Konungen gratuleras härmed

Åh jag är så glad att jag åkte till Röhsska igår efter lektionen i arabiska! Egentligen var jag trött, svettig, hungrig och seg och hade absolut ingen lust att titta på performance som skulle fira "Dansens Dag". Men jag gick ändå, och det lönade sig. Inför mina förvånade, ovana ögon utspelade sig performance-konst i form av dans på högsta nivå. Koncept-dans kan man kalla det. Jag fattade ingenting, men hade skitkul (åt det?)! Akten bestod av tre tjejer i rosa tights som lekte/spelade/dansade som My Little Ponies. En av dessa små ponnies var en barndomsvän till mig, S. Jag frågade henne efter föreställningen vad allt betydde, vad det skulle föreställa, vilka intryck de ville att publiken skulle få. Jag fick inga svar, men en glad kram. Det här är dock inte hela sagan. Jag hade inte haft alls så roligt om inte en annan barndomsvän hade fått syn på mig i den glesa publiken. Hon högg tag i mig och väste fram "tack gode Gud att du är här, jag har varit här skitlänge och jag fattar ingenting och dom har hållit på i fyrtio minuter!", ungefär. Så vi satt och mumsade kakor som det bjöds på dagen till ära, tittade på vår gemensamme vän S och skvallrade om förr. Hur trevligt som helst.

De riktigt uppmärksamma och minnesgoda kommer kanske ihåg att jag för några månader sedan blev inbjuden till en reunion med min niondeklass? Jag hade öppnat kuvertet, garvat åt det och sedan slängt det. Nu visade sig att min barndomsvän (tillika klasskamrat mellan ettan och nian) faktiskt hade gått på den där återträffen. Det hade uppenbarligen varit vidrigt. Verkligen vidrigt. Hon avslutade sin redogörelse av den katastrofala kvällen med "och när nazistkillarna från Rävlanda började dansa till "discomusiken" gick jag hem". Jag hade jätteroligt åt hennes berättelse och hade skrattat mycket högre om det inte vore för den obskyra konceptuella högkulturen som utspelade sig ca tio meter från våra fötter. Man ska ju inte överrösta musiken liksom, det vet till och med en barbar som jag.

Idag tas Göteborg över av spexiga Chalmerister med spexiga skämt om könsdelar och det är alltid lika roligt. Jag ägnar en tanke nu åt alla fjortisar som kommer att göra alkohol-/sex-/polisekortdebut ikväll och hoppas innerligt att de imorgon kan vakna upp utan skador eller (stora mängder) skam.

Oh boy

Igår var nadir, motsatsen till zenit. Den yttersta botten, den lägsta punkten, all time low. Det betyder att det bara kan bli bättre från och med nu eller hur?

Daffodils

Helgen började med en chic-flic och god mat hemma hos Elin, forsatte med en trevlig rundvandring på stan med mamma (det är så sjukt kul att shoppa, det är fullkomligt nedslående), fortsatte lite till med en soft söndag med god mat och gott sällskap och avslutades till sist med att jag läste ut Bitterfittan. Från girlie movie (där alla får varandra på slutet) till aaarrrgh-finns-det-jämställda-förhållanden-överhuvudtaget-? alltså. Med lite arabiska däremellan.

Idag lovar radion att det ska bli upp till tjugo grader men i gbg är det mest molnigt och lite kvalmigt. På spårvagnen in till stan lyssnar jag på Madonnas nya skiva. Hon är snart femtio och sjunger på allvar 'see my bootie go down like uh'.
Jag vill bli klar med min uppsats, har jag sagt det förut?

Produktionsbortfall

De senaste fem dagarna har jag haft migrän tre gånger. Om det är någon där ute som har en woodoodocka som liknar mig så uppmanar jag er å det starkaste att höra upp med att köra nålar i huvudet på den! Vad mycket tid, energi och livslust som går åt när man är sjuk. Det är ju som att arbeta fast värre. Gudarna ska veta att denna vecka har jag inte fått mycket gjort: drygt två ineffektiva veckor har gått sedan jag faktiskt gjort någonting på min jäkla uppsats. Samtidigt har jag under samma tid konsekvent tackat nej till alla arbetspass - med hänvisning till att jag måste skriva på uppsatsen. Så vad gör jag med min tid nu när jag inte arbetar och inte studerar? Har migrän. Sover. Får fräknar. Men No More! En hälsosammare livstil ska råda bot på mina migränanfall och en kraftig spark i röven ska sätta igång min kreativa process. Ja där satt den, Lösningen med stort L!

Trevlig helg på er allesammans

Lite shopping, lite creepy, lite tårtkalas

Vännen F är i Rom och syster A är i New York. Jag åker till Ullared. L och jag anslöt till ett pensionärs –småbarnsfamiljs -gäng och åkte i fastighetsbolagets buss till ovannämnda konsumtionshelgedom. Varken L eller jag hade besökt Ullared förut och vi förväntade oss det värsta: milslånga köer, besinningslös köpfest och kitch, kitch, kitch. Tro’t eller ej men det var bara det sistnämnda vi fick se. Husvagnsfolket lös med sin frånvaro så på det stora hela gick det lugnt till. Vi behövde aldrig stå i kö i mer en fem minuter någonstans, kundvagnsfajterna på Gekås hölls till ett minimum och det fanns till och med ett lunchställe som hade bordsplacering. Jag är nästan lite besviken? Panflöjtspelande indianer utanför Gekås var pricken över i:et på en dag då L och jag shoppade skor och funderade över klasskillnader.

Det som är creepy i dagens blogginlägg är att L väckte mig mitt i natten mellan lördag och söndag, och hävdade att jag hade gått så mycket i sömnen att hon blivit orolig. Uppenbarligen hade jag skrikit högt, dunsat in i någonting, gått runt och nynnat tonlöst (?!) och därefter blivit tyst som i graven. Hon sa att hon hade känt sig tvungen att gå upp och kolla att allt stod rätt till. Om ni frågar mig så har absolut inget av detta hänt men L är en pålitlig källa och så jag tror henne. Det isar i kroppen när jag tänker att jag ibland faktiskt är ovetande om vad jag gör. Kanske hade jag en verklighetstrogen dröm om feta smålänningar som jagade mig med extrapriser?

Avslutningsvis var jag på ettårskalas igår och det var mycket trevligt. Det var min vän S: s son som nyligen hade fyllt år, och detta firades med en förtjusande tårtbuffé. Under kalaset lekte vi ett klassiskt spel, "gissa-hur-alla-i-Göteborg-känner-varandra"-leken. Ni vet vilken. Man känner någon från högstadiet som gick på Schillerska i parallellklass med den killen som man spelade i band med och vars tjej nu läser idé- och lärdomshistoria med ens arbetskamrat.. Och dennes kusin är med på kalaset, typ.

En ny vecka randas och tidningarna lovar dyrt och heligt att högtrycket är här för att stanna. Det görs reklam för glass överallt och jag har två nya par vår/sommarskor. Dock är jag fast besluten att sitta i en mörk datasal och skriva på min uppsats, jag vill få det här gjort nu! Screw sunshine, time to do work.

Förbannad struktur eller privat ångest?

Dagens bloggrubrik är lånad från en rasande bra bok: Bitterfittan. Jag fick den av M med uppmaningen att läsa den och sedan sprida den vidare - budskapet måste nå alla världens hörn. Tack så mycket M, tack för att du fick mig att läsa den! Den är så bra, den är så aktuell, den är så tänkvärd, den är så berörande och upprörande!

Vilken otjänst vi gör oss själva när vi hyser orealistiska förväntningar på kärleken och tvåsamheten.
Anyway, måste plugga.

Perfectly doable if you ask me

Arabiskan var inställd igår, till ganska lite förtret. Det är roligt att våren är det stora undantagstillståndet: alla krav, måsten, möten och uppgifter (som exempelvis en lektion i arabiska) upplöses i tomma intet så fort solen kikar fram. Våren innebär som ni alla vet travar av människor som står lutade mot väggar i lä för att hungrigt suga upp varje UVB-stråle. Och det var precis det vi gjorde igår när vi fick reda på att lektionen var inställd. En efterlängtad paus från uppsatsarbetet i form av en språklektion blev snabbt en skamlös stund i solen. Min omtalade preussiska disciplin förlorade mot en 88:an!

Idag planerar jag att vara hiskeligt strukturerad och motiverad. Planen är: materialsök fram tills kl 12. Lunch 0.5 h. Materialsök fram tills fikapaus (nötter, banan, kaffe) kl 14.30. Materialsök fram tills 16. Avslappning i form av på Mammas Nya Kille på P3 på en bänk i solsken.

Ikväll: bio med mor.

Utopier i politiken? Beror vem man frågar.

Nedan kan ni läsa en intressant kommentar från en av grundarna till Greenpeace, som nu är positivt inställd till kärnkraften. Be that as it may, jag vet inte riktigt vad min position är ang. kärnkraft, men en sak stör mig, en sak som även förekommer i artikeln. I alla debatter, i alla påståenden och argument från kärnkraftsförespråkare osar det svagt av arrogans. "Jag vet bättre än allmänheten eftersom jag är fysiker/kemist/ingenjör. Obildade människor fattar irrationella beslut och är rädda för det de inte förstår. Kärnkraft är tryggt och det är allt ni behöver veta" - dvs. snacka inte om saker ni inte vet någonting om. Min spontana reaktion är att alla -obildad som bildad - har rätt att uttala sig om kärnkraft eftersom vi alla berörs direkt och indirekt av den. Vi röstar på politiker som fattar energipolitiska beslut. Vi betalar ett pris för el, och i detta pris ingår en summa som skall finansiera ett djupförvar. Våre efterlevande kommer att leva med radioaktivt avfall i bergsgrunden.Vi berörs vid smärre härdolyckor. Vi berörs katastrofalt vid härdsmältor. Skit samma om jag är dagisfröken eller kärnfysiker - kom inte och säg till mig att en politisk fråga inte angår mig!

http://www.newsweek.com/id/131753

Not in a state of fear

..and that's NOT good. Var har min stress tagit vägen? Min panik, min prestationsångest lyser med sin frånvaro. Jag har inte skrivit ett ord på min uppsats sedan i tisdags, bara "letat material", "känt på empirin", "funderat på disposition". Lugna puckar alltså. Ajdå. Det är fas II i uppsatsarbetet, när jag läser dokument på http://www.riksdagen.se/ (go ahead, it's fun!) och nyper mig i armen för att hålla migt vaken. Fas II borde börja.. nu; jag måste bara blogga klart först. Och maila lite. Och fundera lite på min koreografi för uppträdandet. Och planera min lunch. Och göra min läxa i arabiska inför eftermiddagens lektion. Sen börjar jag. Aargh jag vill inte vara så här lugn!

Långrandigt

Åh idag måste vara en bra dag för det regnar inte och jag känner inte för att printa ut allt jag har skrivit på min uppsats och kasta det ner i en ravin/utför en klippa. Ikväll är det dessutom magdansträning som inte innebär en direkt frånvaro som mer ett annorlunda prestationskrav än vanligt. Jösses vad konstigt jag skriver? Strunt samma.
Helgen som gick var väldigt trevlig - blev bjuden på öl och pizza, provade på en "look" för magdansuppträdandet (myycket smink), storstädade (inte min idé), softade i solsken, bakade och slöade (inget pluggande!?!!). Och hade nackspärr. Men den är nästan borta nu. Jag borde inte blogga när jag inte har en poäng med det jag skriver.

Barndomsminne

Helgens antågande skall firas med en promenad i minnenas allé: låt mig vara er guide och visa er den sång som gjorde störst intryck på mig som liten. Jag var som en blank tavla, ett tomt blad. Och på detta blad etsades tonerna till Im Nin'Alu för evigt fast.
Den tillhörande videon som visades på MTV förtrollade mig oerhört, jag kan fortfarande minnas hur jag spärrade upp ögonen. Hennes smycken, hennes stil, hennes röst, (hennes vibrato!), det exotiska landskapet... Visst har låten åldrats något (åttiotalet var skoningslöst) men tänk bort synteffekterna - och njut av Im Nin'Alu med Ofra Haza.

http://www.youtube.com/watch?v=XSMl8SpT6p0&feature=related

Ha en underskön, exotisk helg!

76% bättre

Du, vet du vad? Idag mår jag bättre. Som prognosen lovade skiner solen, och min bakfylleseghet hindrar mig från att ställa alltför stora krav på dagens prestationer. Gårdagens konsert var det jag behövde - musik, sällskap, lite öl, kravlöshet och inga tankar på något annat än nuet. Så skönt! Morgondagens möte med Handledarna är inställt så nu känns det förrädiskt nog som om jag är ledig - egentligen är det tvärtom. Nu måste jag få ännu mer gjort tills nästa gång vi skall ses. Men strunt i det, snart är det här över - snart har jag planerat, genomfört och slutfört min egen forskning; mitt bidrag till Kunskapen. Snart kan jag göra något annat. Halleluja!

Que sera sera

Känner mig inte riktigt som the alpha dog idag - mer som en hund med bokstaven som kommer på 14:e plats i det grekiska alfabetet. "Varför åh varför?" utropar ni ofrånkomligen nu, "hennes födelsedag var ju igår och hon ska på konsert ikväll med vänner!". Well my friends, idag måste jag har ätit kryptonit till frukost för än så länge består dagen av tvivel på min akademiska förmåga, djuplodande analys av min vana att aldrig ställa krav på livet och kritik mot min paniska rädsla att faktiskt vilja något och därmed riskera att misslyckas.
Men omväxlande som jag är så är läget nog till 76% förändrat tills imorgon. Då ska det bli sol enligt väderprognosen; det ska väl bli kul?

Retroaktivt

Helgen som gick var social. Den bjöd även på ett megastort inköp - jag köpte (rättare sagt, mamma köpte men jag ska betala henne tillbaka) en magdansdräkt! För ynka 3000 kr har jag nu en dräkt som jag kommer att använda ca fyra? fem? två? gånger om året.. So worth it.

Imorgon är det min födelsedag, då ska jag på min första lektion i arabiska. Ska bli ball. På onsdag blir det konsertbesök med vänner för att fira lilla mig: Räfven på Storan!

Det här måste vara årets tråkigaste blogginlägg. Jag har ingen ursäkt, bara en ödmjuk hypotes om att det kanske ÄR MITT JÄVLA UPPSATSSKRIVANDE som leder till en ökenutbredning i fantasin?

Ger upp för dagen

Trevlig helg på er alla där ute.

Lever på bibliotek

Jag har på mig matchande guldaccessoarer och nya blå skor. Idag ska jag hålla ett inspirerande informationsmöte med nya studenter på mitt program. Meningen är att jag ska berätta för dem vad som är så fantastiskt med statsvetenskap så att de väljer detta aaaanrika ämne som inriktning. Mitt upplägg för mötet är: "Det är svårt. Ibland är det kul med svårt. Välj statsvetenskap." Aaaahh 20 poäng retorik kom väl till pass känner jag.

Annars är jag mest jäkligt disträ. Mycket att tänka på. Jag längtar desperat till slutet av juni då jag kan lägga mig i solen med en bok och långsamt gå ner i varv. Då ska jag bara dricka gott kaffe, läsa roliga böcker, hålla en tanke kvar i huvudet mer än 56 sekunder, vara social med folk och strunta i allt vad datorer heter. Freeedom! Men det är då och nu är nu so let's get to work.

Times New Roman

för tillfället känns alla mina rörelser och tankar något påskyndade och jag tror att det bidrar till min tro att just idag är jag extra effektiv. allt jag ser, tänker, funderar på och över är text text text och text. och disposition. vad ska jag säga när hur i vilken ordning? hur ska den här forskningsuppgiften lösas egentligen? det är faktiskt riktigt roligt det här. om jag bara kunde sluta upp med att andas på ett kippa-efter-andan-sätt..

det löser väl sig.