Lillebror var och hälsade på i helgen (tillsammans med hans mor och far, reds anm). Han såg apor och exotiska fiskar, gröna kaniner och majestätiska fartyg. Det som imponerade på honom var dock spårvagnarna; uppenbarligen kan fortfarande ingenting i sightseeing-väg slå en ranglig 1:a mot Östra sjukhuset.
Lillebror är fantastisk. Han återställer allt; han sätter världen i fokus. Att åka spårvagn med honom (eller något annat tristessartat och vardagsbetonat) är att låta invanda syner smaker ljud explodera på nytt. Min lillebror har fört med sig småtingens renässans.
Dock förstår jag att man inte perpetuellt kan leva i en storögd barnavärld där all intryck trollbinder. Då blir hade man aldrig kunnat ta sig från A till B för att göra C; man hade bara njutit av spårvägens skarpa kurvor eller höga gnissel. Och på det sättet får man inte mycket gjort - inte många amerikaner skulle kunna åka till månen. Men ändå - jag slår ett slag för barnets hänförda perspektiv; det gör gott.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
Med "sin" far alternativt "vår" far.
Du håller ju på att spendera skattebetalarnas pengar på en låååååång utbildning. Bevisa det! Basta!
Post a Comment