett "yippekiay motherfucker" medan jag ändå håller på. The Pity Party Is Over, No One Is Gonna Rain On My Parade! Guess Who's Back??! Den migrändrabbade stressade uppsatskrivande tinnitushörande panka studenten, That's Who! And She ain't taking no prisoners

Frusna leråkrar

Frusna leråkrar. Lugna Favoriter. Vägkrogar. Regnpölar. Söndagar med migrän. Om det inte vore för bullar med vaniljgrädde i mitten skulle livet vara 'ett slöseri med min tid' som ett ex till mig uttryckte det.

Jag har hittat en uppsats jag så himla gärna vill läsa - det är en diskursanalys av genusframställningen i åtta Star Trek avsnitt. !! Jag älskar universitetsvärlden.

Seasons days years

En migrän mitt i veckan kurerades med extra mycket sömn och därför sattes hela veckodagsuppfattningen ur spel. Igår kändes som söndag, alltså är det måndag idag. Not quite. Jag frågar mig vad som egentligen är poängen med att hålla reda på/ särskilja mellan de förbipasserande dagarna - sysslorna förändras inte drastiskt från dag till dag..

Pratade med min pappa på telefon på väg till skolan och jag hörde i bakgrunden min lillebror sjunga 'Lilla snigel'. Det gjorde mig glad och varm inombords, men också ledsen; jag vill ju vara där han är! Jag ser honom alldeles för sällan. En del av mig blir irrationellt rädd för att han inte ska känna igen mig nästa gång vi ses. Jag tar den rädslan som ett tecken på att jag låter mig vägledas till initiativlöshet av dåliga tankar. Det blir till att åka upp till Falun och hälsa på familjen och visa att jag har fel.

Det kanske är en melankolisk vecka det här? Jag lyssnar på Dusty Springfields 'Twenty four hours from Tulsa' överallt jag går och varje gång jag hör den börjar underläppen att darra. Jag får välja ett gladare tema för måndag och framåt.

Uppenbart faktum serverat som nyhet

Höst! Vackert, inspirerande, flyktigt tillstånd av överjordiska färger, kastanjer och frost. Njut medan det varar.

Imorse när jag skulle boka tid i tvättstugan så skrattade jag åt idioten som redan hade bläddrat fram oktober i almanackan. Sedan kom jag på att det är oktober nu.

Kritisk massa

Äh, jag gör en pudel och tar tillbaka föregående inlägg. Det är också väldigt kul att plugga: det är frigörande och stimulerande att ha självständig reflektion som arbetsuppgift. Detta i sin tur förnekar inte sanningshalten i det jag skrev om ämnet tidigare (frustrerande, ensamt inter alia), men vid läsning av det så kan du min kära läsare hålla i åtanke att mitt blodsocker var i skrivande stund väldigt lågt. Borde ha ätit fler jordnötssmörsmackor i morse - dessa rackare utgör faktiskt ett botemedel för vardagens motgångar.

Frost ute, kaffe inne

Skolarbete innebär konstant stampande på ett och samma trista ställe; cirkulära tankebanor som förvandlar det mest uppenbara till olösliga mysterier. Då och då, som av en slump, sker ett "fram"steg - en idé eller insikt uppenbarar sig. Man visualiserar sig själv som längre fram än där man befann sig innan, den djupa okunskapen har förbytts i lite grundare sådan. Frustrerande, ensamt ibland konsekvenslöst arbete, begravt under böcker vars pärmar förblir ogläntade. Det förvånar mig dagligen att något akademiskt arbete trots allt blir gjort. Det faktum att uppsatser skrivs, teorier analyseras, doktorander disputerar och professorer professerar är förmodligen en konsekvens av att folk i allmänhet inte tänker som jag oftast gör - med tvekan bakom varje tanke. Vissa hindras inte av en smygande rädsla för att misslyckas, eller hålls tillbaka av en idiotisk jantelagsidé om ens lilla person inte kan åstadkomma något av värde. All heder till dessa människor.

Om ni är intresserade (om ni fortfarande sitter kvar framför denna text efter all dysterhet) så kan jag berätta att detta inlägg innehåller minst 20 metaforer, och endast en ironisk mening. Intressant eller hur?