Min syster A har under en längre tid menat att hon innerst inne är en New York-bo. Att det var i denna världsmetropol som hon egentligen skulle ha fötts. Jag förstår det hon säger, rent intellektuellt, men har ändå haft svårt att inse hur denna känsla skulle yttra sig. Hur kan man känna släktskap till en aldrig beskådad plats? Hur vet man att det är just där som man lite mer hör hemma? Jag har i sanningens namn försökt att frammana en liknande attityd till Paris - jag har ju trots allt spenderat mycket tid där, och kan språket tillräckligt för att inte bli utfryst av xenofoba fransmän. Kulturen, byggnaderna, boulevarderna bla bla bla; det finns inget att ogilla hos denna vackra stad. Men ändå uppstår ingen kärlek - Paris är själsfrändemässigt nog inte min stad.
Igår kom jag dock till insikt då jag tittade på en dokumentär om New Orleans. Det handlade om jazz, det handlade om Mardi Gras, det handlade om människorna och mest av allt handlade det om orkanen Katrinas påverkan på de ovannämnda. Ett omedelbart släktskap med staden uppstod i bröstet på mig; och det slog mig att jag måste åka dit! Det är ett krav, ett tvång, ett obönhörligt måste, ett kriterium för fortsatt existens. Tänk om det är min stad!
Dessutom har jag insett att jag måste lära mig att spela piano. Min vän L har skapat ett beroende inom mig som endast kan stillas av tangenters stilla plinkande. Tvärflöjter i all ära, men att kunna hamra på ett piano och ackompanjera sitt eget ylande - vad kan möjligtvis vara bättre?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Jag försökte lära mig piano ett kort tag. Piano är speciellt.
Intressant det där med "egentliga" hemstäder. Jag tror att man alltid är hemlös på ett eller annat sätt, kanske allra mest i ens verkliga hemstad. Därför söker man sig mot nåt annat och mer "äkta". Iaf går jag omkring och tänker på en del städer och områden som jag läser om och tycker att det stämmer bättre överens med mig än GBG (eller Lund och Odense för den delen).
New Orleans verkar spännande. Alltid nåt bitterljuvt med katastrofdrabbade områden också :-).
Förhoppningsvis är Vladivostock eller Dodoma inte ditt hjärtas stad, men om det skulle vara det hoppas jag att du aldrig upptäcker det.
För övrigt borde jag också lära mig spela piano.
Får jag följa med till New Orleans??? Jag vill jag vill jag vill jag vill! Mer av den fabulösa nordamerikanska kontinent! JA!
Post a Comment