Simpsonsyra

Långsam dag på jobbet och vad kan då vara mer tillfredsställande än att skapa sin egen Simpsonsavatar (look-a-like)? Dock hade sajten som erbjöd denna hysteriskt roliga tjänst hängt sig och därför började jag läsa allmän kuriosa om skaparna av den hyllade serien. Det visade sig att innan han började med Simpsons ritade Matt Groening en serie om hur helvetiskt livet var i L.A ; passande nog titulerad Life in hell. Enjoy!

Spontanbokningar

"Bekräftelse resebeställning. Tack för din beställning FTP156464235435468G som skickas till dig per post. SJ önskar en trevlig resa och välkommen åter." Detta kryptiska meddelande upptäcktes på min mobil igår kväll. Min första tanke var att någon snott mitt kontokort och köpt en resa. Min andra tanke var att Statens Järnvägar hade begått ett misstag. Min tredje tanke var av uppenbarelse -karaktär: M har ju gått och betalat för en resa till Köpenhamn (och därmed förverkligat min 25-årspresent från henne)! Om jag känner M (och mig själv) rätt så är biljetten troligen också ett sätt att se till så att jag inte bangar av tråkiga skäl i sista minuten.

In i det sista har jag bojkottat det förhatliga hygge-landet i söder och så går M och köper en biljett, jag menar, bara sådär! Ibland är det nästan en plåga att ha sådana underbara vänner.


Appropå vänner så har det bland dem blivit lite av en trend att rekommendera böcker för mig; här är ett urval:

Alkemisten av Coelho (förslag från F)

Naiv.Super av Loe (extremt lättläst och tankeväckande bok som jag gillade skarpt)

Jennifer Government av Barry (förslag från G, en bok på min att läsa-lista)

Pretentiös rubrik

Det var länge sedan jag läste en god bok. Det var länge sedan jag slappnade av. Det var länge sedan jag inte försökte vara rolig. Det var länge sedan jag såg min spegelbild utan känna missnöje. Det var länge sedan jag tänkte på min familj med snövitt samvete. Det var länge sedan jag skiljde mellan det som gör mig lycklig och det som jag gör automatiskt, utan att reflektera. Det var länge sedan jag kände mig här-och-nu, uppfylld av det jag har för handen.

Istället läser jag skräp. Istället låter jag mina krav löpa amok. Istället så flamsar tramsar pratar och pratar jag. Istället avskyr jag allt det som uppfattas som oformligt, fult, hängigt på mig själv. Istället tänker jag på alla presenter som aldrig givits; telefonsamtal som aldrig ringts, all frånvaro. Istället trampar jag oförtrutet på och handlar utan att tänka och strävar efter den allmänt vedertagna lyckan (prestationer/bekräftelse/tvåsamhet). Istället bereder jag mig för-det-som-skall-komma och oroar mig.

Det finns ingen annan som ansvarar för min sinnesro, än mindre min lycka – än jag själv. Så då vet jag vem jag ska vända mig till, inte sant?

Drömmar

Det visade sig att jag inte var ensam med att ha pianodrömmar. Vem hade trott att denna koloss till instrument skulle utöva en sådan dragningskraft på fantasin? Det visade sig dessutom att jag inte var ensam om att drömma mig bort till fjärran städer, det var inte bara jag som kände släktskap med det som är bortanför.
New Orleanssyndromet - jag vill vara Var Som Helst Men Inte Här? Klaviaturdiagnosen - jag vill ha en spännande känslig lagom skör Personlighet?

Employee of the Month

Månadens medarbetare

går varsamt fram (konflikter skall undvikas)

möter alla på deras egna speciella sätt (jamen det är ju ingen idé, han är sån)

talar alla språk (tjejsnacket, grabbjargongen, prata med kund-trevligheten)

lyssnar efter det som egentligen sägs

det neurotiska

det deprimerade

det skojfriska

det krampaktiga

det vanartade

kompromissar och konsensusar med de kompromiss- och konsensusbefriade

Månadens medarbetare har mindre än en månad kvar på arbetet

Trigger happy

Öppnade min telefonräkning häromdagen och konstaterade snabbt att den var ca tre gånger dyrare än vanligt. Att den nya telefonen skulle kosta det visste jag - men sådär mycket? Vid närmare inspektion visade det sig att det var sms-kostnader som chockhöjde (för att använda ett löpsedelord) räkningen. Två hundra spänn i sms; det måste betyda att jag har skickat en miljard ineffektiva meddelanden (första sms:et: Är du i stan? andra: Sugen på en öl? tredje: Var ska vi träffas? Fjärde: Jag blir fem minuter sen) eller något liknande. Om jag finge spekulera fritt om vad som är orsaken bakom denna veritabla sms-explosion skulle jag peka ut mitt inte alltför stimulerande arbete. Dessutom har jag på sistone fått nya per telefon väldigt kommunikativa bekanta, som t ex B som alltid svarar på sms. B har inget emot utdragna detaljerade dialoger som avhandlar kärlekens innersta väsen på sisådär tjugosju meddelanden. I ljuset av våra upplysta insikter är, när allt kommer omkring, 200 spänn inte så mycket att klaga på.


(.. ljuset, upplysta, insikter - get it? Äh, allmänheten hajar aldrig interna skämt)

Nödutgångar

Jagvisstedetjagvisstedetjagvisstedetjagvisstedet! Imorse när jag som vanligt satt och åt min gråa gröt framför min gråa radio som skvalade grå-P4 (kunde inte lyssna på P1, dom kör repriser av "ring P1", freaks som ringer in och klagar på mördarsniglar
trafikkameror
latapolitiker
vädret
och
denjudiskakonspirationen)
upplevde jag klar och tydlig ennui; en mörkgrå känsla mot den gråa bakgrunden. Ennui - livet är så banalt meninsglöst och meningslöst banalt. Jag hade inte särskilt höga tankar om livet generellt, och dagen specifikt.



Fyrtio minuter senare är det stillsamma gråa förbytt mot eldröd stress och frenesi: någon hade visst glömt sitt passerkort hemma! Tvåhundra spänn, några telefonsamtal och en taxiresa senare löste det sig något så när, och det enda bevisen för mitt slarv är några, ironiskt nog, gråa hår. När jag till slut skakig slänger mig ner på en kontorsstol framför min blogg för att skriva några arga rader möts jag av flera kommentarer från vänner som har läst mina osorterade yranden (blogginlägg)- ! Quel bonheur!

Städer och musik

Min syster A har under en längre tid menat att hon innerst inne är en New York-bo. Att det var i denna världsmetropol som hon egentligen skulle ha fötts. Jag förstår det hon säger, rent intellektuellt, men har ändå haft svårt att inse hur denna känsla skulle yttra sig. Hur kan man känna släktskap till en aldrig beskådad plats? Hur vet man att det är just där som man lite mer hör hemma? Jag har i sanningens namn försökt att frammana en liknande attityd till Paris - jag har ju trots allt spenderat mycket tid där, och kan språket tillräckligt för att inte bli utfryst av xenofoba fransmän. Kulturen, byggnaderna, boulevarderna bla bla bla; det finns inget att ogilla hos denna vackra stad. Men ändå uppstår ingen kärlek - Paris är själsfrändemässigt nog inte min stad.
Igår kom jag dock till insikt då jag tittade på en dokumentär om New Orleans. Det handlade om jazz, det handlade om Mardi Gras, det handlade om människorna och mest av allt handlade det om orkanen Katrinas påverkan på de ovannämnda. Ett omedelbart släktskap med staden uppstod i bröstet på mig; och det slog mig att jag måste åka dit! Det är ett krav, ett tvång, ett obönhörligt måste, ett kriterium för fortsatt existens. Tänk om det är min stad!

Dessutom har jag insett att jag måste lära mig att spela piano. Min vän L har skapat ett beroende inom mig som endast kan stillas av tangenters stilla plinkande. Tvärflöjter i all ära, men att kunna hamra på ett piano och ackompanjera sitt eget ylande - vad kan möjligtvis vara bättre?

Tips från coachen

Någon som känner mig väldigt väl tipsade mig om magdansklipp på Youtube. Just nu får jag betalt för att titta på korniga videofilmer av kvinnor som skakar på höfterna av hjärtans lust, och jag är smärtsamt medveten om att jag sitter ner hela dagarna istället för att utveckla mina bellydancekunskaper. Men vad sjutton; det är en stilla söndag, minuterna kryper förbi i glaciärhastighet och nämnde jag att jag får betalt för det här?

Go Gryffindor!

Idag släpps den sista Harry Potter-boken, och imorse sände P1 ett kort reportage om skoluniformsklädda trollstavsviftande ungdomar som köade i Gamla stan för att få ett rykande färskt exemplar. En intervjuad flicka uttryckte det som 'visst är det kul med en ny Potter-bok, men samtidigt är det som att en del av livet har tagit slut'. Jag behöver inte tillägga att hon grät öppet medan hon talade. Hennes uttalande har kommit till att prägla denna något gråa dag.

Justin Timberlake

Igår var jag trött och kände mig mestadels ...trött. Missnöjd med mig själv satt jag och gick igenom mina fel och brister; jag tränar för lite, satsar inte på dansen, latar mig alldeles för mycket, prioriterar helt fel, lär mig aldrig av mina misstag, och sist men inte minst så pluggar jag för lite och för odisciplinerat. En studie i menlöshet.

Idag slås jag av det faktum att jag kan en massa saker; min franska är grym, jag är social och när ingen ser så dansar jag till Justin Timberlake. Så hopplös kan jag väl ändå inte vara?

Nu slutar jag snart jobbet och då ska jag träffa L och sedan E. Lite shopping, mat och därefter ett glas vin; helgen är härmed officiellt invigd.

Sverige har semesterstängt

Vad ser turisterna som kommer till detta land? Skötsamma vänner av ordning som tar hand om prydliga rabatter. Söta flickor och hemlösa som sniffar lim på spårvagnen. Rödbrända par i matchande pikétröjor över axlarna. Barnmenyer med köttbullar och potatismos. Lagom vild natur med strategiskt placerade papperskorgar.

Ett land som har semesterstängt.

8 m/s

Idag åt jag min lunch utomhus; tolv bitar sushi i strålande solsken. Men jag får skylla mig själv när jag äter sojaindränkt mat i en vit uniformsskjorta när det blåser 8 meter per sekund ute...Batik!

Måndag. Gotta work for the Man.

Jag sitter och tjurar

Jag kunde inte byta mitt arbetspass denna kommande onsdag så därför kan jag inte åka och hälsa på M i Köpenhamn ikväll. Jag sitter och tjurar för detta. Sur. Men vad finns det att göra, det är bara att se det som ett nederlag.

Amerikaner till månen

Lillebror var och hälsade på i helgen (tillsammans med hans mor och far, reds anm). Han såg apor och exotiska fiskar, gröna kaniner och majestätiska fartyg. Det som imponerade på honom var dock spårvagnarna; uppenbarligen kan fortfarande ingenting i sightseeing-väg slå en ranglig 1:a mot Östra sjukhuset.

Lillebror är fantastisk. Han återställer allt; han sätter världen i fokus. Att åka spårvagn med honom (eller något annat tristessartat och vardagsbetonat) är att låta invanda syner smaker ljud explodera på nytt. Min lillebror har fört med sig småtingens renässans.

Dock förstår jag att man inte perpetuellt kan leva i en storögd barnavärld där all intryck trollbinder. Då blir hade man aldrig kunnat ta sig från A till B för att göra C; man hade bara njutit av spårvägens skarpa kurvor eller höga gnissel. Och på det sättet får man inte mycket gjort - inte många amerikaner skulle kunna åka till månen. Men ändå - jag slår ett slag för barnets hänförda perspektiv; det gör gott.

Verkligheten har spridit sig till Göteborg

Och den är gjord av smör, rör sig i slow-motion, är präglad av tristess och odör, segdragna monologer och ögonblick av stirrande ut i luften.

Men sedan finns ju vardagar också.

Strange Fruit

Killar. "Utmaningen för oss är att förbli singlar och ända inte gå i celibat", som B uttrycker det. Istället för uppriktiga själar ter de sig som säljare av begagnade bilar, skrupelfria. Som att ändamålet skulle vara så helgat.

Varför har jag sådana problem med en dylik krass syn och instrumentell attityd? Vad är det för illusioner jag släpar runt på egentligen? Jag skulle inte säga att jag vore en hopplös romantiker - snarare världsåskådningshandikappad med avseende på idén om den monogama heteronormativa Kärleken. Undra om jag har rätt till någon sorts rabatt?

Sic Transit Gloria Mundi

(Så förgår all jordisk ära)
Goddamn jävla nostalgi. Det var inte bättre förr, det var mer förvirrat förr, det var mer kaotiskt förr.
Ärligt talat, om jag ens lade ner hälften så mycket tid på min utbildning som jag gör på att grubbla så hade jag varit kungen av kunskap och framtidsutsikter nu. Kungen!

Det är en oöverträffad dygd att kunna lära sig från andras misstag/erfarenheter. Nu i veckan har min gode vän hmariee.blogspot.com varit på festival i Roskilde. Och det var ju bra. Då slapp jag vara där och bittert ångra mig. Hon berättade att det var inte så trevligt med konstant regnande när man inte har någonstans att gå, att det inte var så kul att tälta i en leråker som såg ut som Bangladesh. Jag förstår henne; rysningar av eeeuuuäääbläää fortplantar sig genom mig när jag tänker på hur det måste ha varit. Och nu behöver inte jag tveka och tänka att det kunde ha varit trevligt att gå, tänk om jag missade något alldeles förträffligt coolt etc bla bla bla. Jag behöver inte känna att jag har missat något, några extra coolhetspoäng gick mig inte förbi. Jag hade inte haft det kul där borta i ungdomliga, coola, avslappnade Roskilde. Jag har inte missat något, vare sig förträffligt eller coolt. Tack för dina surt förvärvade erfarenheter Marie! Hoppas att jag kan bistå med ett misstag tillbaka.

Släktkalas i Falun i helgen! Farmor fyller 80 år, pappa har fyllt 60 år och systern har blivit trettio fyllda. Grattis till alla!

Mo' technology mo' problems

Jag har en ny telefon, begåvad med en subtila finesser. Jag har en ny dator, begåvad med sinnrika färdigheter. Jag känner mig ömsom förvirrad ömsom motarbetad. Förbannade jäkla prylar! Allt de gör är att försinkar mitt liv; allt i effektivitetens namn. Saker och ting tar dubbelt så lång tid att göra med ny spännande teknik och som bonus får jag förhöjt blodtryck på köpet (det är sant, ingenting gör mig så arg som när imbecilla maskiner vägrar att göra som jag vill). Vill du lyssna på musik på din nya telefon? Du måste först installera ett program för att kunna installera musik-från-datorn-till-telefon-programmet . Sedan måste du ha rätt kabel, rätt anslutning aktiverad och överhuvudtaget energin att fortsätta att leva. Sedan är det bara att ..komprimera konvertera synkronisera och vänta vänta vänta. Under tiden hinner min dator att gå in i vänteläge och därefter dö en plötslig batteridöd. Uppenbarligen är det något strul med datorns kontakt med batterisladden. Jag vet inte, jag är bortom all räddning vid det här laget. Allt jag vill är att lyssna på musik! Det jag kan säga om min nya telefon är att den är en hånfull liten plastbit som komplicerar till det mesta. Dock kan jag konstatera att den onekligen ger mig något att göra; satt uppe igår till midnatt och försökte att spela in Help! (Beatles-låten) som ringsignal till en kompis. Det gick sådär. Jag får skylla mig själv när jag är trött nästa dag på jobbet, 07.00 då passet börjar.

Teknologin är ju ett hinder mer än vad den är ett hjälpmedel, i alla fall för mig. Teknik, det moderna, det nya, det vetenskapligt framtagna undret – jag är skeptisk. Jag hittar meningsfränder hos svenska sekelskifteshantverkare som såg den annalkande industrialismen med fasa:

Maskinen är ett odjur, som slukar guld och gifver ifrån sig småsten.
Vårt verktyg skulle vi ära, ty det tjänar handen och ögat,.
Maskinen skulle vi afsky, ty den hugger handen af och rifver ögat ut.

Jag låter mig inte nedslås av det faktum att dessa hantverkare som jag delar teknikfobin med i övrigt hade ganska pseudonationalsocialistiska idéer för sig. Hey, you say nationalstaten, fäderneslandet, germanska stammen – I say potato..

Dagens prognos, bara så att ni vet

Tue 7/3/07 Freedom, Individuality, and Logic
It will be an important day for personal freedom and individuality. We will find it easy to detach from our worries, and our thoughts may be a bit unconventional, but still very logical. Our emotions will become more confused and fearful as we approach late afternoon. There will be a tendency for emotional abuse or feelings of low self-esteem through this evening. We may want to get projects done early, and keep expectations low through early evening. But, later tonight our senses will return, and we may participate in some enlightening discussions.

Det här är taget från Daily Astrology from Sparrow Moon, www.sparrowmoon.com. Låter väl trovärdigt eller hur? Jag måste ha haft fel förut när jag tyckte att den här dagen började katastrofalt undermåligt. Personal freedom and individuality, here I come!

Etcetera

Har jag tråkigt på jobbet så har jag tråkigt på jobbet. Därför har jag letat upp citat som jag gillar och som andra absolut inte har något intresse av att läsa. Den sista är min favorit.

It seemed the world was divided into good and bad people. The good ones slept better... while the bad ones seemed to enjoy the waking hours much more. W Allen

What if nothing exists and we're all in somebody's dream? Or what's worse, what if only that fat guy in the third row exists? W Allen

Sometimes glass glitters more than diamonds because it has more to prove. T Pratchett

The truth may be out there, but the lies are inside your head. T Pratchett

It could not be happening because this sort of thing did not happen. Any contradictory evidence could be safely ignored. T Pratchett

There are, it has been said, two types of people in the world. There are those who, when presented with a glass that is exactly half full, say: this glass is half full. And then there are those who say: this glass is half empty. The world belongs, however, to those who can look at the glass and say: What's up with this glass? Excuse me? Excuse me? This is my glass? I don't think so. My glass was full! And it was a bigger glass! T Pratchett

Prinsessor med kontrollbehov

Ivar Arosenius (svensk akvarellmålare 1878-1909) har målat en charmig svit med akvarellmålningar som heter Sagan om de sex prinsessorna. Sex små tavlor berättar sagan om de kungliga systrarna som blir bortrövade av ett fult troll. En modig riddare har ihjäl trollet och räddar prinsessorna från deras nöd. Tillsammans åker de glada hem till slottet och träffar där prinsessornas överlyckliga föräldrar. Bums blir det storbröllop och riddaren äktar alla sex systrar, och den sista målningen visar hur de levde lyckliga i alla sina dagar: riddaren ligger i sängen med prinsessorna bredvid sig och alla sover sött. Frihetsberövande, mord och polygami men sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.

Sagans värld, den som vi ogenerat blir matade med som barn, släpper aldrig riktigt taget. Trots att tillvaron snabbt visar sig vara radikalt annorlunda från allt vad troll och magiska kungariken heter fortsätter dikten tränga undan verkligheten. Kärleken i fantasin är riddare som räddar jungfrur undan fjälliga drakar; verkligheten består mest av rädda riddare och förvirring om vem som egentligen är draken. I fiktionen möter den kuvade systern sin eftertraktade prins men i realiteten kommer dock samma hjältinna inte ens fram till baren i all trängsel, och på dansgolvet blir hennes glasskor krossade av partysugna men ack så likgiltiga individer. Krograggande, könsroller och debila skönhetsideal gör sagans narrativ omöjlig, och lika bra är väl det. Sagan ska vara omöjlig, ty flickor är inte jungfrur i nöd eller späda prinsessor och pojkar är inte ädla riddare. Idealen som skymtar fram mellan raderna i sagoböckerna är lika förrädiskt lockande som de är korkade. Vem gifter sig med sex systrar? Varför skulle systrarna acceptera ett sådant arrangemang?

I helgen var jag ute på ett snobbigt backslick- ställe där kvinnor var till beskådan och män bjöd på drinkar och dåliga raggningsrepliker. Det var som att befinna sig i the Twilight Zone. För er som undrar så kan jag berätta att blondiner står fortfarande högst i kurs, killarna fullkomligen tappade fattningen när en blondin var i närheten. Är det sagans kraft månne? I alla sagoböcker har prinsessor gult hår, och möjligtvis vädrar hajarna på dansgolvet en möjlighet att ärva halva kungariket (eller verklighetens motsvarighet: företaget).

Strax efter att barerna hade stängt och folk som vanligt flockades inne på McDonald’s beklagade jag mig skämtsamt för en kompis till min kompis kompis över hur osynlig jag hade varit under kvällen bredvid min prinsessliknande bekant. Han tittade på mig tillbaka och frågade på allvar om jag ens kunde slappna av tillräckligt för att märka om någon tittade på mig. Mystifierad kunde jag inte svara på detta. I sagans värld hade jag varit en omöjlig prinsessa; en med alldeles för mycket kontrollbehov. Jag hade till varje pris försökt undvika kidnappning av allehanda övernaturliga varelser och misstänkt varje riddare för att vara en chauvinistisk lycksökare. Möjligtvis kan detta förklara min alienation ute på köttmarknaden, min attityd passar dåligt kärlekens Disneyfierade spel.
Det var en gång en helt vanlig flicka av icke-kunglig börd som ville träffa någon av sin sort och leva hyggligt så länge som möjligt. Låter det bra?