Snickaren

Fick besök av snickaren imorse. Jag rullade ur sängen, tog ett fluortuggummi, öppnade dörren och släppte in honom. Den sedvanliga dialogen som oftast uppstår när två främmande svenskar är i samma rum, uppstod. Snickaren med en halvtrött stämma:
- Ska du ha semester snart eller?
- Öh, nej eftersom jag pluggar ska jag sommarjobba nu.
- Du pluggar?
- Ja, jag pluggar statsvetenskap.
(Repliken från snickaren kommer med myndig stämma)
- Och vad blir man på det då?
(Jag vet aldrig vad jag ska svara på den frågan, vad fan svarar man på den frågan?)
- Tja, allt möjligt, inget speciellt sådär…
(Snickaren börjar bli otålig) - Har du pluggat länge då? På Chalmers eller?
- Snart fem år, på GU.
(Snickaren tittar lite mer uppmärksamt på mig) – Hur gammal é du?
- 25 år. Och du?
- 21.

Tjugoett! Har en liten slyngel, fyra år yngre än jag, förhört sig om min akademiska bana, med en lätt rynka i pannan?! Tjugoett? (Jag börjar bli riktigt dålig på att bedöma folks ålder, that’s for sure). Efter vår replikväxling börjar vi diskutera vart vårt samhälle är på väg (för lite resurser/dåligt spenderade resurser, allt är allmänt fel och det är USA: s fel), tatueringskulturen, misshandel, musik, flygfiske och raggare.
­Jag märker att när jag pratar om mina studier med icke-studenter så låter jag så jäkla ursäktande. Som om att jag slösar deras skattepengar på något så flummigt som statsvetenskap. ”Vad blir man på det?!” Varför inte bli läkare, jurist eller något annat med ett (specifikt, allmänt erkänt) syfte? Jag, en CSN-slösare. En parasit på samhället. Som till och med har pluggat filosofi.

Jag måste byta attityd vad gäller det här, måste sluta be om ursäkt. Eller börja ljuga om det jag studerar och vad det ger för karriärmöjligheter. ”Vad blir man på det?” Processingenjör. Sommelier.

Snickarens uppgift i mitt vardagsrum var att sätta upp en dörr. Han var här i tvåochenhalv timme, och dörren står nu obrukbar, lutad mot väggen. Det var fel på gångjärnen. Han ska komma tillbaka imorgon. Undrar vad vi ska prata om då?