Att skriva

Det här är inget Gilgameshepos, ingen tidlös reflektion över mänsklighetens öde att för ett ögonblick lida, älska och sedan dö. Det här är inte en beskrivning av en anmärkningsvärd odyssé genom en övärld; inte ens metaforisk sådan. Detta är en blogg, och jag börjar fundera över omständigheterna omkring och förutsättningarna för den. Vem vill vara privat och själsutlämnande i ett dylikt medium, där uttråkade internetflanörer förstrött och utan ansträngning kan ta del av ett främmande hjärtas rodnande hemligheter? Vem å andra sidan står ut med att vara så irriterande trivial och narcissistisk genom att mala på om sig själv utan att faktiskt säga något av värde? Vem vill läsa sådan skit? Står man på den mytomspunna tvållådan för att orera för massorna så får man faktiskt se till att leverera: fylla tystnaden med något sorts betraktelse eller budskap. Men vad å vad bör/förtjänar/skall då framföras? När jag läser andra bloggar drunknar jag i spetsfundigheter (”I’m fluent in sarcasm”), gäspar över gymnasieungdomars modeiakttagelser (svart är det nya svart uppenbarligen) eller förblir oberörd inför de semesterbilder som där ligger till beskådan. Mitt navelskåderi passar väl i hög grad in i detta myller av oupphörliga röster som utan respons viskar rakt ut i himmelssfären. Alla dessa banaliteter, alla dessa tillfälliga känslostormar, alla dessa kommunikationer, hör ni dem? Ett ändlöst brus av jag jag jag jag jag jag……Man borde kanske försöka att särskilja sig i denna internetflock, men jag tror ändå ansträngningen förblir ganska fruktlös. Så många pronomen finns det trots allt inte.