Säga vad man vill om filmer: de ger ju oss verktyg att att tolka vår omvärld. Vi känner igen koncept, hjältar, skurkar, dramatiska vändningar, och helt enkelt ett oigenomtänkt manus när vi ser det. Ett närmast universellt uppskattat ögonblick är när 'underdog'en inte kan knuffas längre ner i dyn; när allt han (oftast är det en han) tror på är nerpissat, hans flickvän har kidnappats/lämnat honom/dött och motsåndet ter sig oövervinnerligt. Vi känner alla igen denna stund när huvudpersonen långsamt knyter näven och ställer sig upp. Uträknad, bespottad, lämnad att dö i en skog i Germanien (för er som kan er Gladiator) eller bara allmänt slutkörd STÄLLER SIG HJÄLTEN UPP och säger sammanbitet "no more".
Jag vill göra detta! Jag vill skrika "NO MORE" och kanske slänga in ett "yippekiay motherfucker" medan jag ändå håller på. The Pity Party Is Over, No One Is Gonna Rain On My Parade! Guess Who's Back??! Den migrändrabbade stressade uppsatskrivande tinnitushörande panka studenten, That's Who! And She ain't taking no prisoners
5 comments:
Sooo, how's life?
Yeah!!! jag e helt med dig Vännen! nu fan tar vi dem. jag har fått energi tillbaka, lärt att säga nej, och fortsätter med det. Jag ska, jag kan, jag vill, nu fan!
Supporterklubben hejar ivrigt på från Tanzania! You go girl, kick some as! (om du vill)
Omvärlden stirrar förbluffat på hjälten som kämpat sig upp och säger "you! you are still dangerous!"
What can I say 'cept Love Y'all!
Post a Comment