Jag hade besök av mina kusiner i helgen, intensiva Joel och David. Intensivt är ordet, tillsammans betedde vi oss som sockerhöga barn. I duggregn vallade jag dem runt på Göteborgs gator och torg, översatte skyltar och förklarade seder. Tvingade upp dem till skansen Kronan i Haga och drev dem till att deklarera min stad till ett veritabelt under, second to none. De blev trugade på lussekatter, pepparkakor, glögg, knäckebröd, svensk choklad, svenskt godis, svensk ost, svenskt kaffe. Joel vägrade äta något av detta; istället förälskade han sig i tysk korv från ett grillkök på Avenyn. Jag försökte att inte ta det personligt, lyckades nästan helt fatalt. Bättre blev lördagens utekväll, med öl, dans och ”stunning Swedish girls”. David fick anfall av lycka av att vara omringad av oräkneliga blondiner medan vi dansade på Nef; på något märkligt vis så tog jag åt mig äran av detta. Som om det var min idé, det här med skönhet. Som att deras Fröken Sverige- utseende smittade av mig på mig, deras landsmaninna. Mina kusiner var också väldigt nyfikna på svenska killar. Efter mötet med två, enligt svenska mått mätt helt normala killar, blev generaliseringen att svenska killar måste vara av en speciell, blyg ras människor. Troligtvis kunde också de låga födslotalen i Sverige tillskrivas dessa. Vanligtvis den som inte gillar generaliseringar, denna gång höll jag dock med.
Tillbaka i vardagen kan jag konstatera att släkten är en underbar, tröttande företeelse och kusiner är som synonymer till en själv.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment