Efter två nattpass på raken på det nya jobbet har min överaktiva grubblande hjärna fått ypperligt med tid att reflektera över saker och ting. Mitt nya arbete till exempel. De som jobbar där, deras arbetsuppgifter. Det känns som att allting styrs av en slags prosaisk logik som säger att när det finns arbeten, med allt det de kan tänkas innebära, så kommer det att finnas människor som utför de arbetsuppgifterna. Någon måste servera smörgåsar till dem som staten utvisar. Skulle det vara jag då?
Halv fem imorse hade jag ett samtal med en arbetskamrat om det absurda i livet; ni vet den där maggropskänslan som informerar en om att ens förutsättningar i livet är blott resultatet av ett tärningskast. Vissa hade turen att födas i ett stabilt rättssäkert land i rätt folkgrupp, med tillgång till sociala skyddsnät, medborgliga rättigheter och friheter. De kan äta semlor och oroa sig om kalorier. För andra rullar tärningen mer olyckligt och resultatet blir en existens i misär i Irak eller Burundi. Mekanismen bakom måste ju vara slump eller hur? For I sure as shit don’t believe in karma. Och slump är ju rätt meningslöst eller hur?
Personen som jag hade den filosofiska dialogen med, T, var en ny bekantskap och en färgstark sådan för den delen. T är en tysk man på ca hundra kilo, med ett mustigt skägg och en likaledes mustig brytning. Vi var som ler och långhalm och det blev min räddning från ytterligare en seg och asocial natt. Det är glädjande att kunna sitta fyra på morgonen med en arbetskamrat och lyssna på låtar med Grateful Dead och diskutera livet i allmänhet; allt från Bill Bailey till läget i Iran. Det väntade jag mig inte på vägen till jobbet, lite för grubblande och försjunken i bloggfunderingar om hur jag bäst kunde smyga in ordet ’prosaisk’.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Arbetskamrater är något av det jobbigaste och roligaste som finns. Man är inte vänner och man tvingas ändå sitta i samm båt eller skit. Jobbar just nu med en irakier, en bosnier, en som röstar på danske folkeparti och en kamphundsägare. Alla är trevliga.
Jag har en känsla av att jag kommer att träffa många intressanta och halvgalna människor på mitt jobb. Hittills har jag hört ganska hårresande generaliseringar om poliser, plus lite antydningar om judar. Du vet, dom som äger allt.
Jadå, den judkska konspirationen. Det är så synd om alla judar jag känner för de verkar aldrig haft nytta av den. Duger inte mina judiska vänner åt den judiska konspirationen? Det är hjärtskärande.
Post a Comment