En migrän mitt i veckan kurerades med extra mycket sömn och därför sattes hela veckodagsuppfattningen ur spel. Igår kändes som söndag, alltså är det måndag idag. Not quite. Jag frågar mig vad som egentligen är poängen med att hålla reda på/ särskilja mellan de förbipasserande dagarna - sysslorna förändras inte drastiskt från dag till dag..
Pratade med min pappa på telefon på väg till skolan och jag hörde i bakgrunden min lillebror sjunga 'Lilla snigel'. Det gjorde mig glad och varm inombords, men också ledsen; jag vill ju vara där han är! Jag ser honom alldeles för sällan. En del av mig blir irrationellt rädd för att han inte ska känna igen mig nästa gång vi ses. Jag tar den rädslan som ett tecken på att jag låter mig vägledas till initiativlöshet av dåliga tankar. Det blir till att åka upp till Falun och hälsa på familjen och visa att jag har fel.
Det kanske är en melankolisk vecka det här? Jag lyssnar på Dusty Springfields 'Twenty four hours from Tulsa' överallt jag går och varje gång jag hör den börjar underläppen att darra. Jag får välja ett gladare tema för måndag och framåt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment