Unbutton

Vid närmare eftertanke framstod mitt förra inlägg som både antiklimaktiskt och fjuttigt. Herregud min närmaste omgivning vet att jag har sett fram emot och planerat för detta framträdande i flera månader, jag har köpt dräkt och ägnat mig åt omständliga provningar och om-sy-ningar (om det finns ett sådant begrepp) i flera veckors tid. Jag har köpt smink (lite girly- varning där) och solat strategiska kroppsdelar, har övat på dansen både hemma och inför min dansklass. Jag har, kort sagt, satsat på detta. Och min poäng med denna harang, och mitt klagomål på förra inlägget, är att resultatet av allt detta slit blev inte så bombastiskt som jag trodde. Det är oftast så, att förväntan inför något är bättre än detta något. Jag hade mentalt förberett mig på att stå på scen så länge så att när jag faktiskt stod där kändes det ordinärt, OK, naturligt, inget-att-hetsa-upp-sig-för-vanligt. (But don’t get me wrong, efteråt frågade jag L ca hundra gånger hur jag såg ut, om dansen var bra, hur jag rörde armarna) Nästa gång måste jag välja en svårare låt, eller uppträda inför en icke-införstådd, skeptisk publik. Ett uppträdande utan min mamma bland åskådarna alltså (då får vi se hur lugn och självsäker jag är!).

Åh jag önskar att ni alla hade varit med i söndags! Åh jag önskar att ni alla såg min danslärare D förtrolla och förtjusa, underhålla och överraska. Hon är en sådan entertainer! Hon är så duktig! Hon ger åskådarna gåshud med sin dans. Hon är min idol och absoluta föredöme. Hon lever på cigg, kaffe och kexchoklad, har ett vasst humör och en air av överjordiskhet. Jag har henne att tacka att jag nu lite blaserat och sanningsenligt kan nämna att jag har uppträtt med ett magdanssolo.