Sista blogginlägget III: Hejdå

Idag upphör Official Cheer att finnas till. Från och med nu blir det simpelt dagboksskrivande för min del - och det är inte det lättaste kan jag säga er. Att skriva för andra är lätt. Då kan jag vara fånig, briljera med retorikkunskaper eller gömma mig bakom akademiska begrepp. Då kan tunga svåra ämnen framställas på ett distanserat sätt som inte gör lika ont. Det tråkiga i livet kan bli underhållande och det kaotiska bli meningsfullt. Men att skriva bara för sig själv? Hu! Istället för att meddela hela världen något (ni vet, tankeexperimentet med global uppmärksamhet) ska man berätta något för sig själv. Och vad säger man till sig själv? Det är dags att ta reda på det.

Med vänliga hälsningar

/D

P.S. Jag kunde inte bestämma mig för hur jag skulle avsluta denna blogg så ni får hålla till godo med tre "sista blogginlägget". D.S

Sista blogginlägget II: auf Wiedersehen

Jag skriver detta med stor tveksamhet. Ska jag verkligen avsluta min blogg när den trots allt har minst två stadiga läsare; läsare som förlitar sig på mig för omvärldsanalyser, krönikor och skvaller om mitt liv? Varför ska jag avsluta denna succé i skrift?
Svaret har att göra med kvalitet: en evighetspågående blogg blir sällan bra. En evighetspågående blogg tenderar att dö en ovärdig förstelnande död. Över tid slutar inläggen att komma och på sikt sinar kommentarerna från trägna läsare. Till sist överges bloggen helt, likt ett spökskepp seglar den fortfarande det stora nätet. Osedd, oläst, ensam, för alltid bevarad med ett sista inlägg (som inte visste att det skulle bli det sista inlägget, som inte handlade om något särskilt..). Är det inte bättre om min skriftliga verksamhet får dö en värdig och organiserad död; kanske en rent av firad sådan -
Bloggen är död, Länge Leve Bloggen!

Tack för alla läsningar, skummanden och ögnanden, tackar ödmjukast för all kritik, kommentarer och respons. Det har värmt och det värmer fortfarande! En klok person sade en gång att avslutningen betonas starkt inom retoriken; man skall aldrig slarva med de sista orden. Jag vill att min självcentrerade klagolåt i bloggform ska avslutas med en lycklig tanke som envar kan bära med sig under dagen: Framtiden är ljus för alla personer som (med en bokstav) har nämnts i denna blogg! Ekonomiska och akademiska motgångar kommer att överkommas, kanske förvandlas de till framgångar. Suveräna och kvalificerade tjänster kommer att dyka upp vid horisonten, CSN- lån kommer att återbetalas. Kärleken regerar, solen strålar och golfströmmen bibehåller sin kurs. S’all good!

/the D

Sista blogginlägget I: I bid you Adieu

Jag skriver detta som en deckardrottning som tar sin favoritkaraktär av daga: med mordisk beslutsamhet. Ska det göras ska det göras ordentligt. Funderar på om syftet med sista inlägget borde vara en slags summering av blogg-året som gått: kanske en genomgång av de highs and lows jag har upplevt? Eller ska de bästa ögonblicken ”sändas” i repris? Eller ska detta inlägg tjäna som mitt samlade budskap till världen; det jag skulle säga om alla lyssnade för en sekund? Häromdagen funderade jag på en fråga. Om jag fick chansen att uttrycka vad som helst framför en kamera med hela världen som publik, vad skulle jag säga då? Om det ögonblickligen översattes till alla tänkbara språk och jag garanterades 40 sekunders absolut global uppmärksamhet? Omedelbart började jag tänka i plattityder: give peace a chance, don’t panic, allt åt alla, stoppa fattigdomen.. Men problemet med plattityder är ändå att alla håller med dem och är trötta på dem samtidigt. De betyder ju allt och därför inte så mycket. Och fan heller att jag framstår som banal inför fem miljarder (det är nog min största skräck: banalitet). Slutligen hade jag det; mitt eventuella budskap till världen: "Shit". Ett sådant roligt och kort ord! Ett helt universum av mening i en stavelse. Shit kan användas på så många sätt, det kan betyda ”allt”, ”inget”, ”skit” ,”bra” (it’s the shit).. Och mitt budskap blir fascinerande dubbeltydigt. Svär jag, pratar jag om något under min sko, klagar jag på något, anklagar jag någon? Är det ett utrop, en hypotes eller ett påstående? Är jag verkligen ultraytlig eller är jag så djup att jag inser att det djupa är ytligt och därmed är det ingen idé att vara vis?

Hela den här diskussionen är ändå akademisk eftersom jag inte står framför en kamera och såvitt jag vet åtnjuter jag inte heller global uppmärksamhet. Och faktum kvarstår att jag fortfarande inte har bestämt mig för innehållet i detta inlägg. Inom retoriken betonas vikten av avslutningen eller perorationen som det så fint heter. Delar som ingår i perorationen är bland annat rekapitulationen (sammanfattning) och commiseratio (att väcka medkänsla hos åhörarna). Om man ska gå efter hur många gånger jag har beklagat mig över min ekonomi, mina studier, mitt kärleksliv och min vardagliga livsosäkerhet så verkar det som om jag inte gjort något annat än att försöka väcka medkänsla hos er alla.

Ni förtjänar möjligtvis a happy ending till denna monolog; dels som belöning för troget läsande och dels för att det är så jag gillar hur saker och ting slutar. Det spelar ingen roll om det är film, böcker eller musik – det måste finnas ett positivt avslut som gör mig lätt i stegen efteråt. So my shit ends here:
En ny källa till glädje har uppstått - kanel och kardemumma i kaffet! Som kaffe och bulle på en och samma gång.

Bisous

/D

The Library Tour

Mina Handledare ställer upp och skriver ett intyg till CSN så att jag kan söka förlängt CSN-lån (för juni endast). Det är så att jag vill gråta av tacksamhet. Tänk, att ett intyg kan uppskattas som hundra väldoftande rosor!

Är himla himla trött och känner inte för att ha arabiskalektion. Överhuvudtaget vill jag inte särskilt ha med någon del av Migrationsverket att göra (jag läser arabiska via jobbet alltså). Tänk, att uteblivna (utlovade)sommarpass kan kännas som ett getingstick i själen..

Osäkert

Jag råkade skriva in 2 efter mitt namn i min hotmailadress och upplevde för en nanosekund en otäck identitetskris. Vem hade jag varit om jag vore blablabla2@hot...? Någon blek kopia, ett fjuttigt plagiat till person? Eller en harmonisk och balanserad tvåa, fri från existentiella kval som bara dyker upp på en torsdag då blodsockret är lågt på grund av jogging före frukost?

Min plan var inte att blogga om min emailadress men det visade sig att ämnet var intressantare än det jag ursprungligen ville dela med mig med er små duvor.

Vad är det goda livet?

I defect!

Jag kan förstå om det hela verkar schizo: först söker jag en sommarkurs i humanekologi för att söka ytterligare studiemedel och fyra dagar senare hoppar jag av ovannämnda sommarkurs i humanekologi. Men varför frågar ni er, varför? Jag gjorde helt enkelt en snabb kalkylering. Benefit: en chans att få studiemedel (en chans alltså, inte en garanti). Cost: att lida ett flummigt ämne utan självrespekt, att snärjas in i ett grupparbete à la mellanstadiet (berätta allt om ett land, måla gärna en flagga med krita på framsidan av arbetet), läsa ointressant barnslig kurslitteratur och stå ut med föreläsningar om homo habilis’ uppfattning om hållbar utveckling.

Kostnaden överstiger nyttan.

OK ny plan. Jag skriver klart min uppsats (det blir lättare att göra det nu, det ska regna i veckan) och annat småkrafs som jag har kvar (en liten uppgift i miljösäkerhet, ett ämne som låter roligt men som helt misslyckas att vara det). Jag för en plankton-esque tillvaro, lever sparsamt och söker arbete. Ett riktigt sådant. Eller ett magdansjobb. Vilket som.

Good News Everyone!

Humanekologin liknar hittills högstadiets geografilektioner fast utan en Nicklas som sitter längst bak och fäller omogna kommentarer. Nu får man höra omogna insikter av ett annat slag "miljöön är ju.. eh som liksom inte till för bara oss utan den måste ju få finnas.. själv också". Jag sitter istället på Campus Linné förvånansvärt fräscha och tysta bibliotek och funderar över om jag a) flummar bort mitt liv för tillfället eller b) upplever och uppskattar nuet utan tankar på vad som komma skall.

Vojne vojne

Igår stod det 0-1 mellan Official Cheer och allt gräspollen i luften. Ingenting vettigt blev gjort igår, inget städat pluggat solat socialiserat ätit vilat. Bara youtube och en jättedålig bok, jPod av Douglas Coupland. Idag får jag ta igen allt det där eftersom imorgon börjar min sommarkurs. Idag ska det skrivas oj oj oj vad det ska skrivas. Jajemen. Skriva på metodkapitlet.

I fredags var det en högtidsstund: M var i stan! Vi satt hemma hos hennes päron (hennes uttryck) och njöt av sol och innehållet i päronens kylskåp. Vi diskuterade pengar, sommarjobb och -planer, att handla på Netto och vara fixerad av jämförspriser, fenomenet att sukta efter lyxvaror som ost och sojakorv. Likaså jämrade vi oss över att vi inte kunde framstå som särskilt vuxna inför våra föräldrar. Man är 26 år men har skakig studentikos ekonomi, verkar trampa vatten och har osäkra framtidsplaner. Man genererar aldrig pengar utan lånar bara dem (av CSN, föräldrar, syskon, vänner, banker). (Det är inte kul, men samtidigt är situationen självvald; något som den inte är för fattiga människor) På kvällen drack jag öl med en kompis och blev spilla-ut-sitt-glas-golvad: resultatet av ingen alkohol på länge + ihållande solsken och värme + slarvig kosthållning antar jag.

Jag har redan övergett mina studieplaner. Åker till Norra Älvstranden och andas lite havsluft och fikar med mamma istället..

Studiemedel! Studiemedel! Studiemedel!

Official Cheer börjar att läsa Humanekologi: "Från naturresurser till global konsumtion" på måndag. Detta så att hon kan få studiemedel när hon skriver sin uppsats. Hon kommer att studera denna kurs med hjälp av mantrat "another day another CSN -dollar".

You gotta spend money to make money

Fick tag i min schemaläggare i morse. Hon lät väldigt spänd på rösten när hon meddelade att "det såg väldigt bra ut i sommar" och "alla sommarpass har gått till dom som jobbat mycket". Hint hint. Hon syftar på att jag har haft mage att tacka nej till pass under terminen som gått - därför har nu tåget till sommarjobbslandet avgått utan OC ombord.

Jag känner mig arg trött dåraktig ilsken allergisk. Hade det på känn när schemaläggaren slutade ringa när som helst på dygnet för att fråga om jag ville jobba. Trots att de sa att det var "herregud helt OK" att tacka nej till pass - jag sade nej för många gånger, så enkelt är det.

( .. och nu känner jag bara för att gapa '0h yeah is that the best you can do?')

Det blir en nudelsommar, som L sade imorse. Jag har just skrivit ett lismande mail till studievägledaren på institutionen för Globala studier, självklart undrandes om det finns några lediga platser kvar på deras ack så flummiga kurser. Nästa väderkvarn: CSN.



Take care y'all

No such luck

Idag skulle jag ha hållit ett föredrag om föredragandets konst, om retorik och konsten att övertyga. Offren var en grupp ungdomar på en ungdomsgård i Mölndal. Det hela blev dessvärre inställt (ska göra det senare i juni) och därför är jag nu lite direktionslös. Mest är jag förbannad och sur eftersom jag inte kan få tag i min (enligt mig) maktfullkomliga och småaktiga schemaläggare på mitt jobb. I över en vecka har jag mailat och ringt, mailat och ringt. Och fått inget till svar! Och det känns ju tryggt.
Det är varmt ute, stan är belamrad av fulla studenter och jag är lite för uppklädd.

Unbutton

Vid närmare eftertanke framstod mitt förra inlägg som både antiklimaktiskt och fjuttigt. Herregud min närmaste omgivning vet att jag har sett fram emot och planerat för detta framträdande i flera månader, jag har köpt dräkt och ägnat mig åt omständliga provningar och om-sy-ningar (om det finns ett sådant begrepp) i flera veckors tid. Jag har köpt smink (lite girly- varning där) och solat strategiska kroppsdelar, har övat på dansen både hemma och inför min dansklass. Jag har, kort sagt, satsat på detta. Och min poäng med denna harang, och mitt klagomål på förra inlägget, är att resultatet av allt detta slit blev inte så bombastiskt som jag trodde. Det är oftast så, att förväntan inför något är bättre än detta något. Jag hade mentalt förberett mig på att stå på scen så länge så att när jag faktiskt stod där kändes det ordinärt, OK, naturligt, inget-att-hetsa-upp-sig-för-vanligt. (But don’t get me wrong, efteråt frågade jag L ca hundra gånger hur jag såg ut, om dansen var bra, hur jag rörde armarna) Nästa gång måste jag välja en svårare låt, eller uppträda inför en icke-införstådd, skeptisk publik. Ett uppträdande utan min mamma bland åskådarna alltså (då får vi se hur lugn och självsäker jag är!).

Åh jag önskar att ni alla hade varit med i söndags! Åh jag önskar att ni alla såg min danslärare D förtrolla och förtjusa, underhålla och överraska. Hon är en sådan entertainer! Hon är så duktig! Hon ger åskådarna gåshud med sin dans. Hon är min idol och absoluta föredöme. Hon lever på cigg, kaffe och kexchoklad, har ett vasst humör och en air av överjordiskhet. Jag har henne att tacka att jag nu lite blaserat och sanningsenligt kan nämna att jag har uppträtt med ett magdanssolo.

Hepp!

Sådärja då var mitt första soloframträdande i magdans överstökat! Jag önskar att jag hade varit mer nervös innan för då hade det varit en större lättnad/eufori efteråt. Som det var nu så var jag inte särskilt nervös, och kände efteråt att jag ville dansa mera, anstränga mig mera.. Det var värre att genrepa än att uppträda framför 300 pers, precis som det förutsades. Jag har absolut inget minne av hur jag dansade igår, hjärnan är helt svart. Men jag fick komplimanger efteråt så jag gjorde nog inte bort mig. Det hela filmades så det är först när jag får se dansen på film som jag vet om jag är nöjd är eller inte.
Det känns tråkigt att det är över; nu går allt tillbaka till att handla om uppsatsskrivning och sommarjobb? Nä, våga vägra vardag. Official Cheer ska ägna sig åt något hon hade glömt: dricka folköl! Billigt OCH mysigt.