Förra inlägget fick kommentaren som kan utläsas i rubriken ovan. Inte undra på egentligen. Jag fick idén till den förra rubriken från en Sylvia Plath-dikt, och stal även inledningsraden "Daddy daddy" från samma ställe. Till det försökte jag häfta fast min uppfattning av tillvaron för tillfället fast i kortfattat prosaformat. Jag menar - det är inte kul att skriva (eller läsa för den delen) "just nu känns allt skit och stressat och relationer är bara skit". Inte särskilt originellt för det första (dessutom upprepas ordet skit; inte särskilt genialiskt). För det andra, eftersom jag inte kan (eller vill inför er alla) följa upp med orsaker till varför allt känns skit och bla bla bla så är det väl ingen idé att skriva om det från första början eller hur? Då är det ju bättre att ge sken av att man lider av svårartad pretention.
En inte särskilt insatt person kategoriserade mig som lynnig vid ett tillfälle. En ganska dum kommentar som hade föregåtts av en ganska ytlig analys. Men frågan är om inte jag har varit ganska lynnig på sistone? Och nu pratar jag inte före-lunch-efter-lunch humörsvängningar här; utan till exempel min sent införskaffade vana att ta allt så jävla personligt. Motgångar med skolan? Svårt att träffa roliga killar? Jobbigt hemma? Snyft. Jag är som ett best of- avsnitt med Bullen. Och jag skäms så mycket medan jag skriver det här, ni anar inte.
No comments:
Post a Comment