Skivsamlingar leder till krig

Lördagens fest väckte många minnen till liv. Det första som hände när jag gick igenom dörren var att jag träffade en tjej som jag kände igen, men som jag inte kunde placera. Efter en lång utredning som inte gav något (vi gick igenom universitetskurser, vänner, bekanta, gymnasier och fritidsaktiviteter utan att hitta förklaringen till varför vi kände igen varandra) kom vi av en slump på hur våra vägar en gång hade korsats. Det visade sig att båda två är uppvuxna i kära gamla Mölnlycke – denna lilla one horse town utanför Göteborg. Alla dessa minnen som kom tillbaka som av ett trollslag! Vi pratade om högstadieupplevelser, ungdomsgården (där man önskade önskade önskade att discot aldrig skulle ta slut), vänner och bekanta (det var märkligt att höra att tjejen jag hade en crush på i åttan nu är gift och bor i radhus – i Mölnlycke; hello suburbia). Vad har hänt med alla Mölnlyckes kungar och drottningar? De har blivit vanliga dödliga som alla andra, det kan jag med glädje meddela er som undrar. Missförstå mig rätt här – jag gläds inte åt faktumet att alla som var poppis successivt har fått abdikera från sina poster, jag gläds åt att positionen ”vanlig dödlig” ökar i status. De som inte var något spektakulärt då, inte ens lucia, kan fortfarande visa sig vara något längre fram i livet.
Det andra som väckte minnen till liv var en Oasisskiva och allsång till ”yyyeees, Saallyy can waaiiit ju no it’s too late but werr walkin on byyyyyy”. Jag hade helt glömt bort kriget mellan Blur och Oasis och deras respektive fans! Vi återupplevde gamla skyttegravsminnen och började käbbla på nytt. Jag var nog den enda Bluranhängaren i rummet, i alla fall den enda som stod för det. Min tes är att Oasis var och är Englands Per Gessle.

Oasislåtar, förutom att de är skittrista, har en elak tendens att ta mig tillbaka till nostalgins skolgård. Samma sak gäller Alanis Morrisettes skiva Jagged Little Pill – usch-blä-ta-mig-härifrån-känslor genomsyrar hela mig när jag hör sånger från den. Jag tror att en del av min hjärna inbillar sig att rumtiden kan få hicka och sända mig tillbaka till femtonårsåldern om jag lyssnar för mycket på den tidens musik.