Prinsessor med kontrollbehov

Ivar Arosenius (svensk akvarellmålare 1878-1909) har målat en charmig svit med akvarellmålningar som heter Sagan om de sex prinsessorna. Sex små tavlor berättar sagan om de kungliga systrarna som blir bortrövade av ett fult troll. En modig riddare har ihjäl trollet och räddar prinsessorna från deras nöd. Tillsammans åker de glada hem till slottet och träffar där prinsessornas överlyckliga föräldrar. Bums blir det storbröllop och riddaren äktar alla sex systrar, och den sista målningen visar hur de levde lyckliga i alla sina dagar: riddaren ligger i sängen med prinsessorna bredvid sig och alla sover sött. Frihetsberövande, mord och polygami men sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.

Sagans värld, den som vi ogenerat blir matade med som barn, släpper aldrig riktigt taget. Trots att tillvaron snabbt visar sig vara radikalt annorlunda från allt vad troll och magiska kungariken heter fortsätter dikten tränga undan verkligheten. Kärleken i fantasin är riddare som räddar jungfrur undan fjälliga drakar; verkligheten består mest av rädda riddare och förvirring om vem som egentligen är draken. I fiktionen möter den kuvade systern sin eftertraktade prins men i realiteten kommer dock samma hjältinna inte ens fram till baren i all trängsel, och på dansgolvet blir hennes glasskor krossade av partysugna men ack så likgiltiga individer. Krograggande, könsroller och debila skönhetsideal gör sagans narrativ omöjlig, och lika bra är väl det. Sagan ska vara omöjlig, ty flickor är inte jungfrur i nöd eller späda prinsessor och pojkar är inte ädla riddare. Idealen som skymtar fram mellan raderna i sagoböckerna är lika förrädiskt lockande som de är korkade. Vem gifter sig med sex systrar? Varför skulle systrarna acceptera ett sådant arrangemang?

I helgen var jag ute på ett snobbigt backslick- ställe där kvinnor var till beskådan och män bjöd på drinkar och dåliga raggningsrepliker. Det var som att befinna sig i the Twilight Zone. För er som undrar så kan jag berätta att blondiner står fortfarande högst i kurs, killarna fullkomligen tappade fattningen när en blondin var i närheten. Är det sagans kraft månne? I alla sagoböcker har prinsessor gult hår, och möjligtvis vädrar hajarna på dansgolvet en möjlighet att ärva halva kungariket (eller verklighetens motsvarighet: företaget).

Strax efter att barerna hade stängt och folk som vanligt flockades inne på McDonald’s beklagade jag mig skämtsamt för en kompis till min kompis kompis över hur osynlig jag hade varit under kvällen bredvid min prinsessliknande bekant. Han tittade på mig tillbaka och frågade på allvar om jag ens kunde slappna av tillräckligt för att märka om någon tittade på mig. Mystifierad kunde jag inte svara på detta. I sagans värld hade jag varit en omöjlig prinsessa; en med alldeles för mycket kontrollbehov. Jag hade till varje pris försökt undvika kidnappning av allehanda övernaturliga varelser och misstänkt varje riddare för att vara en chauvinistisk lycksökare. Möjligtvis kan detta förklara min alienation ute på köttmarknaden, min attityd passar dåligt kärlekens Disneyfierade spel.
Det var en gång en helt vanlig flicka av icke-kunglig börd som ville träffa någon av sin sort och leva hyggligt så länge som möjligt. Låter det bra?