Det visade sig att jag inte var ensam med att ha pianodrömmar. Vem hade trott att denna koloss till instrument skulle utöva en sådan dragningskraft på fantasin? Det visade sig dessutom att jag inte var ensam om att drömma mig bort till fjärran städer, det var inte bara jag som kände släktskap med det som är bortanför.
New Orleanssyndromet - jag vill vara Var Som Helst Men Inte Här? Klaviaturdiagnosen - jag vill ha en spännande känslig lagom skör Personlighet?
2 comments:
Det finns fler! Jag lider av New Orleans-syndromet applicerat på Göteborg. Jag drömmer mig bort till platser/ställen/folk i stan som är helt fantastiska - tills jag tar mig dit, då är något annat förgyllt i mitt huvud. Kanske upplever du samma väl i NO? Men åk ändå! Och läs "Alkemisten" av Coelho.
Dessutom fick jag i helgen en timmes pianolektion av svärmor(!) och blev såld... (till pianot :).
Jag hade ett tag en tanke på att förflytta mig till Christchurch, Nya Zeeland. Det fanns inga religiösa undertoner i min önskan, snarare rörde det sig om att jag upptäckt att det var så långt bort man kunde komma utan att sedan börja komma tillbaka igen. 18000 km, var det ungefär, 2000 km längre bort och jag hade fått ha på mig en rejäl flytväst.
Läs inte Alkemisten. Läs något bra istället.
Post a Comment