”Trevlighetskoden” av Dan Brown

Sedan när är jag en kramig person? En person som människor utan närmare eftertanke går fram till och kramar, sådär utan anledning en tisdag förmiddag? Nu pratar jag inte om vänner, släkt eller familj; det handlar om arbetskamrater, kollegor, medarbetare, you name it. Människor jag träffar under endast yrkesmässiga former. Sedan när skickar jag ut signaler att dessa personer kan krama mig? En ännu viktigare fråga är varför kramar jag överhuvudtaget dem tillbaka? Hur tafatt eller stelt det än blir så kramar jag tillbaka, och uppnår därmed två saker: jag har gjort något jag inte velat (oavsett hur harmlöst det än verkar med en kram) och jag visar att det är OK att krama mig, utan att vi känner varandra särskilt väl och utan att någon dött. Varför är det så svårt att säga nej? Vilket kroppsspråk bör jag anamma så att folk (i detta sammanhang läs: manliga kollegor) inte får för sig att det står GO AHEAD i pannan på mig?

Jag är dålig på krametikett, men tragiskt nog värre när det kommer till sms/fika-/kroginviter. Här är jag om möjligt ännu sämre på att a) veta (eller rättare sagt artikulera) vad jag vill och b) agera på det. Oftast vet ju jag vad jag vill – magkänslan slår sällan fel. Men sedan, mystiskt nog, agerar jag inte på magkänslan. Varför? Det är ett stort mysterium. Ett tydligt nej inombords blir ett tamt ”tyvärr…” när jag säger det högt. Jag pratade om detta tidigt i våras med min gode vän la tortuga en guerra, och hennes historia var skrämmande lik min. Hon beskrev samma sak, samma mysterium: att vara dålig på att agera på vad man känner utan att bry sig om hur det uppfattas, vad folk (i detta sammanhang läs: killar) ska tycka. Utan att riktigt veta hur jag har kommit dit har jag suttit i killars knä och artigt (?!) och trevligt (?!) försökt att slingra mig undan inviter. Sedan när skickade jag ut sådana signaler? Eller rättare sagt, since when did I put up with this annoying shit? Since the trevlighetskod, that’s when!

Inte undra på att i nio fall utav tio så går jag ut och festar med flator på gayställen. Då dansar jag och har kul utan att tänka på signaler och blickar. (Uppenbarligen dansar jag straightare än straightast eftersom inga flator stöter på mig – eller så är jag oattraktiv.. Naaaah!). Då finns det ingen trevlighetskod.

Snickaren har hört av sig igen. Han vill träffas, ta en fika eller något. Den trevliga, trevliga trevliga sidan av mig säger ”jamen en fika är ju harmlöst, skulle det vara för mycket begärt? Om det är tråkigt kan du alltid gå efter en timme”. Trevlighetskoden har talat. Den andra delen av mig säger ”en fika? När har du tid/ork med en fika? Du har inte ens tid/ork för dina egna vänner! Och förresten, tror du att han kommer att sluta höra av sig efter en fika? Tror du att du kan undvika obekväma, otrevliga beslut i all evighet?” Magkänslan säger ”det är alltid kul att träffa nya människor. Så länge det inte betyder något kan ni ju alltid ta en fika eller?” Thanks for NOTHING magkänslan! Jag anar att trevlighetskoden påbjuder att jag ska krama snickaren om vi tar en fika.. suck. Vafan gör man?