Therese från Halmstad

Jag får höra de konstigaste saker hos frisören. Idag när jag klippte mitt Paul Mcartney-rufs blev jag sedvanligt utfrågad: "ärdustudenteller,jahavadpluggardu?" När jag svarat 'statsvetenskap' blev kommentaren "vad pretentiöst". Jag började skratta, och anmärkte att ämnet är nog lite för torrt för att anses vara pretentiöst. När vi fortsatte prata insåg jag till slut att hon nog inte visste vad ordet 'pretentiös' betydde eftersom den efterföljande konversationen var plågsamt förvirrad. Å andra sidan kan det ju vara så att hon visst vet vad ordet betyder men bestämde sig för att dissa den lilla studenten. Men full av råd var hon i alla fall. Nu lovar jag på heder och samvete att alltid föna håret i den riktning det är klippt. Och kanske skaffa gelénaglar (fråga mig inte).


Jag gör vad som helst för att inte plugga. T o m bloggar om hårklippning, eller lägger ca 40 minuter på att skapa en "humörtabell" (en grafisk skildring av hur mitt humör har svängt från måndag till måndag de senaste veckorna) som jag sedan ändå inte kan klippa in i ett blogginlägg. Aarggh!

Diagnos

I:s förnuftiga diagnos av melankolin-efter-samtal-med-exet:
"Du blir deppig för att du tror dig sakna något i ditt liv just nu baserat på att du inte är helt nöjd med pengar, studier, ekonomi, frånvaro av pojkvän, jobb eller liknande... När du pratar med [ditt ex] så kommer känslan krypande av trygghet och familiarity vilket gör att ditt undermedvetna blir melankoliskt efter den tid som du i ditt minne kommer ihåg som tryggt och lyckligt även om ditt förnuft vet att det egentligen inte var så. (tror jag)."

Låter rimligt tycker jag?

götebrog götbeorg göteborg götebro

Denna stad är, som tidigare konstaterats, liten. Faktum är att den är så liten att (ta ett djupt andetag) killen som höll i introduktionen på mitt nya jobb är bästa vän med min föredetta pojkväns nya tjej. Hon och jag träffades på afterworken i fredags. Hon förstod vem jag var. Jag hade ingen aning vem hon var. Som tur var betedde jag mig underbart och kärvänligt som vanligt, även efter tre öl. J (som lärde upp mig på jobbet) är en färgstark figur; detta kom till uttryck i att vi fick diplom i slutet av veckan för att vi med "stort lugn och tålamod hade stått ut med hans provokationer och avvikande personlighetsdrag". Så sant som det var sagt, det var länge sedan jag gnisslat tänder i den utsträckningen!

Varje gång jag talar med mitt ex på telefon mår jag dåligt i ca två dagar. Diagnos?

Your dissing is absurd and pointless

Ni undrar kanske varför jag lyssnade på ABBA: s Money Money på väg till skolan idag. Jag kan stilla er undran. För första gången på länge regnar det manna från himlen; CSN – pengar har med hjälp av blanketter, tålamod, byråkrati och trolldom materialiserat sig på mitt konto. Då jag idag gick till bankomaten för att ta ut en hundralapp för att fira segern visar det sig[1] att min bank har bytt personlighet och skickat mig ett nytt bankkort - men inte en ny kod - samtidigt som andra oönskade bankkort (i mitt namn) har försvunnit. Summa summarum är att jag har ett nytt kort (inte min idé) utan kod och jag får vänta i några dagar på en ny kod samt att det dröjer innan jag överhuvudtaget ser några sedlar i plånboken. Ryckningarna i mina ögonlock är tillbaka. Trots detta är jag tacksam för att staten förbarmat sig en gång till; jag är lättad och glad vad än mina ansiktsticks signalerar. .. All the things I could do, if I had a little money: it's a rich man's world..




[1] ”..visar det sig” måste väl vara den mest uttjatade, frekventa satsen på denna blogg. Den ger intrycket att jag i viss mån alltid är permanent överrumplad av händelser i mitt liv. Hur blev det så? Diskutera!

Dum och produktiv

När man bara har en ledig dag och har sett fram emot den; när man har planerat in sovmorgon, fikor och allmänt softande - då blir det sällan som man trott. Efter att F var filantrop nog att hjälpa mig med min dator så märker jag att det enda jag gör är att sitta framför datorn - spelandes harpan. Hjärndött kortspel alltså. Inte ens spindelharpan med hög svårighetsgrad åh nej. Harpan. På ens lediga dag. Istället för att laga mat eller läsa språkfilosofi eller något annat vettigt. "Vad gjorde du igår?" Åh inget särskilt.

För att redovisa att jag överhuvudtaget gjorde något idag så ändrade jag min bloggmall, sådeså. Haha.

Produktionsfaktorer

Idag har jag uppehåll i introduktionen till det nya jobbet och jag rör mig ovant ute bland folk. Egentligen borde jag skriva (skolrelaterat) för glatta livet, men min hjärna är trött och lite vinglig efter omställningen till arbetslivet generellt och det nya arbetet i synnerhet. Det blir alltså ingen produktiv dag idag. Så just nu befinner jag mig i ett extremt tilltalande ingenmansland mellan arbetsliv och studentliv. Jag har på mig kjol (trevligt att vara poänglöst uppklädd) och sms:ar ikapp mitt sociala liv, och snart stundar afternoon tea med F. Hur skönt som helst.

Nu skall jag ta ställning huruvida jag vill gå på en date som min syster vill ordna - uppenbarligen har hennes trevliga arbetskamrat en rolig kompis här i Göteborg. Vi får se. Nästa sociala evenemang blir för övrigt en afterwork imorgon med de sprillans nya arbetskamraterna - något att se fram emot.

Trofénougaten

Här sitter jag med en Aladdinask vid mina fötter (min vinst i Alfapet mot mamma igår) och försöker sammanfatta min första dag på mitt nya jobb. Det är svårt, inte minst för att jag märker att alla chokladbitar smakar likadant? Hm det finns säkert en jätterolig parallell att konstatera här mellan uniformt smaksatta nougatbitar och beslut i livet som inte är sådär fantastiskt givande (livet är en chokladask från Netto ni vet) men jag orkar inte vara fantasifull nog. Jag upplever just nu en outstanding backlash från de elva koppar kaffe jag har druckit idag och jag känner mig som en överstimulerad grönsak. Speedat oförmögen.

Sammanfattningsvis kan jag rapportera att jag nog a) får väldigt sociala trevliga unga kollegor (en afterwork är redan inplanerad) b) har svårt att bilda mig en uppfattning om vad det är jag ska göra på jobbet - dagen som har varit har bestått av asylprocessen for dummies, en juridikintroduktion, och två partier biljard. Imorgon blir det nog mer så-här-funkar-myndighets-Sverige, plus lite pingis. Liknar det hela en konferens, först lär man sig för glatta livet och sedan ägnar man sig åt awkward socialising med folk man inte känner? Äh jag vet inte. Skriv och berätta för mig vad jag ska dra för slutsatser: jag orkar inte på egen hand!

Läggdags för mig ikväll: ca 19.50.

Skolrelaterat

L fick VG på sin uppsats och nu är världen hennes ostron - just there for the taking. Förutom att hon är en jolly good fellow är hon dessutom ett föredömligt föredöme och en grymt skarpsinnig kvinna! Bara faktumet att skolan en dag kan vara över gör att jag drar en lättnadens suck - men inte än, jag är 20 000 tecken från att vara klar. Cirka.

L, L , she's our (wo-)man, if she can't do it no one can!

What's in the bag?

Mitt nya jobb, vars introduktionskurs börjar nästa vecka, i punktform:

• Tjänsten är ett timvikariat, så jag blir inringd vid sjukdom, semester
• Innebär högre lön än mitt förra arbete
• Innebär att jag skall gå runt och underlätta vardagen för människor
• .. som hålls frihetsberövade enligt 10 kap Utlänningslagen
• på Migrationsverket.

Outgrundligt huh?

IN THE BAG!

Det är lätt att vara efterklok och tro att det man just fick reda på har man minsann vetat hela tiden. Men ändå. Jag visste det redan under arbetsintervjun - it's in the bag. Jag får jobbet. Jag fick jobbet! Jag berättar någon annan gång vad arbetet går ut på, nu ska jag sätta mig och läsa en torr bok och minideppa över att killen som jag ville skulle handleda min uppsats inte hade tid..

In the bag!

Lärdomar från televisionen

Do not reward the excitement.
Be in a calm and assertive state.
Do not feed aggressive och anxious instincts.
Project calm positive energy.
Relax.

And get a dog, otherwise this advice is pointless

Arbetsveckan invigd

He who masters rhetoric,

serves ego to a fault.

He feeds on gullibility

and leads his prey about.

Beware of those who use their prose

in devious endeavor.

For if they knew of simple truths,

they’d need not wax so clever.

— Johnny Hart

Skivsamlingar leder till krig

Lördagens fest väckte många minnen till liv. Det första som hände när jag gick igenom dörren var att jag träffade en tjej som jag kände igen, men som jag inte kunde placera. Efter en lång utredning som inte gav något (vi gick igenom universitetskurser, vänner, bekanta, gymnasier och fritidsaktiviteter utan att hitta förklaringen till varför vi kände igen varandra) kom vi av en slump på hur våra vägar en gång hade korsats. Det visade sig att båda två är uppvuxna i kära gamla Mölnlycke – denna lilla one horse town utanför Göteborg. Alla dessa minnen som kom tillbaka som av ett trollslag! Vi pratade om högstadieupplevelser, ungdomsgården (där man önskade önskade önskade att discot aldrig skulle ta slut), vänner och bekanta (det var märkligt att höra att tjejen jag hade en crush på i åttan nu är gift och bor i radhus – i Mölnlycke; hello suburbia). Vad har hänt med alla Mölnlyckes kungar och drottningar? De har blivit vanliga dödliga som alla andra, det kan jag med glädje meddela er som undrar. Missförstå mig rätt här – jag gläds inte åt faktumet att alla som var poppis successivt har fått abdikera från sina poster, jag gläds åt att positionen ”vanlig dödlig” ökar i status. De som inte var något spektakulärt då, inte ens lucia, kan fortfarande visa sig vara något längre fram i livet.
Det andra som väckte minnen till liv var en Oasisskiva och allsång till ”yyyeees, Saallyy can waaiiit ju no it’s too late but werr walkin on byyyyyy”. Jag hade helt glömt bort kriget mellan Blur och Oasis och deras respektive fans! Vi återupplevde gamla skyttegravsminnen och började käbbla på nytt. Jag var nog den enda Bluranhängaren i rummet, i alla fall den enda som stod för det. Min tes är att Oasis var och är Englands Per Gessle.

Oasislåtar, förutom att de är skittrista, har en elak tendens att ta mig tillbaka till nostalgins skolgård. Samma sak gäller Alanis Morrisettes skiva Jagged Little Pill – usch-blä-ta-mig-härifrån-känslor genomsyrar hela mig när jag hör sånger från den. Jag tror att en del av min hjärna inbillar sig att rumtiden kan få hicka och sända mig tillbaka till femtonårsåldern om jag lyssnar för mycket på den tidens musik.

En komplex figur

I detta nu skulle Official Cheer's personlighet kunna summeras på följande sätt: hon söker en tjänst på en myndighet. Och plankar på bussen på väg tillbaka från arbetsintervjun. Fight the power, fast light?

Ingen sade att man behövde vara konsekvent i annat än krig och kärlek. Trevlig helg på er!

Here goes nothing

Arbetsintervju idag! Rena kläder på mig!

Ofrivillighet

Det har ryckt i mitt högra öga i ungefär fem dagar nu och jag trodde att jag hade lite old fashioned tics; något som - helt ärligt - gör att jag känner mig som den stackars överspelande karln i Rosa Pantern (inspector Clouseaus chef). Efter en expedition på Wikipedia har jag dock lärt mig att vad jag har är fasciculations:
"Tics must be distinguished from fasciculations. Small twitches of the upper or lower eyelid, for example, are not tics because they do not involve a whole muscle. They are twitches of a few muscle fibre bundles, which you can feel but barely see".

Det känns som att jag har skrivit om inspector Clouseaus chef tidigare på denna blogg. Upprepar jag mig, eller har jag bara drömt att jag har skrivit om detta ämne förut? Kan jag överhuvudtaget skilja på blogg och verklighet? Se där nu sätter mina fasciculations igång igen.

Do until input 'klar'

Jag undrar om människor liknar datorer så tillvida att de kan programmeras till att utföra något - utan funderingar, tvivel eller omständiga omständigheter. Och nu pratar jag inte hjärntvätt här - utan något som liknar absolut motivation. Man säger till sig själv 'OK nu gör jag denna uppgift utan att klaga, utan tvångskolla inkorgen i hotmail, utan att belöna mig själv med sötsaker eller kaffe, utan att hitta på undanflykter eller ursäkter'. Och så gör man det. Riktigt framgångsrika människor, de som gör saker och ting rakt upp och ned och till och med gör något åt sina ambitioner; de måste väl ändå ha lyckats installera rätt motivationskod för ändåmålet? "Do until input 'take over the world'".

Tipstack till F!

Imponera på din omgivning

Imponera på din omgivning och börja att skriva som Official Cheer! Det enda som krävs är ett tränat öga för vardagliga trivialiteter, en dos av anglofierade uttryck, en förkärlek till astronomisk överdrift och en ironisk livsåskådning. Utgå från något banalt i tillvaron, utveckla det till absurda proportioner och dra universella slutsatser av det, gärna galghumoristiska sådana; och vips skriver du som en tvättäkta OC! Kom bara ihåg att slutklämmen (eller perorationen för alla retoriklovers därute) är av fundamental vikt. Alla texter måste ha en knorr, ett speciellt slut, en twist. Den sista - pretentiösa - meningen bör därför vara en sentens (latin för allmän sanning eller levandsregel), en aforism (a concise witty remark which contains a general truth enligt Oxford dictionary) eller kort och gott bara en ofullständig sats som:

Beakta ordformen 'jävla'. Den kan ge ett talspråkligt eller vardagligt intryck i en skriven text.

Varför är det så jävla förbannat svårt att skilja mellan det man behöver och det man vill ha? Vad man vill ha är väl den lätta, en smula oförtjänta, genvägen som innebär att man undslipper arbetet men garanteras förtjänsten. Bekräftelsen. Svaren. Insikten. Vad man behöver är en annan, lite tristare historia. Förutom mat, vatten, hälsa, frihet från förtryck och oro, acceptans etc. (sällan ägnade mer än en abstrakt tanke) är det ganska få saker man så där extremt slänga-sig-på-golvet-och-skrika behöver. För att disciplinera/uppfostra/tortera mig själv brukar jag upprepa mantrat "you have to separate your needs from your wants" – ibland funkar det, ibland inte. Tricket är att ifrågasätta varför man så oerhört gärna vill ha något. Kommer det göra dig snyggare? Mer populär? Mer tillfreds med dig själv? Har det mer att göra med en upplevd brist hos dig själv snarare än med det åtrådda objektet ifråga? Den sista frågan är viktig. Just nu går jag runt och vill och behöver något – något som jag egentligen vet är komplicerat och svårlösligt; något som förmodligen bara är en stor känslomässig härva av tvivel och merde. Ändå ändå ändå ändå ändå ändå ändå ändå ändå ändå ändå ändå ändå ändå ändå ändå ändå.

Det som inte har ihjäl dig gör dig starkare. Och sänker din generella livskvalitet förstås.

"The tänts"

Ovanstående ord, the tänts, skall förstås som "tanterna", något som V och jag slängde ur oss igår på Respekt. Vi hade just sett några överförfriskade äldre kvinnor lämna baren efter vad jag förmodar var en blöt afterwork, och ordet verkade passa dem. Föga anade vi att vi ca fyra timmar senare skulle bli utpekade som the real tänts. Vad som nämligen hade gått oss förbi var att det igår var 18-årsgräns på Respekt - och en förkrossande majoritet av alla som var där fortfarande gick på gymnasiet. Vi började känna oss gamla, och vi började garva åt hela situationen. En extremt söt pojke kom upp och började prata med oss; smickrade och förvirrade undrade vi varför. Självklart visade det sig att vi hade varit klasskamrater med hans storasyster. Det slog oss att alla där var i småsyskon-ålder och att de förmodligen undrade vad the tänts gjorde där. Vi gick till slut, fulla i skratt, bannandes alla dessa småglin som är så unga och glada.
Lycka till där ute alla gymnasieungdomar, lycka till med era bartenderjobb i London. Ni kan behålla Respekt i fortsättningen - jag planerar att hålla till där de äldre, lite mer bittra hänger.

Årets mening korad

Så här en fredag eftermiddag vill jag lämna er med ett exempel av min kompis C's oslagbara berättarstil: "När vi kom hem blev vi mycket förvånade, för en del av taket i vardagsrummet hade ramlat ner". Vilket nyttjande av det svenska språket, vilken koncis prosa! Inget mer behöver tilläggas. Förutom trevlig helg på er.

Time of death 22:41

Det nya årets zippie-dee-doo-dah förvandlades efter ca 72 timmar till RASERI. Orsaken? Tja, min livsfilosofi trogen (det här med att finna njutning i de små tingen i vardagen) hade jag sett fram emot att beskåda upplösningen av Jane Eyre på TV igår kväll. Och det var så bra, det var så bra, och då ....dog kanalerna. Kass satellitmottagare, atmosfäriska störningar, kismet, gudomlig intervention - något var det som orsakade att Charlotte Brontës himmelska berättelse förvandlades till brus, brus och åter brus. Och jag TÅL inte när teknologin går mig emot (ser ni, "mig" - jag tar det hela så personligt) och fan vilket bitter bitter person jag var igår. Hrmf. Troligtvis är allt ett straff för att jag försökte muntra upp en vän igår med trista, triviala och rationella råd som "det går nog över ska du se, ge det hela en chans, se fram emot små saker i vardagen, skapa en poäng med det hela (lidandet)". Wham! Right back in my face!

Vad det är just nu

Enligt japansk tradition finns det fem årstider; vår, vinter, sommar, höst, och nyåret. Om nyåret kan tänkas vara en unik årstid för sig så skulle detta förklara känslan av fritt fall som råder nu. Vad vi upplever nu är inte riktigt vardag och tillbaka-i-gamla-gängor, men inte heller den stressiga sociala paus från veckodagarna som julfirandet innebär. För en kort minut är vi yrvakna och förvirrade, utan ett riktigt grepp om vad det här med tidiga mornar och arbete är. Den här nollställningen skulle förmodligen visa sig vara påfrestande i längden, men för tillfället, innan min stress har infunnit sig, så känns det skönt att inte riktigt veta i vilken riktning jag ska ila.

Ikväll visas de sista två delarna av Jane Eyre på SVT. Se dem, och om ni är nyfikna på vad som hände i början av berättelsen så kan jag förklara allt. Med inlevelse!