Grammatik för grymtningar

Religiösa grubblerier och tankar om befriande ofrihet får ge vika för förväntan inför kvällens utgång. V, B kanske F och jag ska tamejfan dricka öl och ha trevligt om det är så det sista vi gör och därmed basta! B har en teori om att ju argare man är när man går ut desto roligare har man. Ska prova det. Trevlig helg på er.

She dealt liberty a killing blow

Stränga överstepräster och transcendental mystik, obevekliga ritualer och vördnad inför andliga auktoriteter - botemedel för det farsotsliknande kravet på personlig utveckling och alltjämt ökande prestation? Vem är jag, vad ska jag göra med mitt liv, duger jag? Du vet sannerligen din plats i universum om dagen börjar med ett offer till den allsmäktige Eldsguden från vilken Alltet framträder. Frågan om vem jag är blir ytterst irrelevant om jag går upp i mitt värv som syster i en världsfrånvänd orden, eller om jag ger upp mina materiella strävanden; ty är inte tillvaron endast ett lidande som man skall befrias ifrån? Ge mig visshet och sinnesro, strunt samma om min autonomi får sig en törn på vägen.

Allt detta religiösa och existentiella grubblande kan också komma av att det regnar ute och jag har ännu inte ens sett skymten av en kaffekopp. Äääh, varför så negativ? Shrek III har ju premiär idag! ...

Att skriva

Det här är inget Gilgameshepos, ingen tidlös reflektion över mänsklighetens öde att för ett ögonblick lida, älska och sedan dö. Det här är inte en beskrivning av en anmärkningsvärd odyssé genom en övärld; inte ens metaforisk sådan. Detta är en blogg, och jag börjar fundera över omständigheterna omkring och förutsättningarna för den. Vem vill vara privat och själsutlämnande i ett dylikt medium, där uttråkade internetflanörer förstrött och utan ansträngning kan ta del av ett främmande hjärtas rodnande hemligheter? Vem å andra sidan står ut med att vara så irriterande trivial och narcissistisk genom att mala på om sig själv utan att faktiskt säga något av värde? Vem vill läsa sådan skit? Står man på den mytomspunna tvållådan för att orera för massorna så får man faktiskt se till att leverera: fylla tystnaden med något sorts betraktelse eller budskap. Men vad å vad bör/förtjänar/skall då framföras? När jag läser andra bloggar drunknar jag i spetsfundigheter (”I’m fluent in sarcasm”), gäspar över gymnasieungdomars modeiakttagelser (svart är det nya svart uppenbarligen) eller förblir oberörd inför de semesterbilder som där ligger till beskådan. Mitt navelskåderi passar väl i hög grad in i detta myller av oupphörliga röster som utan respons viskar rakt ut i himmelssfären. Alla dessa banaliteter, alla dessa tillfälliga känslostormar, alla dessa kommunikationer, hör ni dem? Ett ändlöst brus av jag jag jag jag jag jag……Man borde kanske försöka att särskilja sig i denna internetflock, men jag tror ändå ansträngningen förblir ganska fruktlös. Så många pronomen finns det trots allt inte.

You ain't 'cause you not

Inget mer snack om Facebook eller utsvävningar om skolstart; inga fler nostalgitripper eller reflektioner kring kärlekens väsen. Inga fler tankar om snygga smarta sexiga unga män med intressanta personligheter och lockande utstrålning. Hädanefter blir det sovjetisk disciplin och stram målmedvetenhet. Ska någonting göras så ska det göras och inga ursäkter godtas. Kärlekskranka tankar är irrelevanta - inga distraktioner är acceptabla när projekt: fostran påbörjas. Min karaktär skall danas, mina mål och ambitioner utkristalliseras och realiseras och därmed skall frestelser från det motsatta könet ignoreras. Satsningar rörande yttre rymden skall härmed prioriteras.

Skolstart

Enligt mig räknas idag som den officiella dagen för skolstart, även då min termin faktiskt inte börjar förrän den fjärde. Jag stod vid spårvagnshållplatsen imorse och tjuvlyssnade ohämmat på nyblivna gymnasietreor som berättade om sina sommarlov, jämförde solbrännor och skärskådade sina scheman för hösten. Hallå ja som trodde de skulle va slappt i trean åh kom igen de typ massa här, lät det ungefär. Jag började le med hela ansiktet när jag hörde dem, och det var inte helt uteslutande nedlåtenhet från min sida. De lät så.. ja, ni förstår. Små fast ändå stora.
Trean var det året i gymnasiet som präglades av det skräckinjagande specialarbetet -det där som var så himla viktigt och som skulle ta så mycket av ens tid så det var bäst om man började på en gång och bla bla bla (för att låna en fras av gymnasietjejerna på spårvagnen). Är det någon som minns vad det blev av dessa monumentala opus? Jag skrev mitt arbete på tre dagar, och sedan var det hela ute ur världen. Undrar om det är samma sak med min kommande C/D-uppsats i statsvetenskap. En gigantiskt massa prat om hur viktigt den är och sen pppfft. Appropå ingenting, är det inte buddhister som tror att historien/tiden är cyklisk? De måste ha rätt. Förmodligen är jag tillbaka till den plats jag var i slutet av gymnasiet, fast sex år senare: jag står där med schemat i handen och saknar all distans till mina världsliga problem. Jag ska sluta skolan och är på väg in i en ny osäker fas, systemets trygga famn har belånat mig på allt jag har och nu är det tack och adjö. Det är bara specialarbetet kvar.

Jag haltar som en krigshjälte

Det är uppfriskande att ha svar på frågan huruvida jag legitimt kan utge mig för att vara vuxen dessa dagar. Jag har på något sätt gått efter (antal räkningar betalda) – (antalet besökta festivaler) + (ålder) som formel för att räkna ut min riktiga ålder och därmed om jag kvalar in i vuxenvärlden; snacka om feltänk. Igår när jag var ute och cyklade i ett brant skogsparti var jag millimeter från en präktig olycka. Jag bromsade, cykeln skenade, grus sprutade och backen.. brantade antar jag. Som resultat har jag idag ett köttigt blåmärke under knäet som gör sin närvaro påmind med varje steg jag tar. Och jag känner mig som ett litet barn, som en exalterad klant, som en ambulerande olycksrisk, som den mänskliga faktorn personifierad. En smula blåslagen men flinande som en idiot cyklade jag hemåt igen där jag prompt ignorerade mina akademiska sysslor. Barn sitter inte och skriver om oförenlighet mellan liberal demokrati och hållbar utveckling; barn slår sig o äter glass i stora lass o stannar uppe så sent som möjligt…


Det är också uppfriskande att inse att vuxenhet (detta omtvistade hatade älskade koncept) har så lite med sinnet att göra, i alla fall direkt. Vuxenhet måste väl ändå börja i kroppen för att sedan sprida sig till sinnet? Att koordinera rörelser att disciplinera det naturligt kaotiska hör det vuxna till. Att hålla sig inom givna ramar, att strama upp det som annars varit obundet. Som barn i en skönhetstävling med det kontrollerade, onaturliga kroppsspråket som vi så tydligt ser inte hör barndomen till. En flicka som kan gå i höga klackar blir en kvinna, det aningslösa har blivit blir det medvetna. Och vad är en kvinna om inte den sorts vuxen som känner sig nödgad att sitta med benen i kors?
Vi blir vuxna genom att vi blir stilla. Vi blir vuxna och vi gisslar kärlen för vår vuxenhet. Vi rakar smörjer plockar solar ansar trimmar svälter göder framhäver döljer målar dem, utan ände. Tanken på alla dessa sisyfossysslor ägnade att håller entropin stången gör att jag får lust att springa till skogs. Och ramla lite mer.

Säkerligen hänger Hans Blix på Helgon

Läste just en anonym kommentar till mitt fradgatuggande utspel om Facebook. Personen hävdar, bland annat, att det är ett slöseri med tid. Imorse hörde jag på det påfrestande ungdomliga programmet P3 Populär att Carl Bildt har en profil på Facebook. I ett förvridet parallelluniversum där jag faktiskt har Facebook så skulle jag ha addat Calle B som en kompis, bara för att det skulle vara så bisarrt. Varför har Bildt ett konto på Facebook? Är det för att göra honom mer hipp och tillgänglig, mer à jour med kidsens vardag? Vem går på det? Eller är det Calles sätt att slentrianmässigt hålla kontakten med styrelsekompisar i diverse aktiebolag? Måste nog vara det sistnämnda. OK, nu ska jag aldrig mer nämna Facebook.
Måste! Börja! Plugga!

Hon insåg det plötsligt

Det är ju inte mitt beteende på fyllan som kan skapa bakfylleångest den olycksdrabbade dagen efter - det är ju när- eller frånvaron av rom som gör det! Rom är dåligt för dig. Drick inte det. Med stor fara för mitt liv (jag riskerade ju faktiskt att upprepa söndagens humörhärdsmälta) provade jag igår kväll att igen socialisera med lite alkohol i bakgrunden, denna gång figurerade däremot ingen rom. Och idag, inga plågade miner! Tvärtom så är jag relativt funktionsduglig, vilket bara bevisar att min hypotes höll måttet: rom - ångest, ingen rom - ingen ångest. Official Cheer's teorem.

Så sjukt bra!

"The golden compass" av Phillip Pullman ska filmatiseras, och har premiär i höst! Skurken i dramat, Mrs Coulter (som är den mest komplexa och skräckinjagande ondingen du någonsin kommer att läsa om) spelas av Nicole Kidman, och hennes counterpart spelas av Daniel Craig. Det här kan, peppar peppar, bara bli bra! Och jag som var orolig att jag inte hade något att se fram emot i livet..

Läs böckerna, serien "His dark materials" och tappa hakan.

kära återseenden

Hittills har jag varit immun mot bakfylleångest. Med misstro har jag lyssnat på vänner som beskrivit sina bakfylledagar som fyllda med manisk städning (en form av absolution antar jag) eller präglade av obestämbar oro. Min respons på dessa historier har varit en axelryckning, mina symptom le jour après är alltid de klassiska – dålig motorik, huvudvärk, abnormt sug efter fett och kolhydrater. Gårdagens bakfylledag kännetecknades emellertid av för mig okaraktäristiska funderingar; de skulle kunna vagt liknas vid ångest faktiskt. Darrande på manschetten äter jag frukost medan frågor maler i huvudet. Hur betedde jag mig? Vad pratade jag om, och med vem? Ägnade jag mina vänner ordentlig uppmärksamhet? (Det kommer ju inte som en chock att jag satt i knät på folk, allt gjordes i enlighet med blogginlägget nedan) Drack jag och H verkligen ur bålskålen? Det sistnämnda tror jag fångades på film så det kan jag väl höra upp att undra över. Det var, trots skuldtyngda funderingar dagen efter (som troligtvis endast infinner sig för att jag är ett kontrollfreak) en trevlig fest, och det var riktigt angenämt att träffa kompisar från förr, som Latin Kings sjunger.

Nu tror jag att jag ska ha en vit period. Och tro mig, jag har haft sådana innan. Efter att ha spektakulärt gjort bort mig på Respekt (mina vänner talar fortfarande om Incidenten men eftersom de är snälla gör de det sotto voce) rörde jag inte alkohol på över en månad. Betänk att jag är student – trettio dagar utan alkohol är som fucking rehab.

Vive la fête

Fest ikväll! Jag tror jag vill dricka all alkohol i hela världen och sedan slänga mig på den första unge mannen jag ser och gny "ge mig uppmärksamhet!". Som en repris av gymnasiet alltså, fast med sprit den här gången. V (den vackra värdinnan för kvällens kalas) och jag var med i en förening vid namn Unga Forskare på den tiden; ett alldeles ypperligt forum för att tillfredställa begäret efter kunskap. Och bekräftelse. På varje tjej gick det ca fem (nörd)killar; inget mer behöver tilläggas. Som att det inte var nog var även V och jag med i West Coast Trekkers, där ration mellan könen var ännu mer till vår fördel (?!). Det är nästan så att jag tycker synd om de stackars nördarna, they never knew what hit them..



Vive le nörd säger jag bara. All heder åt den passionerade marginaliserade bespottade besatta människan med det drömmande uttrycket i ansiktet. Vi ses nere på science fiction-bokhandeln.

Tar det piano

Det börjar dra ihop sig till fest - på lördag bjuder V in envar till 25-årskalas. Fest känns det som ändå, V och M gör båda två ett sällsynt inhopp i Göteborg och det hör onekligen inte till vardagen. Jag borde göra en himla massa, tvätta/städa/plugga/gå ärenden på stan och i allmänhet utnyttja min tid bättre. Det jag dock gör är att sitta på soffan och lyssna på Jan Johansson-skivan som jag "lånade" från D. Och tittar på regnet. Känner mig inte ens triumfatorisk över att jag har slutat jobba (för sommaren) - är mest tankspridd och vilse. Nu när jobbet är över för denna gång har jag härmed inga fler undanflykter: det är bara att sätta igång och plugga. Time is of essence! Underachievers, try harder!

5

V för Vendetta! V för Vendetta! V för Vendetta! Oj vad jag gillar V för Vendetta!

Det eeenda lilla med filmen jag kan kritisera är att V spelas av Hugo Weaving - samma kille som spelar Mr. Smith och Elron, Arwens pappa. Måste han vara med i allt?

Mission Civilisatrice

... diskursanalys och byggnadsställningar: det är problematiskt att plugga på jobbet. Det är som att försöka ha på sig sina vanliga glasögon och blåröda 3D-diton samtidigt; de olika synsätten förvirrar. I:s uppsats är tankeväckande och bra, det har varit ett nöje att fördriva halva dagen med att läsa den. Dagens ord: "paketlösningsdiskurs". Take that Huntington!

Veni, Vidi, Visa

Tack vare min kollega M har jag Marie Lindbergs sabla schlagerlåt "Trying to recall" på hjärnan, och effekten är smått handikappande. Taaack så mycket M.

Läste en bra och intressant debattartikel i dagens DN om 'grandiositet'. Sammanfattningsvis handlar debattinlägget om den meningslösa och ökande akademiseringen, betygsinflationen och statusjakten som breder ut sig i samhället. Orsaken till detta är enligt artikelförfattaren Mats Alvesson samhällets och ekonomins förändring: "Ytterst hänger det samman med den kapitalistiska ekonomins förskjutning från produktion till att mer handla om om övertalning av folk att köpa överflödet".
Det känns som att jag är kungen över att överflödigt köpa överflöd. Jag konsumerar reflexmässigt nästan, och har svårt att skilja mellan det jag behöver och det jag vill ha för stunden. Vilket leder mig osökt till det faktum att den 15:e får jag min surt förvärvade och efterlängtade lön; detta datum blir jag som förbytt. Från att vara (relativt) asketiskt sinnad till att bli som en av måsarna i Finding nemo: Mine! Mine! Mine! Allt jag ser kan jag köpa och det blir en självuppfyllande profetia. Nya kläder nytt armband senaste Harry Potter-boken? Givetvis ska jag unna mig själv. Det dyraste kaffet på ett pretentiöst café? "Because I'm worth it". Öka på överflödet! Köp! Köp!


http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=679531

Folk på övervåningen måste ha undrat vem Mickey var

M är bra, M är bäst. Hon tog hur bra hand om mig som helst när jag var i Köpenhamn; bjöd mig på bussresor, översatte mitt mummel för alla oförstående butiksexpediter, såg till att mitt blodsocker var på max, och sist men inte minst utgjorde hon 50 % av gästerna på vårt spontana köksdisco med tema Sverige. Robyn, best of Carola (ååÅhMickeyattduittefattavadufåh), Bob Hund spelades på högsta volym, diskokulan spred psykadeliska solkatter, vinet flödade medan vi mimade med köksredskap som mikrofoner.
Jag tänker på M och min vänskap som speciell eftersom vi kan med att vara lite..tysta, tankspridda, trötta, lågt-blodsocker-griniga i varandras sällskap. Det är lätt hänt att jag känner lite prestationsstress när jag återser kära vänner som bor långt bort. Man måste ju trycka in så mycket kul på kort tid..i alla fall känns det så. Andra kanske inte uppfattar detta som ett problem -men när jag tror att jag måste ha kul (t ex på en efterlängtad fest, på en klubb som tar 120 spänn i inträde, vafan på julafton) så kan jag inte slappna av. Detta är dock långt ifrån fallet med M. Dessutom så hade hon Mr. Timberlake på sin dator som jag kunde kopiera. Så nu har jag Justin på mobilen och dansar därför nu i ett hörn nära dig.

Inga könssjukdomar dock

I söndags bar det av till Köpenhamn och vägen dit var ett ganska underhållande logistiskt fiasko. En kronologisk beskrivning av resan i telegramstil skulle se ungefär såhär:

Fel buss från Göteborg STOP Tog Malmötåg utan luftkonditionering STOP Tåg från Malmö till Köpenhamn inställt p g a blockerat spår STOP Köpenhamnståg försenat vände innan Norreport STOP SÄND HJÄLP

Jag är fortfarande lite förundrad över att jag överhuvudtaget kom fram till Köpenhamn men M har foton som bevisar att jag faktiskt var där. Jag får tro henne. Efter resan är jag som en born again Christian, fast min frälsning gäller inte Frälsaren utan den danska huvudstaden.
Det känns som att jag har haft en sommarflirt; en liten och trivial sådan som ändock envisas med att stanna i bakhuvudet trots att jag har en långvarig och stabil kärleksrelation med Göteborg. Sveriges andra stad, där jag bor verkar arbetar studerar, är partnern som har sett mina fula sidor och som ändå stannar kvar, som äntligen har lärt sig att ta ut soporna och ta av sig skorna i hallen. Inte snygg men pålitlig och snäll. Köpenhamn är killen med det förkrossande leendet som sveper upp en i sina armar och som erbjuder ett riktigt roligt sällskap under en begränsad tid. Med honom skiner solen medan pengarna rinner som sand genom fingrarna, man blir dekadent och onyttig och vägrar att tänka en enda sammanhängande tanke. Det håller aldrig. Men kul är det.

Facebook ranting

Minst fyra vänner har den senaste månaden artigt inviterat undertecknad till att gå med i Facebook på nätet. Facebook, för er där ute som fortfarande är välsignat okunniga om detta fenomen, är ytterligare ett sätt för människor att lägga upp bilder på sig själva och sina vänner och hålla kontakten med dem. Jag misstänker att hela det här ”hålla kontakten med gamla vänner” är en fet bluff. Kontakt, my ass. För det första: är det inte alldeles uppenbart att det rör sig om en popularitetstävling, en upprepning av högstadiet på en mer abstrakt nivå? Kommer du ihåg den där förskräckliga dagen då du gick in i bamba helt själv, och visste inte vid vilket bord du skulle sitta? Du höll krampaktigt i matbrickan och spanade förtvivlat. Herregud, alla såg dig stå där, ensam och bortgjord, och alla visste att du var en loser! Tolv år senare går du in på Facebook och letar upp alla dina gamla bekanta, och ser att de har häpnadsväckande många vänner. Jösses vad de måste vara populära! I jämförelse med dem befinner du dig i en vänskapsöken. Å nej, du är fortfarande en loser!
För det andra: Facebook håller på intet sätt kontakten med bekanta. Att du har en bild på dem på din profil, eller ser vilken stad de bor i och vad de pluggar, är inte att hålla kontakten. Det är att göra absolut ingenting alls. Att hålla kontakten med någon är att anstränga sig, att spendera tid och energi på att upprätthålla en relation som annars skulle ha dukat under för entropi. Enligt mig är det mer personligt att bli rånad än att hålla kontakten på detta sätt. Skicka ett mail (t o m ett massmail skulle vara att föredra) eller ett sms, ta en fika eller ring!
Eller vänta till nästa klass/orkester/scoutåterträff.

Sådärja, the ranting is over with.

Hunkydory

I denna tillvaro samlar jag allt fler vuxenpoäng, och mest verkar detta ske på min lediga tid. Det ter sig lite bakvänt men faktum kvarstår alltjämt att det är på jobbet som jag diskuterar Harry Potter (gjorde t o m ett test på nätet som visade att jag tillhör huset Ravenclaw och INTE Gryffindor som rykten gjort gällande), kollar på youtube, äter godis och retas - hemma diskar jag till ljudet av en sommarpratare på P1 för att sedan gå och storhandla med kuponger. Möjligtvis är detta ett icke uppseendeväckande alldagligt fenomen som blott har gått mig förbi. Alla har det förmodligen så här. Vad vet jag, kanske är det så att mina arbetskamrater (som inte är främmande för trams fniss och chokladfrossande) går hem till en middag à la balanserad tallriksmodell efter arbetspassets slut. Kanske lyssnar de till repriser av melodikrysset.

Dock måste det sägas att min tendens att titta på Babes of the Playboy Mansion på kanal 6 reducerar mina förvärvade vuxenpoäng med några decimaler. En kompis och jag brukar sms:a varandra när programmet går: "tuttar på TV, tuttar på TV!"

"Verkliga problem"

Dagens titel är "lånad" från the babelogue, som enligt hennes blogg har många komplexa problem.
Idag skulle jag vilja hylla min vän E som tatuerat sig. När hon fortfarande var på planeringsstadiet så framhärdade hon att hon skulle börja med en tatering på vristen för att sedan fortsätta med ett motiv som täckte, tja, i alla fall skuldrorna, om inte hela ryggen. Nu när vristtatueringen är gjord så ..låter det som planen drastiskt förändrats. "Aldrig mer!" skrek hon när vi talades vid på telefon. "Jag vågade inte gå på toaletten när tatueringen gjordes för då skulle jag nog inte ha kommit tillbaka". Men nu är den gjord i alla fall, och kan snart beskådas!

Jag vill tatuera mig i massor, men det är nog inte så smart. En vacker dag står jag där, en hård men överraskande attraktiv miljöminister i sina bästa år, och skakar hand med inflytelserika makthavare. Då funkar det nog mindre bra med synliga permanenta bläckdekorationer här och var. Nä, det blir till att satsa på gnuggisar istället. Sicket probleeeem.