Skolarbete innebär konstant stampande på ett och samma trista ställe; cirkulära tankebanor som förvandlar det mest uppenbara till olösliga mysterier. Då och då, som av en slump, sker ett "fram"steg - en idé eller insikt uppenbarar sig. Man visualiserar sig själv som längre fram än där man befann sig innan, den djupa okunskapen har förbytts i lite grundare sådan. Frustrerande, ensamt ibland konsekvenslöst arbete, begravt under böcker vars pärmar förblir ogläntade. Det förvånar mig dagligen att något akademiskt arbete trots allt blir gjort. Det faktum att uppsatser skrivs, teorier analyseras, doktorander disputerar och professorer professerar är förmodligen en konsekvens av att folk i allmänhet inte tänker som jag oftast gör - med tvekan bakom varje tanke. Vissa hindras inte av en smygande rädsla för att misslyckas, eller hålls tillbaka av en idiotisk jantelagsidé om ens lilla person inte kan åstadkomma något av värde. All heder till dessa människor.
Om ni är intresserade (om ni fortfarande sitter kvar framför denna text efter all dysterhet) så kan jag berätta att detta inlägg innehåller minst 20 metaforer, och endast en ironisk mening. Intressant eller hur?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment