Toil, sweat, snot and tears

Det var uppmuntrande att mitt "No More"-utbrott fick en sådan resonans i läsekretsen. Det är tydligt att jag är långt ifrån den enda som vill uppleva den dramatiska VÄNDNINGEN då i alla fall publiken (om hjälten är okunnig) vet att nu kan allt bara bli bättre. Inte så konstigt egentligen att vi mer eller mindre tolkar det vi känner och upplever i samma termer, vare sig det är i actionfilmsform eller den Disneyfierade sagoformen- det är vårt kollektiva kulturella medvetande som gör sig påmint. Vi vet att en konflikt alltid står mellan en David och en Goliat, att ett slagsmål alltid går bra (först) för hjälten, sedan går det katastrofalt dåligt; inte förrän hjältens flickvän/faster/fosterland hotas kommer hjältens kamplust tillbaka och Då Jävlar, och inte minst vet vi att bra hjältinnor lyser med sin frånvaro. Är de med i storyn kan ni ge er fan på att de är kära i hjälten, och blir därmed något mellanting mellan hjältens jämlike och hjältens sidekick. Eller så förblir den kvinnliga huvudkaraktären ett ouppnåeligt föremål för ren och vit kärlek och då kan vem som helst räkna ut att hon får inte många intressanta scener i filmen/livet.

I min film "Asses Are To Be kicked, Harsh Words Are To Be Said" så är huvudpersonen sugen på att vara en klassisk hjältemodig figur; hela filmen stegrar omärkligt mot ett crescendo som ska utmynna i ett No More. I skrivande stund är jag dock osäker om det kommer en känslostormande upplösning där huvudpersonens Sanna Natur avslöjas - huvudpersonen har ju trots allt inga riktiga, yttre fiender. Filmens Goliat är ju ingen konkret skolgårdsmobbare utan tyvärr hjältefigurens egna laster såsom osäkerhet, tvivel, lättja, rädsla för konflikt etc. Och hur slåss man mot dem? På ett sådant där filmiskt bombastiskt explosivt vis som inspirerar till kommentarer av sorten yippekiay motherfucker?
Jag har i alla fall valt musik till eftertexterna!