Om tre timmar är det genrep med magdansen inför nästa veckas uppträdande. Jag tror jag fasar mer för repetitionen än för själva showen; idag blir jag beskådad och bedömd av andra dansöser i vackrare dräkter än jag själv. Nästa vecka så är det ”bara” tre hundra vänner, släktingar och annat löst folk som skall se mig uppträda och vad vet de om hur magdans skall se ut? Precis innan ett uppträdande, de där svindlande sekunderna då magen sjunker som en sten ner i kroppen och huvudet flyter iväg medan lungorna skriker efter syre; precis då är jag som lugnast. Då infinner sig en känsla av Inshallah, går-det-så-går-det: en otroligt befriande känsla kan jag säga er! Men som sagt, idag är jag nervös, idag bannar jag mig själv för bristande disciplin, sackande kondition och en allt fetare röv. Att jag inte övar mera! Tror jag att jag kan dansa inför folk på ren vilja eller, att kondition och koordination, balans och styrka är något som endast andra behöver?
… Ja faktiskt. Jag kör på charm. Jag gillar att stå på scen, och enligt min danslärare räcker det långt. Jag bjuder på mig själv och har kul. Jag är en entertainer, om än med en gropig rumpa och dålig kondis.
Belöningen för dagens nervpirrande ansträngningar blir att titta på Eurovision Song Contest ikväll hemma hos E! På menyn står sushi/thaimat (vi kan inte bestämma oss), våfflor med sylt och grädde, godis och tjejdrinkar. Om det låter som ett konvent för anonyma bulimiker så är det kanske ..delvis sant? E och jag spenderar sanslöst mycket tid på att diskutera hur mycket vi avskyr ideal och begränsade brudar, dåliga förhållanden och alla andra källor till dåligt självförtroende. Därefter, utan att blinka, diskuterar vi ivrigt motion (åh den som vore mer fit) och nyttig matlagning (åh… smalare), pratar om tendenser till längtan efter barn och efter förälskelse. Ämnesmässig bulimi låter det som: hela tillvaron cirkulerar runt en besatthet som man därefter vräker i sig? Hur kom jag in på det här egentligen? Jo, ESC. Det ska bli kul att kritisera röster, dansnummer och utstyrslar: jag får ignorera att om en vecka är det jag som står på scen i en genommärklig tacky dräkt till främmande musik… Hej på er.
… Ja faktiskt. Jag kör på charm. Jag gillar att stå på scen, och enligt min danslärare räcker det långt. Jag bjuder på mig själv och har kul. Jag är en entertainer, om än med en gropig rumpa och dålig kondis.
Belöningen för dagens nervpirrande ansträngningar blir att titta på Eurovision Song Contest ikväll hemma hos E! På menyn står sushi/thaimat (vi kan inte bestämma oss), våfflor med sylt och grädde, godis och tjejdrinkar. Om det låter som ett konvent för anonyma bulimiker så är det kanske ..delvis sant? E och jag spenderar sanslöst mycket tid på att diskutera hur mycket vi avskyr ideal och begränsade brudar, dåliga förhållanden och alla andra källor till dåligt självförtroende. Därefter, utan att blinka, diskuterar vi ivrigt motion (åh den som vore mer fit) och nyttig matlagning (åh… smalare), pratar om tendenser till längtan efter barn och efter förälskelse. Ämnesmässig bulimi låter det som: hela tillvaron cirkulerar runt en besatthet som man därefter vräker i sig? Hur kom jag in på det här egentligen? Jo, ESC. Det ska bli kul att kritisera röster, dansnummer och utstyrslar: jag får ignorera att om en vecka är det jag som står på scen i en genommärklig tacky dräkt till främmande musik… Hej på er.
2 comments:
Men till skillnad från alla ideal brudar så har vi även intelligens och charm ;P
Jag trodde vi kom fram till att jag var ytlig och dum? ;)
Post a Comment