Sista blogginlägget I: I bid you Adieu

Jag skriver detta som en deckardrottning som tar sin favoritkaraktär av daga: med mordisk beslutsamhet. Ska det göras ska det göras ordentligt. Funderar på om syftet med sista inlägget borde vara en slags summering av blogg-året som gått: kanske en genomgång av de highs and lows jag har upplevt? Eller ska de bästa ögonblicken ”sändas” i repris? Eller ska detta inlägg tjäna som mitt samlade budskap till världen; det jag skulle säga om alla lyssnade för en sekund? Häromdagen funderade jag på en fråga. Om jag fick chansen att uttrycka vad som helst framför en kamera med hela världen som publik, vad skulle jag säga då? Om det ögonblickligen översattes till alla tänkbara språk och jag garanterades 40 sekunders absolut global uppmärksamhet? Omedelbart började jag tänka i plattityder: give peace a chance, don’t panic, allt åt alla, stoppa fattigdomen.. Men problemet med plattityder är ändå att alla håller med dem och är trötta på dem samtidigt. De betyder ju allt och därför inte så mycket. Och fan heller att jag framstår som banal inför fem miljarder (det är nog min största skräck: banalitet). Slutligen hade jag det; mitt eventuella budskap till världen: "Shit". Ett sådant roligt och kort ord! Ett helt universum av mening i en stavelse. Shit kan användas på så många sätt, det kan betyda ”allt”, ”inget”, ”skit” ,”bra” (it’s the shit).. Och mitt budskap blir fascinerande dubbeltydigt. Svär jag, pratar jag om något under min sko, klagar jag på något, anklagar jag någon? Är det ett utrop, en hypotes eller ett påstående? Är jag verkligen ultraytlig eller är jag så djup att jag inser att det djupa är ytligt och därmed är det ingen idé att vara vis?

Hela den här diskussionen är ändå akademisk eftersom jag inte står framför en kamera och såvitt jag vet åtnjuter jag inte heller global uppmärksamhet. Och faktum kvarstår att jag fortfarande inte har bestämt mig för innehållet i detta inlägg. Inom retoriken betonas vikten av avslutningen eller perorationen som det så fint heter. Delar som ingår i perorationen är bland annat rekapitulationen (sammanfattning) och commiseratio (att väcka medkänsla hos åhörarna). Om man ska gå efter hur många gånger jag har beklagat mig över min ekonomi, mina studier, mitt kärleksliv och min vardagliga livsosäkerhet så verkar det som om jag inte gjort något annat än att försöka väcka medkänsla hos er alla.

Ni förtjänar möjligtvis a happy ending till denna monolog; dels som belöning för troget läsande och dels för att det är så jag gillar hur saker och ting slutar. Det spelar ingen roll om det är film, böcker eller musik – det måste finnas ett positivt avslut som gör mig lätt i stegen efteråt. So my shit ends here:
En ny källa till glädje har uppstått - kanel och kardemumma i kaffet! Som kaffe och bulle på en och samma gång.

Bisous

/D