Ledsamt

ledsamt när vänner är nere och tagna av livets ogenerösa händelser. Som the babelogue sa: bonjour tristesse

”Trevlighetskoden” av Dan Brown

Sedan när är jag en kramig person? En person som människor utan närmare eftertanke går fram till och kramar, sådär utan anledning en tisdag förmiddag? Nu pratar jag inte om vänner, släkt eller familj; det handlar om arbetskamrater, kollegor, medarbetare, you name it. Människor jag träffar under endast yrkesmässiga former. Sedan när skickar jag ut signaler att dessa personer kan krama mig? En ännu viktigare fråga är varför kramar jag överhuvudtaget dem tillbaka? Hur tafatt eller stelt det än blir så kramar jag tillbaka, och uppnår därmed två saker: jag har gjort något jag inte velat (oavsett hur harmlöst det än verkar med en kram) och jag visar att det är OK att krama mig, utan att vi känner varandra särskilt väl och utan att någon dött. Varför är det så svårt att säga nej? Vilket kroppsspråk bör jag anamma så att folk (i detta sammanhang läs: manliga kollegor) inte får för sig att det står GO AHEAD i pannan på mig?

Jag är dålig på krametikett, men tragiskt nog värre när det kommer till sms/fika-/kroginviter. Här är jag om möjligt ännu sämre på att a) veta (eller rättare sagt artikulera) vad jag vill och b) agera på det. Oftast vet ju jag vad jag vill – magkänslan slår sällan fel. Men sedan, mystiskt nog, agerar jag inte på magkänslan. Varför? Det är ett stort mysterium. Ett tydligt nej inombords blir ett tamt ”tyvärr…” när jag säger det högt. Jag pratade om detta tidigt i våras med min gode vän la tortuga en guerra, och hennes historia var skrämmande lik min. Hon beskrev samma sak, samma mysterium: att vara dålig på att agera på vad man känner utan att bry sig om hur det uppfattas, vad folk (i detta sammanhang läs: killar) ska tycka. Utan att riktigt veta hur jag har kommit dit har jag suttit i killars knä och artigt (?!) och trevligt (?!) försökt att slingra mig undan inviter. Sedan när skickade jag ut sådana signaler? Eller rättare sagt, since when did I put up with this annoying shit? Since the trevlighetskod, that’s when!

Inte undra på att i nio fall utav tio så går jag ut och festar med flator på gayställen. Då dansar jag och har kul utan att tänka på signaler och blickar. (Uppenbarligen dansar jag straightare än straightast eftersom inga flator stöter på mig – eller så är jag oattraktiv.. Naaaah!). Då finns det ingen trevlighetskod.

Snickaren har hört av sig igen. Han vill träffas, ta en fika eller något. Den trevliga, trevliga trevliga sidan av mig säger ”jamen en fika är ju harmlöst, skulle det vara för mycket begärt? Om det är tråkigt kan du alltid gå efter en timme”. Trevlighetskoden har talat. Den andra delen av mig säger ”en fika? När har du tid/ork med en fika? Du har inte ens tid/ork för dina egna vänner! Och förresten, tror du att han kommer att sluta höra av sig efter en fika? Tror du att du kan undvika obekväma, otrevliga beslut i all evighet?” Magkänslan säger ”det är alltid kul att träffa nya människor. Så länge det inte betyder något kan ni ju alltid ta en fika eller?” Thanks for NOTHING magkänslan! Jag anar att trevlighetskoden påbjuder att jag ska krama snickaren om vi tar en fika.. suck. Vafan gör man?

I feel a blog coming on

Midsommar har kommit och gått och med den de sedvanliga vanliga sederna. Oftast när jag närvarar vid midsommar/jul/kräftskiva/etc – firande har jag det väldigt trevligt. Först. Sedan börjar jag känna mig lite..bredvid. Inte utanför, men heller inte med. Det är som att jag känner på mig att jag inte kan de rätta handslagen eller delar de rätta prioriteringarna. Att jag inte känner till eller uppskattar traditionerna till fullo. Jag vet att det inte märks eller syns på mig, och jag vet att de underbara människor som öppnar sina hem för mig inte uppfattar något avvikande hos mig, men likväl vet jag vilken medveten ansträngning jag gör. Det är inte särskilt betungande men efter ett tag vill jag liksom slappna av och vara där jag inte behöver anpassa mig så mycket. En rastlös tanke som spökat länge i mitt huvud dyker upp: I need to stick to my own kind. Denna tanke är fel, fel, fel, fel och fel, och det av två skäl. Den förhindrar mig från att till fullo uppskatta nuet (det är som att jag när som helst ska resa mig upp och tacka för sällskapet med orden ”det har varit trevligt men nu måste jag åka tillbaka till min egen planet”), och den vilar på den tvivelaktiga premissen att det existerar något som my own kind. Var finns de?

En väldigt märklig amerikansk sångerska vid namn Joanna Newsom sjunger:

Do you wanna run with my pack?
Do you wanna ride on my back?

Jag blir så längtansfull när jag hör de textraderna. Where is my pack?

Sommarens dikt

Far med grillvantar
söker tomrum
för ångande potatiskarott

(Jag läste denna i GP, tyvärr inget eget alster)

Glad midsommar på er alla, ha en uppfriskande helg

Guess Who's Back

Idag var första dagen tillbaka på jobbet. På med apuniformen, på med serviceminen och .. spela med. Walk the walk, talk the talk. Mitt jobb är inte så märkvärdigt, men när cirka halva dagen har gått sitter jag med en Veckorevyn uppslagen i knät samtidigt som jag tittar på när kulturintresserade minglar till ljudkonst (detta räknas som business as usual där jag arbetar; ljudkonsten alltså, inte tjejtidningsläsandet). Ett releaseparty av något slag utspelade sig fem meter framför mig och mitt jobb var att, i princip, observera. Till obegriplig cutting-edge musik/konst umgicks förståsigpåare med vin i plastglas i händerna. Jag tittade på. Låter jag bitter? Det är jag förmodligen (trots att minglet inte verkade sådär vansinnigt intressant).



Mitt jobb är ett enda långt skäl att avsluta min utbildning så att jag kan skaffa ett arbete som jag trivs med.

Appropå Snickaren

I motsats till vad mina systrar tror så är det inget "på gång" mellan snickaren och mig. Han är ju bara 21 för 17! Vi sitter (fortfarande) och diskuterar samhällets eventuella förfall samt tatueringar. Man aldrig prata nog om tatueringar.

Snickaren

Fick besök av snickaren imorse. Jag rullade ur sängen, tog ett fluortuggummi, öppnade dörren och släppte in honom. Den sedvanliga dialogen som oftast uppstår när två främmande svenskar är i samma rum, uppstod. Snickaren med en halvtrött stämma:
- Ska du ha semester snart eller?
- Öh, nej eftersom jag pluggar ska jag sommarjobba nu.
- Du pluggar?
- Ja, jag pluggar statsvetenskap.
(Repliken från snickaren kommer med myndig stämma)
- Och vad blir man på det då?
(Jag vet aldrig vad jag ska svara på den frågan, vad fan svarar man på den frågan?)
- Tja, allt möjligt, inget speciellt sådär…
(Snickaren börjar bli otålig) - Har du pluggat länge då? På Chalmers eller?
- Snart fem år, på GU.
(Snickaren tittar lite mer uppmärksamt på mig) – Hur gammal é du?
- 25 år. Och du?
- 21.

Tjugoett! Har en liten slyngel, fyra år yngre än jag, förhört sig om min akademiska bana, med en lätt rynka i pannan?! Tjugoett? (Jag börjar bli riktigt dålig på att bedöma folks ålder, that’s for sure). Efter vår replikväxling börjar vi diskutera vart vårt samhälle är på väg (för lite resurser/dåligt spenderade resurser, allt är allmänt fel och det är USA: s fel), tatueringskulturen, misshandel, musik, flygfiske och raggare.
­Jag märker att när jag pratar om mina studier med icke-studenter så låter jag så jäkla ursäktande. Som om att jag slösar deras skattepengar på något så flummigt som statsvetenskap. ”Vad blir man på det?!” Varför inte bli läkare, jurist eller något annat med ett (specifikt, allmänt erkänt) syfte? Jag, en CSN-slösare. En parasit på samhället. Som till och med har pluggat filosofi.

Jag måste byta attityd vad gäller det här, måste sluta be om ursäkt. Eller börja ljuga om det jag studerar och vad det ger för karriärmöjligheter. ”Vad blir man på det?” Processingenjör. Sommelier.

Snickarens uppgift i mitt vardagsrum var att sätta upp en dörr. Han var här i tvåochenhalv timme, och dörren står nu obrukbar, lutad mot väggen. Det var fel på gångjärnen. Han ska komma tillbaka imorgon. Undrar vad vi ska prata om då?

Official Cheer

Bloggen börjar med ett erkännande: alltför länge har jag med avund läst vänners bloggar och tänkt att 'det där kan jag också göra; varför skulle världen gå utan mina reflektioner?' (Jag erkänner min narcissism, det är lättare så). Så varför inte börja blogga, varför inte ta tjuren vid hornen, göra slag i saken, gasta action! i megafonen? Commence the åsiktsspridandet!

Namnet på min blogg har jag skamlöst stulit från min favoritsajt för tillfället, The Institute of Official Cheer. Huvudsakligen driver sajten med det gamla goda Amerika från 1930-talet och framåt, då kvinnor var kvinnor och män rökte pipa och äppelpajen för evigt svalnade på fönsterblecket. Mest fastnade jag för namnet - Official Cheer. Det låter så rakryggat och rätt, som fostrande uppmuntran på rashygieniskt vis. Har man blivit uppiggad av denna offentlighetens glädje kan man inte vara nere. Det är förmodligen opatriotiskt att vara nere. Du får inte vara nere. Vi kan bota sådant med ny teknik. Samhällsingenjörer från början av förra seklet vet vad jag menar. Och ni förstås, mina splitter nya bloggläsare.

Ett sista erkännande innan ni får nog: jag skrev om det här inlägget fyra gånger (helt uppriktigt alltså) för att jag kunde bara inte lära mig att man inte kunde gå bakåt för att rätta till stavfel. Så njut av frukten av mitt arbete!