kära återseenden

Hittills har jag varit immun mot bakfylleångest. Med misstro har jag lyssnat på vänner som beskrivit sina bakfylledagar som fyllda med manisk städning (en form av absolution antar jag) eller präglade av obestämbar oro. Min respons på dessa historier har varit en axelryckning, mina symptom le jour après är alltid de klassiska – dålig motorik, huvudvärk, abnormt sug efter fett och kolhydrater. Gårdagens bakfylledag kännetecknades emellertid av för mig okaraktäristiska funderingar; de skulle kunna vagt liknas vid ångest faktiskt. Darrande på manschetten äter jag frukost medan frågor maler i huvudet. Hur betedde jag mig? Vad pratade jag om, och med vem? Ägnade jag mina vänner ordentlig uppmärksamhet? (Det kommer ju inte som en chock att jag satt i knät på folk, allt gjordes i enlighet med blogginlägget nedan) Drack jag och H verkligen ur bålskålen? Det sistnämnda tror jag fångades på film så det kan jag väl höra upp att undra över. Det var, trots skuldtyngda funderingar dagen efter (som troligtvis endast infinner sig för att jag är ett kontrollfreak) en trevlig fest, och det var riktigt angenämt att träffa kompisar från förr, som Latin Kings sjunger.

Nu tror jag att jag ska ha en vit period. Och tro mig, jag har haft sådana innan. Efter att ha spektakulärt gjort bort mig på Respekt (mina vänner talar fortfarande om Incidenten men eftersom de är snälla gör de det sotto voce) rörde jag inte alkohol på över en månad. Betänk att jag är student – trettio dagar utan alkohol är som fucking rehab.