Oj jag tror bestämt att jag har varit sammanbiten och självömkande de senaste dagarna. Inte undra på att L blir trött på mig. Sammanbiten är jag för att allt snurrar fortare och stressen dör aldrig ut. Självömkande är jag nog för att allt som oftast ger jag upp i förskott och wailar "det är ingen idéeeeeeeeeee, jag är säämst". Oavsett skälen för mitt beteende är jag ingen rolig person just nu.
Jag skall på möte med Handledarna i eftermiddag och det kommer nog inte vara kul. Jag går dit med ett kroppsspråk som formligen skriker "skam skam jag har inte gjort något vettigt på flera veckor och nu börjar jag dessutom att tvivla på uppsatsjäveln"; det är inte direkt så att jag sitter bekvämt tillbakalutad och småler tyvärr.
Jag behöver fatta ett riktigt beslut. Skall jag göra det här? Köra på? Strunta i tvivel och göra det bästa av situationen? Allt talar ju ändå för det - jag blir inte gladare av att ha uppsatsen hängandes över mig i sommar, och den blir ju inte bättre om jag får mer tid. Så jag måste härda ut nu.
"Härda ut". Självömkan!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment